Igår läste jag att svenska policyexperter "inte blir förvånade" när de får reda på att brittiska och amerikanska underrättelsetjänster hackar våra tyska kollegors nätverk för att bygga en krigskarta på internet. Det påminde om Anna Trobergs nästan kroniska tillstånd av desperat oförvåning - razzior, bristande svensk pressfrihet, det låga politiska engagemanget för HBTQ-frågor, The Pirate Bays PR-stunts, S+M koalition för massövervakning. Och detta är bara den begränsade lista jag orkar gräva fram en tisdagmorgon.
Det är dock inte bara Anna Troberg och Stiftelsen som är distanserat oförvånade av de mest uppseendeväckande ting (krigskarta på internet?! liksom - det är förvånande, och dåligt, och borde stoppas! mitt tangentbord har inte ens rätt typografiska uppsättning för att understryka hur förvånande och dåligt och värt att förändra det är!).
Jag gjorde en sökning efter andra saker som inte gör människor förvånade i det minsta:
Att SD ökar i Älvdalen. Det är nämligen inte så att det är förvånande för Älvdalspolitikerna att Stockholmspolitikerna struntar i Älvdalen, utan det är oförvånande att älvdalingar röstar på SD. Här är andra som inte är det minsta förvånade över SD:s valframgångar: Gusselby, Karl Loxbo, Norrköping, Örkelljunga, Muslimska feminister(!)
Jag vill understryka att när man inte är förvånad över någonting, så betyder det att man tycker att det som har hänt är normalt. Strukturella kränkningar av mänskliga rättigheter, underrättelsetjänster på krigsstigen, och Stockholms totala Stockholmskomplex inför Stockholm och oförmåga att titta utanför de egna tullarna är saker som är förvånande. Till och med anmärkningsvärda. Man skulle till och med kunna tänka sig att någon blir arg(!)
Andra saker som inte förvånar:
Bristen på skydd i hemroutrar. För det är inte så att det är förvånande att routertillverkare inte kan sätta t ex lösenord, utan oförvånande att routrar hackas. Cyniskt distanserad oförvåning är för övrigt populärt i alla sammanhang som har med säkerhet, polisarbete eller militär att göra. T ex har varken Mark Klamberg eller Joachim Strömbergson lyckats uppmana någon särskild förvåning över ett paniskt beroende av massövervakning och kroniskt dålig tillsyn av densamma.
Lyckas man inte övertyga sig om att den cyniskt distanserade oförvåningen är adekvat, finns nämligen risken att man istället är naiv. Till exempel är Birger Schlaug - självutnämnt(!) - naiv, eftersom han tror att upprustning leder till ökade spänningar. Personligen tycker jag Birgers antagande verkar vara ett rimligt antagande med mycket farliga konsekvenser och jag är uppriktigt förvånad över att just de farliga konsekvenserna av det rimliga antagandet verkar upplevas som eftersträvansvärda av Sveriges politiska etablissemang. "Jag vill inte att min bror ska skjuta folk," är inte ett naivt uttalande utan en fullkomligt rimlig magkänsla som borde få oss att i största möjliga mån undvika militära konflikter och upptrappningar.
Att mediapolitiken är eftersatt. VD:n för Sveriges intresseorganisation för tidningsutgivare tycker inte att det är förvånande att hennes ansvarsområde inte prioriteras av politikerna. Varför ser ingen detta som en indikation på att hon gör ett dåligt jobb och borde avgå?
Svensk korruption, sexuella trakasserier, sexism i spelbranschen, och att människor som minns hur otäckt det var när rasismen växte sig stark i Europa förra gången också är de som är mest benägna att vara rasister utlöser också ett hav av opassionerad brist på förvåning.Vad är det för fel på alla dessa oförvånade människor?
En hälsosammare reaktion är Julia Skotts "Ok väcker någon mig när Sverige är en rimlig plats att vakna på?"
Snabba internetsökningar visar dock att det är framför allt politiker och sportkommentatorer som uttrycker oförvåning. I politikernas fall är detta skadligt och dåligt för samhället, eftersom politikerna normalt - om de känner sig cyniskt distanserade - faktiskt har möjligheten att förändra den omständigheten. Vi kultiverar en gemensam samhällelig syn att det här med problem och uppseendeväckande händelser inte är oförvånande och heller inte föränderligt.
