Under 2012 behandlade parlamentets industriutskott tillsammans med flera rådgivande utskott förslaget till ett nytt direktiv om öppna data i offentlig sektor. Förslaget presenterades av kommissionen i januari 2012 och syftade till att skapa en bättre miljö för vidareanvändning av öppna, offentliga data i Europaunionen.

Öppen data i offentlig sektor

Begreppet öppen data är någonting som snabbt tagit politiken med storm. Stora projekt har lanserats i USA, Storbritannien, Tyskland, Polen, och inte minst Sverige. Hur man organiserat öppnandet av datat har berott på den nationella lagstiftningen, men i EU finns redan sedan 2003 ett harmoniserande direktiv. När kommissionen nu valde att utvärdera effekterna av direktivet från 2003 fann man att det inte var tillräckligt tydligt vad man ville uppnå, att det fortfarande uppstod problem i gränszoner (Öresundsregionen som täcker Skåne och Danmark är ett tydligt exempel) och att medlemsstaterna i många fall inte var tillräckligt tydliga med vilka saker de tänkte öppna upp.

Huvuddelen av förslaget var att öppna data skulle vara tillgängliga till låg kostnad för vidareanvändaren. Kommissionen föreslog att man bara ska få ta ut det pris för dataanvändning som det kostar den ansvariga myndigheten att tillgängliggöra datan (så kallad marginalprissättning).

En annan betydande del av förslaget var att man försökta föra in vissa delar av kultursektorn och bibliotek under direktivets omfång. Detta för att öka vidareanvändningen och nyttan av de stora kulturskatter som finns på olika platser i Europa men som nu inte används.

Europaunionen och kommissionen har redan sedan tidigare drivit flera projekt kring öppen data. Utmärker sig gör ePSIPlatform, en samarbetsplattform för europeiska myndigheter som vill tillgängliggöra mer data, och LAPSI, ett projekt som undersöker juridiska hinder för tillgång till öppen data.

Förbättringar av kommissionens förslag

Även om kommissionens förslag anlände till parlamentet i förhållandevis välgenomarbetat skick var det tydligt att det fanns vissa förändringar som hade varit önskvärda.

1. Erfarenheterna visar att marginalprissättning inte är det bästa sättet att uppnå större vidareanvändning. Det som verkligen behövs är att öppen data tillgängliggörs gratis för vidareanvändarna.
2. Public service-utsändare borde inte ha lämnats ute från de delar av kultur-, biblioteks- och arkiv-sektorn som omfattades. Det gör att man missar en av de riktigt stora kulturella guldgruvor som skulle kunna skapa mycket kreativ glädje och bättre förståelse över gränserna.
3. Även om man hade emfas på att digitaliserade objekt ska vara maskinläsbara (dvs inte i pdf-format, som inte är ett av maskiner enkelt genomskådat format) hade man missat att göra det principiella ställningstagandet att format naturligtvis också bör vara öppna.
4. Alla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse borde ha inkluderats i förslaget eftersom det finns stora vinster i att ha öppenhet och transparens också i elnät, vägnät, vattennät, kollektivtrafik och andra tjänster som inte nödvändigtvis drivs direkt av staten men som är av stor vikt för medborgare.

Här är de ändringsyrkanden jag lade i industriutskottet på PSI-direktivet: .odt-fil. (totalt 11 stycken)

Den politiska striden i parlamentet

Marginalprissättningen visade sig vara den mest kontroversiella delen av förslaget, men inte av den anledning jag gärna hade sett identifieras (nämligen att marginalpris är för högt). Istället var det många ledamöter som vid kontakter med sina hemländer fick kontakt med oroade lokalpolitiker som inte ville behöva ändra sina nuvarande rutiner. Särskilt tyska ledamöter var väldigt aktiva mot marginalprissättning som de inte ansåg var en rättvis börda att placera på kommun- och regionpolitiker inom den i direktivet angivna tidsramen.

En annan kontroversiell fråga var den myndighet som kommissionen föreslog skulle upprättas i medlemsstaterna. Vi hade många och långa diskussioner om huruvida myndigheten skulle vara självständig (från regeringen i sitt arbete) eller opartisk. Vissa ledamöter menade att en självständig myndighet skulle orsaka extra administration hos medlemsstaterna och att uttrycket "självständig" innebar att de nya administrativa uppgifterna inte kunde införlivas i en redan existerande myndighets uppdrag. Den opartiska myndigheten skulle å sin sida kunna uppfylla samma roll som en självständig myndighet samtidigt som den kunde verka inom ramen för en existerande myndighets verksamhet. För mig var det här argumentet alltid svårförstått. "Självständiga myndigheter" i Sverige är t ex Datainspektionen, Post- och telestyrelsen, Myndigheten för säkerhet och beredskap eller Finansinspektionen. De bedriver sin verksamhet med att uppfölja och implementera lagar självständigt från det politiska inflytande som utövas från (i respektiveordning) Justitiedepartementet, Näringsdepartementet, Försvarsdepartementet och Finansdepartementet. Det borde i allmänhet inte vara något problem att införliva fler arbetsuppgifter i en redan existerande myndighets arbetsuppdrag, även om det givetvis innebär att man behöver skjuta fler resurser dit. "Opartisk myndighet" är så vitt jag vet inte ett existerande begrepp i alla fall i svensk rätt, men ibland händer det att parlamentet blir väldigt förtjust i vissa formuleringar och ord och då slåss man för just de formuleringarna och orden.

