När den amerikanska staten uppdagas ha samlat på sig privat information om i stort sett alla människor på jorden i syfte att säkra den amerikanska statens fortlevnad låter kommentarerna förstås inte dröja på sig.
Sydsvenskans Andreas Ekström föreslår att allas personuppgifter och privata information ska göras öppna för alla, inte bara för amerikanska säkerhetstjänsten. Ett naivt förslag, i sanning.
Data är inte så värdefullt i sig självt, men strukturerade och analyserade data, information, kan vara det. Det enda som händer om man öppnar allas personliga information för alla andra är att den som är bäst på att strukturera och analysera får mest makt.
Så vi behöver fråga oss om vi tycker att det är rimligt att det är på det sättet, alternativt skapa lagstiftning som gör att de företag och tjänster vi behöver använda oss av på daglig basis får starka incitament att inte göra oss sårbara för den aktören eller personen.
Sam Sundberg skriver istället på Svenska dagbladets kultursidor att övervakningen är och ser ut att måsta vara ett faktum. Inget kunde vara mer fel: eftersom vi har privatiserat stora delar av våra offentliga verksamheter har vi en mycket, mycket enkel lösning på problemet med privatliv. Tekniskt finns det egentligen inte några större problem med systematisk respekt för privatliv. Det kan ske olyckor och oförutsedda händelser, men vi har inga egentliga problem med att bygga en infrastruktur som i största möjliga mån strävar efter att ge alla individer rätt till självbestämmande och egen identitet. Vi behöver bara göra det dyrare för privata företag att inte bygga sådan infrastruktur än att göra det. Istället har vi gjort tvärtom - vi skapar kostnader för de företag som bygger privatlivsvänliga lösningar, och uppmuntrar byggandet av övervakningsmekanismer.
Det är inte ett marknadsproblem eller ett tekniskt problem. Det är ett politiskt problem.
Emanuel Karlsten från DN skriver att det här är ett problem med den amerikanska demokratin och den amerikanska staten - han litade mer på dem. Men så är det inte - vårt problem är att våra egna lagstiftare inte bryr sig om oss, när de skriver våra lagar. Det är det som är problemet. Amerikanska lagstiftare har inget ansvar inför mig eller Emanuel Karlsten, men det har rimligtvis t ex Karin Enström eller Fredrik Reinfeld. När ska Fredrik Reinfeldt gå ut och säga att det inte är okej att amerikanska regeringen och amerikanska IT-företag lobbar bort våra mänskliga rättigheter i dataskyddsförordningen?
Inte heller Axel Björklund som också kommenterat i DN har problematiserat de europeiska politikernas i det som precis hänt med alla europeers data, utanför våra europeiska politikers kontroll. Han menar att vi, som europeer och svenskar vars politiker precis sålt ut en grundläggande rättighet till amerikansk industri, istället bör överväga skillnaden mellan Turkiet och USA
Våra politiker i Europaparlamentet, till exempel Anna Maria Corazza Bildt och Cecilia Wikström och Olle Schmidt, väljer att försvara den amerikanska industrins intressen och den amerikanska regeringens intressen över medborgarnas grundläggande rätt till privatliv.
Ytterst handlar kunskap om en maktrelation. Den som kan mer om mig än vad jag själv gör har mer makt över mig än vad jag har. Det frågeställning som borde uppstå på kultursidorna är om det är kulturellt acceptabelt att våra politiker i EU:s diskussioner om dataskyddsförordningen är i färd att ge den makten till någon annan än sina egna medborgare, och varför.
Lägg till ny kommentar