Konkurrensrätt är ett verktyg för att straffa företag som begränsar konkurrens. Den uppstod på 1800-talet för att det visade sig att företag inte föredrar konkurrens. Företag har som främsta mål att tjäna pengar, och man tjänar mer pengar om man själv kan sätta priser hur man vill och slipper förhålla sig till konsumenternas möjligheter att välja en billigare produkt.

Konkurrensrätten är dock inte det enda som behöver vara på plats för att säkerställa konkurrens. Mycket konkurrens ska istället i teorin säkerställas av sektorsspecifik lagstiftning som gör det enklare för företagen att bete sig på ett konkurrensfrämjande sätt. Ibland hittar man genom konkurrensrätten bedrägliga beteenden från företag som företagen sedan lobbar lagstiftare att tillåta.

EU:s konkurrensrätt har varit på plats sedan 1960-talet. Den bjuder på en massa spännande historiska förlopp, men jag vill särskilt framhålla bil- och kemikalieindustrin. Bilindustrin ägnade sig länge och tidigt åt saker som förhindrar konkurrens: man förhindrade försäljning av vissa bilar på vissa territorier, och man stämde reservdelsförsäljare som inte köpte reservdelarna från originaltillverkaren. Man har också hållit priser artificiellt höga, och förhindrat bilförsäljare att sälja vad de vill. Särskilt reservdelarna väckte mycket ont blod hos aktörer som Volvo, Audi, BMW och Renault. En dom från EG-domstolen 1987 bekräftade nämligen att man inte får förhindra försäljning av en ”generisk” reservdel (alltså en sådan reservdel som inte bär originaltillverkarens varumärke) hur som helst – bara om det finns en immaterialrätt eller annan juridisk rättighet som skyddar reservdelen på annat sätt får man förhindra försäljningen.

Följdaktligen blev det storstrid mellan bilindustrin och reservdelsindustrin 1997 när kommissionen föreslog harmoniserade regler för designskydd. Designskyddet (i Sverige också ”mönsterskydd”) är näraliggande upphovsrätten men varar bara i max 25 år. Den är registrerad, som patent och varumärken, och döms på form snarare än funktion.

Under 2000-talet har bilindustrin istället lobbat hårt på certifieringskrav. Elektronik skapar helt nya utmaningar för konkurrensen i bilindustrin och antingen säkerhetskrav eller motarbetande av standardisering för grundläggande komponenter gör det svårt för reservdelstillverkare och oberoende bilmekaniker (sådana som inte är certifierade av viss originaltillverkare) att vara kvar på marknaden.

Här behövs, utöver en fungerande konkurrensrätt, också en fungerande politisk övertygelse om att konkurrens är någonting bra och gynnsamt för marknaden. Den är i stort sett frånvarande i bilpolitiken, och politiker tänker mer i termer av vilket specifikt företags de vill skydda än vilken typ av marknad de vill ha. Områden som typgodkännande, certifiering, immaterialrätter är viktiga att bevaka för en konkurrenskraftig bilmarknad. Piratpartiet bör också lägga mer energi på elektronik i bilar. Å ena sidan kan elektronik ge stora friheter åt både privatpersoner och konkurrenter, å andra sidan kan de användas för att flytta makt från både privatpersoner och konkurrenter. Vi behöver se till att den första målsättningen är högst på agendan.