Konkurrensrätt är ett verktyg för att straffa företag som begränsar konkurrens. Den uppstod på 1800-talet för att det visade sig att företag inte föredrar konkurrens. Företag har som främsta mål att tjäna pengar, och man tjänar mer pengar om man själv kan sätta priser hur man vill och slipper förhålla sig till konsumenternas möjligheter att välja en billigare produkt.

Tyvärr finns det mycket lagstiftning som begränsar konkurrens. Patentlagar, upphovsrättslagar och designskyddslagar är typiska exempel. Se gårdagens text för exemplifiering av designskydd mot konkurrens.

I läkemedelsindustrin är förstås patent en stark konkurrensbegränsande faktor. I viss utsträckning kan det vara önskvärt att begränsa konkurrensen å vissa aktörer vägnar under begränsade perioder, och teorin bakom patent i läkemedelsbranschen är att läkemedelsföretag behöver återfå investeringar de gjort i kliniska tester. Patent är dock inte den enda konkurrensbegränsande åtgärd lagstiftare skapat i läkemedelsbranschen: supplementära skyddscertifikat, marknasexklusivitetsbestämmelser, dataexklusivitetsbestämmelser och certifieringskrav är starkt begränsande av antalet aktörer som har råd att finnas till på marknaden. Certifieringskraven (kliniska tester) är väldigt dyra. Marknadsexklusivitet och dataexklusivitet är åtgärder som låter företaget vara ensamt på marknaden under en längre period än patentet tillåter, genom att göra det omöjligt för konkurrenter att åberopa samma kliniska testdata inför den myndighet som certifierar medicinen. Supplementära skyddscertifikat är ett tilläggsskydd på patentskyddet ett företag kan få om man ansöker.

2009 gjorde EU:s konkurrensverk en särskilt rapport om läkemedelsindustrin och konkurrensproblem på läkemedelsmarknaden. Det visade sig att många stora läkemedelsföretag missbrukar sina patentförmåner i vad som kallas ”primärpatentering” och ”sekundärpatentering”. Primärpatentet gäller den drog man faktiskt vill sälja. Sekundärpatenten gäller så många katalysatorer och liknande kemikalier man kan hitta. Ett av de undersökta läkemedlen omgärdades av fler än 1300 patent. Denna överpatentering resulterar i så kallade ”patentkluster” som kan användas för att okynnesstämma konkurrenter.

Stora läkemedelsföretag ägnar sig också mycket åt att okynnesklaga på konkurrenternas produkter inför läkemedelsverk i medlemsländerna. Detta förhindrar konkurrens och förlänger monopoltiden för företaget. Det pågick också en konsolidering i läkemedelsmarknaden där stora företag köpte upp tillverkare av generiska läkemedel (läkemedel för vilken ingen exklusivitet längre gäller), som gjorde att en tillverkare av ett visst läkemedel kunde kontrollera marknaden för vissa läkemedel även efter att monopoltiden löpt ut.

Många av de problem som kommissionen identifierade för läkemedelsbranschen hade inte med konkurrensrätt att göra alls, utan snarare konkurrensbegränsande lagstiftning som skapats av parlamentet och medlemsländerna för att skydda specifika intressen. Däremot föreslog man inga konkurrensförstärkande lagändringar. Istället drev man process mot AstraZeneca på konkurrensrättslig grund.

Klagomålet man hade var att AstraZeneca genom att ha uppgivit ett oprecist datum i en tillståndsansökan lyckats förlänga sin exklusivitetsperiod. Datumen i fråga hade i och för sig kunnat tolkas som relevant i förhållande till blanketten där det förekom, men kommissionen menade att man med flit misstolkade frågan för att gynna sin egen ställning. Domstolen gav så småningom kommissionen rätt.

Resultatet av detta blir att företagen i framtiden måste lägga större emfas vid att fylla i blanketter på ett sådant sätt att de inte kan misstänkas gynna sig själva, ungefär. Det grundläggande problemet i hela sektorn är dock, och förblir, en lagstiftning som inte är avsedd att stimulera konkurrens bland läkemedelsföretag. Även om jag förhåller mig kritisk till att konkurrensrätten politiseras, förhåller jag mig lika kritisk till att EU:s konkurrensverk verkar vilja avpolitisera sådant som ju faktiskt i slutändan är politiskt. Lagen är fel, ändra lagen.