Om det där om att ge upp integritet. Den 13/6 2006, alltså för 7 år sedan utvecklade jag den tanken lite grann på Johan Linanders blogg. Jag klistrar in den relevanta delen av kommentaren här:
".. Vänd på det helt och hållet, i stället för att kräva en privat sfär, något som kan bemötas av: “vad har du att dölja?”, så kan man godkänna övervakningen, under förutsättning att alla får fri tillgång till all insamlad data. Då blir rollerna genast ombytta. Om övervakaren då vägrar att dela med sig av den insamlade datan, så kan den övervakade fråga övervakaren: Vad har du att dölja? Om övervakningen endast sker för att sortera onda från goda, då torde det vara helt i sin ordning att ge oss alla fri tillgång till övervakningens medel och resultat – vi hade ju inget att dölja..
Se där, då infinner sig genast något annat, en övervakare som låtsas ha respekt för den personliga integriteten. Övervakningen får endast kontrolleras av ett fåtal utvalda (som själv undkommer övervakningen – rosenbad telefonlistor), eftersom den personliga integriteten annars riskeras. Den personliga integriteten vänds således emot medborgaren för att förneka medborgaren tillgång till övervakarens verksamhet.
Således bör vi misstro övervakaren mest när denne påstår sig värna om vår integritet."
Bruket av övervakning bör i maktdelningen hänga samman med makt, den vi som samhälle ger mest makt skall stå under den största kontrollen, just för att makt korrumperar och att makt innebär makt att skada andra. Den med minst makt skall vara minst övervakad. Idag rör vi oss allt mer mot det motsatta förhållandet, där den med mest makt åtnjuter den största friheten från övervakning.
Om det där om att ge upp integritet. Den 13/6 2006, alltså för 7 år sedan utvecklade jag den tanken lite grann på Johan Linanders blogg. Jag klistrar in den relevanta delen av kommentaren här:
".. Vänd på det helt och hållet, i stället för att kräva en privat sfär, något som kan bemötas av: “vad har du att dölja?”, så kan man godkänna övervakningen, under förutsättning att alla får fri tillgång till all insamlad data. Då blir rollerna genast ombytta. Om övervakaren då vägrar att dela med sig av den insamlade datan, så kan den övervakade fråga övervakaren: Vad har du att dölja? Om övervakningen endast sker för att sortera onda från goda, då torde det vara helt i sin ordning att ge oss alla fri tillgång till övervakningens medel och resultat – vi hade ju inget att dölja..
Se där, då infinner sig genast något annat, en övervakare som låtsas ha respekt för den personliga integriteten. Övervakningen får endast kontrolleras av ett fåtal utvalda (som själv undkommer övervakningen – rosenbad telefonlistor), eftersom den personliga integriteten annars riskeras. Den personliga integriteten vänds således emot medborgaren för att förneka medborgaren tillgång till övervakarens verksamhet.
Således bör vi misstro övervakaren mest när denne påstår sig värna om vår integritet."
Bruket av övervakning bör i maktdelningen hänga samman med makt, den vi som samhälle ger mest makt skall stå under den största kontrollen, just för att makt korrumperar och att makt innebär makt att skada andra. Den med minst makt skall vara minst övervakad. Idag rör vi oss allt mer mot det motsatta förhållandet, där den med mest makt åtnjuter den största friheten från övervakning.