En helt icke-kontroversiell fråga var öppna format. Alla politiker från alla politiska grupper gav ett starkt stöd för öppna format och användning av öppna format som preferens från vår sida. Att det aldrig skulle bli ett absolut krav var tydligt redan från början, eftersom det är svårt att se hur man kan påtvinga de eventuella migrationskostnader som uppstår för de lokala myndigheter som i sådana fall behöver omställa sin verksamhet. Det var förvånande att det var så lite motstånd mot öppna format, även om det var mycket trassel med att få ihop rätt formuleringar och ord kring vad standarder är och gör, och hur man kan uppmuntra användningen av öppna standarder. I slutändan slank det med en riktigt dålig formulering i artikel 2(c) för att ingen orkade bry sig om det.

Inklusionen av den kulturella sektorn var mycket kontroversiell. Dels rörde det villkoren under vilka bibliotek kan digitalisera sina arkiv. Den här frågan rör delvis immaterialrätter, och de flesta ledamöterna i utskottet var efter ACTA-omröstningarna mycket noggranna med att de inte i allmänhet tyckte att information ska vara fri. Det gjorde att vi tappade många av de förslag som kommit från kommissionen om att tillgängliggöra public domain-verk hos bibliotek och arkiv.

Vi tappade frågan om inklusion av SGEI-tjänster, det vill säga alla tjänster som anses vara av så pass stor ekonomisk vikt för samhället att de ges särskild behandling i konkurrensrättsmål (services of general economic interest). Det är synd, för om staten känner att den har starkt intresse av att skydda vissa näringsgrenar finns det också större behov av transparens i just de näringsgrenarna. I konkreta termer innebär det att till exempel kollektivtrafik, sjötrafik, energinät, vattennät och andra sektorer inte nödvändigtvis inkluderas i definitionen av öppen data.

Vi tappade också frågan om inklusion av public service-tv och public service-radio. Det var inte många andra ledamöter som fann det viktigt att vi europeiska ungdomar ska få tillräckligt med tillgängliga arkiv för att få den historiska kännedom om vår egen kontinent som vi kanske behöver för att kunna bygga rätt kulturbryggor till äldre generationer.

Vi tappade frågan om att man inte i regel bör ålägga den offentliga sektorn att särskilt starkt skydda företagshemligheter och företagsuppgifter. Samtidigt som särskilt ministerrådet var ovilligt att medge ett starkare skydd för privatliv, var de väldigt många om att just privata företags information skulle ges extra starkt, konfidentiellt skydd mot vidareanvändning. Det är väldigt tråkigt för jag kan typiskt se att det är en felprioritering.

Nuvarande situation

Piratpartiet kommer att rösta emot förstaläsningsöverenskommelsen mellan rådet och parlamentet. Direktivet i den form det förhandlats mellan råd och parlament är ett hafsjobb som inte gör någon några tjänster. Slarvfel i texten gör dessutom att vissa delar av direktivet kan orsaka direkt skada för framtida lagstiftningsprocesser, till exempel om standarder.  Det är mycket underligt att vi tappade starka formuleringar till fördel för privatlivsskydd för enskilda, samtidigt som direktivet nu innehåller en tämligen kraftfull skrivelse till fördel för bevarande av företagshemligheter. Någon särskilt kulturellt medveten överenskommelse blev det inte heller - mycket kulturellt material kommer även fortsättningsvis vara inlåst, och den stora mängd kulturellt material som sitter i europeiska arkiv med public service-tv och public service-radio kommer inte heller tillgängliggöras.

Det finns få anledningar att hasta iväg med det här direktivet - de projekt som redan finns i medlemsstaterna kommer att fortskrida även om vi funder)ar på texten en vända till. Det mest spektakulära är att den konservativa gruppen, som borde vara konservativ och vilja gå långsamt fram, inte håller med.

Transparens

Det här direktivet förhandlades innan vi hade den här fina hemsidan att lista transparensdokument på och mina undermåliga arkiv gör att jag förlorat de exakta lobbydokumenten. Här är dock en lista på lobbygrupper jag träffade:

• Eurogeographics [representerar t ex Lantmäteriet]
• British National Library [ett bibliotek]
• Information sans frontieres [intressegrupp för bibliotek och arkiv]
• Open Rights Group UK [brittisk organisation för digitala rättigheter]
• ePSIPlatform [europeisk plattform för PSI-samverkan]
• European Broadcasters Union [samarbetsorganisation för broadcasters]
• ARD.de [tysk public service-tv]
• Open Knowledge Foundation [organisation som verkar för öppenhet och öppen data]
• COMMUNIA Association [nätverk av akademiker för bättre tillgÃ¥ng till data]
• Kennisland [nederländsk organisation för samhällsförnyelse]

Om någon vet med sig att de lobbat mig i frågan och inte finns omnämnd ovan får de gärna höra av sig. Jag minns inte att det fanns några särskilt starka industriintressen som hörde av mig, men förmodligen har många av ledamöterna varit i kontakt med sina regeringar och andra lokala myndigheter från hemländerna. Administrativ organisation på medlemslandsnivå är en mycket känslig fråga.