Emma Marie Andersson skriver följande om mitt inlägg igår: "Amelia Andersdotter kritiserar de journalistiska insatserna kring det som skrivits om #prism - jag är inte helt säker på att jag håller med om att det finns något motsatsförhållande? Kanske läser jag tokigt, men att övervakningen är ett faktum behöver man väl exempelvis förstå. Att det är ett faktum som vi behöver förändra - politiskt - är ju inte en motsättning mot hennes helt relevanta slutsats?"

Jag kritiserade framför allt kulturjournalisterna som jag menar totalt missar poängen med att USA:s regering bedriver massövervakning av svenska medborgare. Det handlar inte framför allt om huruvida USA är en demokrati, eller om Google är ett snällt företag, utan att den amerikanska staten i slutändan inte har någon skyldighet att verka i vårt (svenskarnas) intresse, och att våra (svenska) politiker har det. Nationalstatspolitiken har inte tagit sig förbi nationalstaten, och det kan vara kontraproduktivt att tro att den har det. Framför allt ogillar jag att man avskriver svenska politiker från allt ansvar för hur politiken utvecklas. Via e-post tog jag också emot en reaktion från Andreas Ekström, som på grund av en glitch i nya hemsidan (jag har mottagit mejl om att det ska vara fixat nu) inte fick posta sin kommentar:

Hej!

Jag tycker att du läser mig lite slarvigt, och därmed tillskriver mig en åsikt jag inte har. Bäst jag förklarar: Jag föreslår ju inte riktigt att "allas personuppgifter och privata information ska göras öppna för alla", så som du skriver. Det kan man ju se vid läsning av min text.

Jag ställer frågan: vad skulle hända om man argumenterar så? Kan man göra det på ett hållbart sätt? Kan man tänka i termer av "socialisering" av data? Och så säger jag: jag har inte riktigt sett någon argumentera så radikalt än, men en sådan debatt skulle kunna uppstå nu. Det är verkligen inte alls samma sak som att förespråka att vi ska gå den vägen, för det är jag på intet sätt säker på är en bra idé.

Här har Andreas Ekström faktiskt fel på riktigt, oavsett Marie Anderssons kommentar. Min tidigare partikollega (och medbloggare) Simon Rosenqvist diskuterade kring "det genomsiktliga samhället" redan kring 2010 och 2011 och det europeiska forskningsprojektet FIDIS handlade bara om personliga identiteter i nätverk och vad som händer när allt i vår omgivning håller koll på allt vi gör utan att vi själva håller koll på vad vi gör. Andreas Ekström skulle till exempel kunna läsa mer om Mireille Hildebrandts, professor vid Vrije Universiteit Brussels, forskning om profilering, gruppdiskriminering och maskinlärning. Katja de Vries föredrag under Vetenskapsfestivalen i Göteborg kan också vara sevärt.

På torrentnäten och med fildelning försökte vi (privatpersoner och medborgare) tänka i termer av socialisering av vissa typer av information som är särskilt bra för att bygga gemenskaper, kring till exempel kultur. Det visade sig vara mycket opopulärt bland lagstiftare och vi har lidit granska mycket av att ha tänkt så.

När det gäller socialisering av privat information och våra identiteter som sådana är jag mindre säker på om i alla fall jag köper att det är en bra idé – när vissa aktörer i samhället skaffar sig mycket mer makt över individers identiteter än vad individen själv har leder det till osäkerhet och en känsla av brist på kontroll. Det är därför man hör uttalanden som "jag tycker om staden för att man kan smälta in bättre där". Det man egentligen menar är väl att det finns en viss anonymitetsnivå i det sociala utrymmet staden som inte finns i till exempel en liten by. I den mån information om oss och profilering av oss ska bli normalt behöver vi mycket mer förtroende för aktörer runt omkring oss, och då behöver vi egentligen mer och bättre information om de som utför profileringen och datainsamlingen än vad de kanske har om oss.

Jag kan tycka att det är ironiskt och konstigt att vi så snabbt kastar oss in i kulturdebatter om hur alla människor ska tvingas blotta sig helt för varandra, och då särskilt de som har stor kapacitet att analysera, profilera och utöva effekter på privatpersoner till följd av sådant blottande (även kommersiella effekter), samtidigt som vi i över 15 år varit helt oförmögna att ens börja ta i debatten om hur vi ska göra med ganska icke-personligt, ofta företagsägt (eller –förvaltat) kulturellt material som offentliggjorts med syftet att spridas. Som samhälle och i politiken verkar vi ha mycket lättare att dra slutsatsen att det är bra och rimligt att skapa lagstiftning och lägga offentliga medel på att skydda företags information, och nästan ingen vilja alls att skydda privatpersoners information, ens från tredje lands militärer. Dessutom är det uppenbart att om vi ständigt skyddar alla företag från alla typer av insyn och transparens, men inte skyddar individer alls, så bygger vi in en allmän känsla av orättvisa i systemet som inte är särskilt behjälplig för just förtroende.