Jag har ofta slagits av hur djup denna kulturella skillnad är mellan mina båda hemländer, Grekland och Sverige. Här i Grekland är det inte alls märkligt att helt öppet visa sina känslor och vad man tycker och att ta konflikter, och det ses tvärtom som konstigt att inte göra det.
Samtidigt leder det ofta till att konflikten snabbt är överblåst, eftersom man får utlopp för de känslor den orsakar.
Jag ska ge ett exempel jag tycker är mycket talande.
Jag satt en gång med min farbror Iannis på uteserveringen på en ouzeria. Plötsligt kolliderade två bilar i korsningen en liten bit bort. Det var en mycket lätt kollision. Ingen blev skadad och det vart bara små bucklor på bilarnas flyglar.
Men förarana blev rasande på varandra. De flög ur bilarna och skrek och gapade. När den ene av dem tll och med skulle börja slåss, hejdades han genast av sina kompisar, som också suttit i bilen.
Fast här är poängen. Ungefär tio minuter senare satt de båda förarna på den andra ouzerian, tvärs över gatan från den där jag satt med min farbror, och skålade i ouzo över hur trevligt det var att de fått en så ny god vän, nämligen varandra.
Nu ska jag ju inte på något sätt påstå att det här är en typisk händelse i Grekland, men vad som *är* typiskt är att om man tillåts ge utlopp för sin ilska, så försvinner den fortare än man anar.
Jag har ofta slagits av hur djup denna kulturella skillnad är mellan mina båda hemländer, Grekland och Sverige. Här i Grekland är det inte alls märkligt att helt öppet visa sina känslor och vad man tycker och att ta konflikter, och det ses tvärtom som konstigt att inte göra det.
Samtidigt leder det ofta till att konflikten snabbt är överblåst, eftersom man får utlopp för de känslor den orsakar.
Jag ska ge ett exempel jag tycker är mycket talande.
Jag satt en gång med min farbror Iannis på uteserveringen på en ouzeria. Plötsligt kolliderade två bilar i korsningen en liten bit bort. Det var en mycket lätt kollision. Ingen blev skadad och det vart bara små bucklor på bilarnas flyglar.
Men förarana blev rasande på varandra. De flög ur bilarna och skrek och gapade. När den ene av dem tll och med skulle börja slåss, hejdades han genast av sina kompisar, som också suttit i bilen.
Fast här är poängen. Ungefär tio minuter senare satt de båda förarna på den andra ouzerian, tvärs över gatan från den där jag satt med min farbror, och skålade i ouzo över hur trevligt det var att de fått en så ny god vän, nämligen varandra.
Nu ska jag ju inte på något sätt påstå att det här är en typisk händelse i Grekland, men vad som *är* typiskt är att om man tillåts ge utlopp för sin ilska, så försvinner den fortare än man anar.