Prärietankar fortsätter patentdebatten och jag ska försöka att återigen bemöta hans funderingar.

Jag tycker hans diskussionsunderlag är både intressant och utmanande. Jag kan också erkänna att han i mångt om mycket har rätt: stora läkemedelsföretag köper inte företag så mycket som patenträttigheter, stora läkemedelsföretag betalar också stora summor pengar för kliniska tester.

Jag skriver om patent och klimat på Newsmill idag. Anledningen att jag haft tillfälle att återbesöka ämnet är en ny rapport släppt av FN-organet DESA som föreslår nya reformer av det globala patentskyddet.

Prärietankar har svarat! Han tycker att jag tagit alldeles för lång tid på mig att bemöda mig knåpa ihop ett svar, och att jag därtill mest brukar mig av intetsägande plattityder.

Här är mina svar i bekväm punktform med källförteckning så att Prärietanken själv kan avgöra om det är han själv mot resten av världen, eller om det kan vara dags att bli kritisk.

Idag har jag postat det första inlägget i en kurs på runt tio delar om patenträtt förr och idag. Det är huvudsakligen en genomgång av olika patentsystem, hur de utvecklats, hur läget ser ut idag. Jag hoppas att jag lämnat så mycket som möjligt för läsarna att dra egna slutsatser, och tycker egentligen inte heller om att se mig själv som en politisk agitator.

Därför vill jag nu förvåna alla genom att återigen hoppa tillbaka till varumärkesdebatten.

Jag läste tidigare i somras en summarisk genomgång till fördel för läkemedelspatent, och minns att jag tyckte det var ambitiöst utfört med grafer, kostnadskalkyler och mångtaliga ord. Nu har jag hittat länken till detta inlägg: Prärietankar om varför läkemedelspatenten behövs.

Det dyker då och då upp kritik mot Piratpartiets förslag att ta bort patentsystemet. En stor grupp medlemmar som kommit in i partiet i samband med FRA-katastrofen och TPB-domen i våras, men även IPRED-vågen, ser helt enkelt inte någon särskild nytta med att jobba med patentfrågorna eller förändra patentsystemet på ett så drastiskt plan.

Nedan är en liten sammanställning av mina tidigare kunskaper och nyförvärvade.

Jag satt och klurade lite på vem som skulle bli ny chef för EPO för några veckor. Lite förvånande, mot bakgrund av att jag då på basis av ett amicus curiae brief till EPO från polska patentverket rekommenderade en polack att söka, har det nu dumpit ned en polsk kandidat: Alicja Adamczak, nuvarande chef för polska patentverket.

Vem är hon?

Idag verkar jag bli överöst av information om patent. Johanna Nylander skriver om mjukvarupatent på Expressens ledarblogg. Hennes inlägg handlar om planerna på gemenskapspatent, och behovet av att klart markera att mjukvarupatent i alla fall inte är någonting vi vill ha här (av uppenbara skäl: mjukvarupatent är ett hinder mot mångfald i IT-industrin och av filosofiska skäl är de förkastliga; de är inte bra någonstans).

2009 är ett spännande år. Nytt parlament, ny kommission och... ny chef för EPO?

Jag minns de intressanta spekulationerna kring vem som skulle bli ny WIPO-chef förra året. Det är roligt att slött följa kommentatorer och bloggar som listar för och nackdelar med olika kandidater (det blev Francis Gurry, som om jag minns rätt är patentjurist eller liknande från Nya Zeeland). Spekulationerna kring vem det kommer bli låter naturligtvis inte vänta på sig med EPO heller.

Så, läget är ungefär så här:

Det finns läkemedelspatent. Läkemedelspatent är en rättighet för privata aktörer att få ett tidsbegränsat monopol. Med grundtanken med patent är också att information om uppfinningen, i det här fallet sammansättningen av läkemedlet, ska tilllgängliggöras allmänheten. Det innebär att patentsystemet har som ett av sina viktigaste motiv att skydda allmänheten mot läkemedel vi inte vet vad de innehåller, som kan vara framställda på ett sätt sådant att det skapar farliga avfällningar och så vidare.