Jag skulle vilja ha ett upprop för samhällets ökade förvåningsgrad. Till exempel bör journalister och media, så gott det går, rapportera att människor är förvånade över det som är fel, istället för oförvånade över att saker trots allt gått som de gått. Intressegrupper som TU, EXPO och forskare bör också bli förvånade när deras gedigna arbete och samlade erfarenhet inte leder till förändring och förbättring. Och de surmuppar som satt i system att kalla alla förvånade människor för naiva får skapa ett internetforum någonstans där de kan prata med varandra, utan att förstöra andras framtidstro.
Bitvis håller jag med dig – det är ett problem att alltför många makthavare är cyniska och har en stor distans till vad de håller på med. Att de inte är upprörda, arga och ledsna över missförhållanden, och att de inte gör allt de kan för att korrigera dem. Att någon som är insatt i hur världen ser ut, fungerar och utvecklas inte blir *förvånad* över att saker är som de är, tror jag däremot inte är ett problem. Självklart måste även en expert erkänna att hen är förvånad när det är så – men jag hoppas faktiskt att någon som arbetar med IT-säkerhet inte idag blir förvånad, överraskad av att hitta en hemrouter med dålig säkerhet. I så fall kanske det är dags att leta efter ett nytt jobb? Upprörd över att industrin fortfarande inte lyckats leverera något bra, absolut. Förvånad, nej.
Jag tror att man skulle komma närmare förändring om man blev förvånad över att industrin inte lyckats leverera något bra och lät bli att bli upprörd över att hemroutrar har dålig säkerhet, istället.
Det som bör förvåna t ex säkerhetsexperter (men egentligen också konsumenter, återförsäljare och politiker också) är inte att hemroutrar är osäkrade, utan industrins oförmåga att ta tag i problemet. Jag menar - hur länge har det här varit ett känt problem? Är det inte, i sanning, väldigt förvånande att vi - ett samhälle som lägger så mycket tid på att leta efter problem vi inte har någon aning om vi har någon aning om - inte lyckas lösa enkla, kända, långvariga problem som vi faktiskt känner till?
Jag försöker lista ut hur jag ska använda formattering på ett sätt som tillräckligt emfatiskt understryker vad det är som är riktigt, riktigt förvånande. Men det är svårt - för det är så oerhört förvånande att jag inte vet vad jag ska göra av mig!
Det är inte heller bra, att vi inte kan skilja på vad som är relevant att förvånas och uppröras över, och vad som inte är relevant att förvånas och uppröras över.
Det som bör förvåna t ex säkerhetsexperter (men egentligen också konsumenter, återförsäljare och politiker också) är inte att hemroutrar är osäkrade, utan industrins oförmåga att ta tag i problemet.
Jag jobbade ett tag med just mjukvara för routrar. Jag tycker inte att det är särskilt förvånande, eftersom ingen part i leveranskedjan har något intresse av att ta tag i problemet.
1. Hårdvarutillverkaren är intresserad av att sälja chip. Att exempelmjukvaran som hårdvarutillverkaren skickar med för sina kunder att titta på är jättegammal och o-uppdaterad rör inte denna i ryggen. Det är ju bara exempelkod, right?
2. Mjukvarutillverkaren är intresserad av att uppfylla kraven som leverantören ställer. Denna skrivs typiskt sett i låglöneländer, och säkerhetskompetensen är det lite si och så med. Visst skulle mjukvarutillverkaren kunna ta betalt för säkerhet också, men det skulle bli dyrt. Mycket dyrt.
3. Leverantören är intresserad av att få tag på en router som uppfyller vissa minimikrav till så lågt pris som möjligt för att kunna göra så stor vinst som möjligt. Visst skulle de kunna ställa högre krav på säkerhet från mjukvaruleverantören, men priset per router skulle bli så högt att ingen konsument eller internetleverantör skulle vilja betala för den.
I slutändan får vi slutkonsumenter den mjukvara vi betalar för. Jag är av uppfattningen att hela tragedin med osäkra hemmarouters bara är en annan aspekt av den slit-och-släng-mentalitet vi tycks ha anammat sedan årtionden i västvärlden.
Okej, översatt till policyspråk blir det där fortfarande att det är förvånande att ingen part i leveranskedjan har något intresse av att ta tag i problemet.
Jag läste precis en väldigt bra långnovell av Marcellus Emants (Ontwaakt, 1896) som handlar om en kvinna som är orolig för att hennes man ska ta hennes barn ifrån henne. Han förklarar för henne att lagen tillåter honom att göra det och att hon inte har några rättigheter alls. Eftersom hennes man och hans kamrater jobbar på statsdepartementet och som jurister är det också helt uppenbart att ingen av dem har något intresse av att förändra lagstiftningen och ge henne bättre rättigheter (till skilsmässa, vårdnad, osv). Hon är i princip rättslös och man kan tänka sig en logik vari vilken omständigheten hon är rättslös är förklarlig, men hon blir ändå - och jag tror att de flesta som läser långnovellen idag skulle bli - väldigt upprörd(a) över att det är fel och onormalt och därför också i sin orättvisa förvånande.
Okej, översatt till policyspråk blir det där fortfarande att det är förvånande att ingen part i leveranskedjan har något intresse av att ta tag i problemet.
Relevant dokumentär i sammanhanget är The Corporation, eller mer specifikt ekonomi-termen Cost externalizing.
Min poäng är att fenomenet vi ständigt förvånas över händer hela tiden, inte bara inom företag utan även statliga departement. De sparade kostnaderna för osäker IT-infrastruktur kommer tillbaka i form av intrång i våra privatliv, sparade utgifter för exempelvis försäkringskassan kommer tillbaka och biter oss i form av minskad ekonomisk trygghet.
Nu är jag förvisso inte ekonom, men är det något jag tycker är märkligt är det att nästan allt motstånd jag ser mot exempelvis nedmonterad rättssäkerhet och sociala skyddsnät, miljöförstöring etc, kommer från den politiska vänstern. Jag upplever att företagsekonomerna (och högerpartierna) snarare ser externaliserade kostnader som något positivt!
Ser man ekonomi i sig självt som rättvisa kan man så klart vifta bort sin förvåning med att det bara är en externaliserad kostnad (som man då upplever är svår att åtgärda på grund av parternas incitament att inte åtgärda den varpå man inte hittar något sätt att förändra det man inte var förvånad - men eventuellt upprörd - över). Problemet är väl där att ekonomin som rättvisa är inbördes motstridig.
Ska man driva en diskurs om vad som är rätt och fel, förvånande och inte förvånande, i samhället utefter ekonomisk logik måste man också ta sig an logikens inneboende problem (som drabbar områden även utanför ekonomin, iofs), eftersom logik i sig inte är något fullkomligt system. Rättare sagt, det beror på.
Och eftersom det beror på så blir det ett val för varje oförvånad eller förvånad person vid varje gång man antingen väljer att se något som normalt eller onormalt. Tycker man alltså att det är rimligt och normalt att vi inte lyckas hantera det kända problemet att industrin inte utvecklar bra routrar eftersom vi misslyckas med att skapa rätt incitament för detta på marknadens parter - då kan man givetvis leva i total oförvåning över de osäkra, hackade hemroutrarna och situationen i övrigt. Är man däremot av åsikten att det är orimligt och onormalt att vi inte lyckas lösa ganska enkla problem med riskfördelning mellan marknadens parter så blir man förvånad över att politiker inte lyckas angripa ens de enklaste och uppenbaraste av problem, samtidigt som politiker ägnar sig i väldigt hög utsträckning åt att grubbla över problem de inte vet om de känner till.
Visst är detta i slutändan bara en åsikt jag har - en magkänsla som jag menar varken uppstår av naivitet eller okunskap utan av min inre känsla för vad som är rätt och rättvisa. Men om detta är den åsikten jag har och den andra, oförvånade åsikten är en annan, börjar man ju fundera på t ex Anna Trobergs närmast blaserade oförvåning över hur dåligt läget är i en lång rad av hennes paradfrågor.
Det roliga är att fria saker som Pfsense eller DD-WRT som skrivits av frivilliga som inte får något betalt verkar vara extremt kraftfulla och framför allt säkra.
Problemet är inte att skriva säkert (inte så att man måste starta från noll varje modell) utan att folk inte orkar bry sig och då skiter företagen i det med. De är efter pengar och så länge som deras slarv inte påverkar inkomsten kommer inget att göras för att de som vill fixa problemen kommer bli stoppade av de som räknar kortsiktiga pengar.
Samma problem ligger bakom det mesta i samhället, en befolkning som inte orkar slåss konstant för sina rättigheter kommer förlora de rätt så snabbt. Verkar vara en trend att så fort man slappnar av går det hela åt pipan för att någon någonstans har räknat på att de kan tjäna några extra miljoner på att lura många på några ören.
Okej, jag kan hålla med om att det är förvånande att vi som samhälle inte lyckas lösa de problemen. Däremot tycker jag inte det är förvånande att de enskilda företagen, eller staten, väljer att låta bli – incitamenten för dem att göra ett bättre jobb finns helt enkelt inte där. Jag tror definitivt att de kan finnas, och jag tror att samhället och marknaden kommer att se till att de dyker upp – men tillräckligt många har inte dragit rätt slutsatser ännu för att lägga tillräckligt mycket energi på de här frågorna.
Och, halvt to the point: Vad som driver oss till att driva på förändring är nog individuellt. Somliga påverkar världen när den förvånar och överraskar dem, andra när den upprör dem. Samhället behöver nog både förvånade och upprörda människor, liksom vi behöver både optimistiska och pessimistiska dito. Däremot klarar vi oss alldeles utmärkt utan uppgivenhet och [carelessness].
Helt urspårat off topic: Går det att få mail när det svaras på en kommentar här? =)
Jag tror du har en lite udda definition av "förvåning."
När jag ser en IT-säkerhetsexpert som säger att hen inte är förvånad över att NSA hackar sig in i europeiska servrar så tolkar jag inte det som att hen tycker allt är i sin ordning. Jag tolkar det som att det var ungefär som hen trodde. Att inte vara förvånad över något betyder inte att man inte kan vara upprörd över det.
Medan du rent tekniskt har rätt (helt rätt även) tror jag att det handlar om att "inte förvånad" får mer av "inte så stor grej" karaktär i media. Det är ganska tydligt att vissa saker blåses upp över alla gränser medan andra tonas ner lika mycket medan en objektiv observatör förmodligen skulle tycka att båda saker är relativt lika. Sedan är frågan varför det händer och vad man ska göra mot det.
Ja, säkerhetsexperter i allmänhet brukar vara stolta över sin brist på förvåning inför de mest häpnadsväckande företeelser. Cynism är ett kredo i det yrket, kanske till och med av goda anledningar. De har mycket gemensamt med jurister (tycker jag).
Men då blir det istället ett problem med journalistiken. Om man mot förmodan skulle vara en sådan läsare av den här artikeln som blir upprörd över att tyska tjänster hackas - då får man budskapet att detta inte ska ses som förvånande, och därför måste antas vara normalt. Eftersom det är normalt finns också mindre förutsättningar för förändring.
Vad man istället kan göra, om man är journalist, är att skriva till Justitiedepartementet och höra vad de tycker om att utländska myndigheter begår brott mot europeiska tjänsteleverantörer. Justitiedepartementet har trots allt varit en deltagare och drivande faktor kring den europeiska lagstiftningen om IT-brott, och borde kunna antas ha en åsikt om att lagstiftningen de själva skrivit och godkänt ska följas - i hela Europa, så som Justitiedepartementet också varit pådrivande för ska vara fallet.
I sämsta fall får man "ingen kommentar" till svar.
@Staffan jag tror att lite av Amelias point var att om man inte blir förvårnad så har man länge misstänkt det och inte gjort någonting åt det. Om det i morgon kom fram att frimurarna tillsammans med regeringen och birgittasystrarna varje torsdagkväll ägnade sig år sataniska sex och blodsorgier i slottets källare så kan du ge dig på att det skulle riva upp himmel och jord och att många skulle vara ganska förvånade.
@Jerker, om det är vad Amelia menar, vilket även är min tolkning av hennes text, är hela texten ändå mycket märklig. De personer vars engagemang jag följt av de hon kastar skit på, Anna Troberg och Mark Klamberg, har ju verkligen gjort sitt bästa för att röra upp himmel och jord i frågorna som Amelia anser att de verkar misstänkt oförvånade över. Att allmänheten inte blivit förvånade och låtit sig rivas upp beror knappast på bristande engagemang hos Anna Troberg eller Mark Klamberg, vilket får mig snarare att tro att de bara inte uttryck det som Amelia skulle ha velat uttrycka, alternativt inte haft det genomslag som Amelia hade önskat att de hade haft.
Jag menar att det här delvis är ett problem med en zeitgeist (samhällsanda) där förvåning över saker som är helt absurda ses som "naivt". Se ovan Johan Manner, som menar att den medialt utspelade oförvåningen måste ställas i kontrast till den privat hållna upprördheten.
Många av artiklarna jag har länkat borde dessutom indikera att det här mer är ett problem med journalistik än med de som faktiskt uttalar sig.
Älvdalsartikeln om SD är illustrativ: den lokale socialdemokraten kritiserar tydligt att man i Stockholm nedprioriterar allting utanför Stockholm, men journalisten framhåller inte det onormala i att landets huvudstad struntar i allt utanför huvudstaden, utan det normala i att man då röstar på SD.
Skillnaden mellan onormala och normala saker är att det är lättare att förändra onormala saker. Mediabilden som uppmålas är alltså en av oföränderlighet och statiskhet.
Ber om ursäkt ifall Mark Klamberg ser det som en "attack". Jag inser förstås också att man inte heller kan gå runt i ständigt upprörd förvåning.
"de hon kastar skit på". Är det vad A gör? De två som J namnger är offentliga personer med möjligheter att nå ut till olika grupper och som A möjligen vill få att tänka ett steg till i "oförvåningen", och därmed också förhoppningsvis agera för att det onormala inte ska ses som "oförvånande" och därmed på något vis accepteras.
Vilka resultat agerandet/påverkan ger är naturligtvis en annan sak, men det är ändå bättre om flera, från flera olika positioner, påpekar att kejsaren är naken s a s.
Om det ger genomslag bland journalister är ytterligare en annan sak, men det är ju också många som precis som J läser bloggar och andra s k sociala media.
Där kan diskussioner föras och spridas om vad som bör och kan göras, om det "oförvånade" ger vika för förvåning och upprördhet.
Det är svårt att förvåna med sådant som man kunnat extrapolera själv. Jag blir riktigt förbannad på all denna övervakning och dåliga säkerhet, och på medias tystnad, men förvånad? Nej. Det är så det har varit och det är så det kommer att fortsätta tills katastrofen är ett faktum. Ingenting har fått allmänheten att vakna hittills, inte ens Snowden, och tydligare än så blir det knappast. Sådana som vi är fortfarande paria, "foliehattar", i de flesta kretsar.
Jag kommer inte att bli förvånad den dag du, jag och alla andra som har skrivit starkt negativt om övervakning blir ställda mot en mur och arkebuserade. Tvärtom tror jag att det är max 15 år dit.
Jag hatar utvecklingsriktningen, men ingenting verkar räcka för att stoppa den. Sluta inte försök, men att vänta sig resultat är uppenbarligen att överskatta sig själv.
Du sätter fingret precis på det jag ogillar allra mest med oförvåningen: uppgivenheten, förlusten, tyngden av att ingenting går att ändra på.
Jag har i alla fall ingen lust att gräva ned mig under en sten i väntan på undergången. Jag hoppas det finns andra som inte heller vill det.
Gene Sharp har en hel del intressant att säga om uppgivenhet. Om jag får sammanfatta verkar han se det som ledare för demokratirörelsers förbannade skyldighet att kartlägga det system de slåss mot och sedan planera hur man systematiskt ska vinna, inte hur man ska bli en snygg martyr. Det är intellektuellt krävande, och naturligtvis blir det en hel del try and error men han har en rätt enkel mall för hur man ställer upp sin planering.
Så jag håller med, uppgivenhet är poänglös. Piratpartiets modell anno 2006 är rätt överspelad. Den baserade sig på antagandet att övervakningen var ett intresse på marginalen i det politiska systemet och att sådant som regeringsmakt skulle prioteras högre. I ljuset av vad vi vet nu, så skulle jag säga att det var inkorrekt, övervakningen är ett intresse som prioriteras högt och hade vi fått en vågmästarställning så hade den visat sig vara poänglös då blocken hellre hade samarbetat (typ som nu) än ge upp övervakning.
Frågan är hur vi ska ta fram en vettig modell för hur man kan agera så att staten och makten blir transparent medan privatpersoner får ha privatliv. Då blir det lättare att vara aktiv, och man slipper vara oförvånat reaktiv.
Som sagt, det är inte frågan om att ge upp. Det är frågan om att inte KUNNA göra något. Jag har gjort mycket, och fortsätter göra när det går, men faktum kvarstår att man arbetar mot USA, EU, riksdagen, media, samt 99,57% av det svenska folket.
Add new comment