Här är nu mitt problem. Jag kan visst peka på ett antal saker som jag kan ha gjort bättre.
Jag hade alltid ambitionen att göra ett så bra jobb i Bryssel som möjligt. Jag ville ha de resurser och den tid jag behövde för att maximera min påverkan. Som lön för den mödan har jag fått ganska många abstrakta och mindre abstrakta framgångar. Den jag är stoltast över är de 11117 svar som kom in på upphovsrättskonsultationen, där jag också hade enormt stor hjälp av OKF-DE och Asta Helgasdottir samt österrikiska Piratpartiet.
Det gjorde emellertid att jag också förhöll mig skeptisk till att allokera alltför stora resurser till partiet i Sverige. Nils Agnesson var en politiskt tillsatt tjänst där partiledaren gjorde det mycket tydligt att anställning av någon annan än Nils vore mycket dåligt för mina relationer med partiet. Det fungerade i slutändan ändå bra att jobba med Nils, som nyligen avgick från partiledningen.
Ett misstag jag kan ha begått är alltså att jag inte slickat tillräckligt mycket uppåt.
På uppenbar grund kan man ifrågasätta min förmåga att uttrycka mig pedagogiskt. Min ambition är att kunna vår politik bäst, för det är det vi har lovat och det är också det jag vill kunna hävda att vi står för. Jag är värdefull i politiken och för partiet för att jag har tydlig värderingskompass, för att jag vet vad jag pratar om, och för att jag har en kunskapsgrundad informationspolitik för individens frihet i tekniska miljöer. Det är någonting som de flesta andra partier saknar - starka röster för en marknadsinriktad informationspolitik som sätter individer - inte företag och stater - först finns inte i något annat parti. Frågeställningarna är stora, etiska, tekniska, komplicerade, systematiska och över huvud taget svåra. Även om jag kan rabbla detaljer, och försöker definiera rätt problem, har jag inte lyckats med marknadsföringen av problemen på samma sätt.
Det kan ha varit en av huvudanledningarna till att partiledningen drog med sig partiet emot majoriteten av mina kampanjer. E-legitimation, dataskyddsförordning, telekomkonkurrens, upphovsrätt, företagshemligheter och nätverkssäkerhet är alla områden jag har försökt lyfta och prata om, utan att nå ut till partiledningen.
Ett annat misstag är alltså att jag lagt för mycket energi på att förstå vad jag gör, och för lite energi på att kommunicera vad jag gör.
I teorin kan man som ledamot anställa människor för att ta sig runt kommunikationsproblem. Under lång tid fungerade Mattias Bjärnemalm för mig som brygga mellan mig och partistyrelsen. Nils Agnesson var i teorin bryggan mellan mig och partiledningen. Då jag inte använder Skype har jag aldrig varit en del av det partistyre som växt fram på Skype, men både Nils och Mattias har varit på Skype. Detta har inte varit tillräckligt för att jag ska ha känt att partiledningen eller partistyrelsen gör saker som jag definitivt förstår - och detta gäller framför allt partiledningen som jag inte begriper.
I andra fall har jag inte lagt ned pengar specifikt på kommunikation, annat än när jag lade vissa av mina resurser på att ta in Erik Lakomaa som konsult hösten 2013. Man kan alltså också se det som att jag har anställt fel medarbetare för att komplementera mig.
Ett fjärde misstag jag kan ha gjort är att inte ta för mig ordentligt. Min transparensrapport var redan färdig och tryckt inför partiets valupptaktsmöte i oktober 2013. Trots detta kunde vi inte skicka ut den till alla medlemmar eftersom vi behövde få med Christians Engströms bok, samt följebrev från mig, Christian Engström och Anna Troberg. Detta för att ingen skulle känna sig åsidosatt av att jag rusade iväg. Det skulle ta tre månader för oss att meka ihop alla utskick, vid vilket tillfälle Piratshoppen drabbats av logistikhaveri. Utskicket, som skulle ha skickats i januari 2014, skickades till sist två veckor innan valet i maj 2014. Hade jag varit mer påstridig och mån om att framhäva mig själv hade jag givetvis bara beordrat min befintliga personal om att skicka ut transparensrapporten så snart som möjligt efter oktober 2013. Min eventuellt onödiga rädsla var att detta skulle framstå som konfliktskapande och splittrande i partiet.
Att visa rätt sorts ledarskap vid rätt tillfälle är en svår konst att anamma och här kan man säga att jag, medan jag varit framåt i utåtriktade konflikter, varit försiktig och till och med feg i de konflikter jag upplevt inne i partiet.
Här är nu mitt problem. Jag kan visst peka på ett antal saker som jag kan ha gjort bättre.
Jag hade alltid ambitionen att göra ett så bra jobb i Bryssel som möjligt. Jag ville ha de resurser och den tid jag behövde för att maximera min påverkan. Som lön för den mödan har jag fått ganska många abstrakta och mindre abstrakta framgångar. Den jag är stoltast över är de 11117 svar som kom in på upphovsrättskonsultationen, där jag också hade enormt stor hjälp av OKF-DE och Asta Helgasdottir samt österrikiska Piratpartiet.
Det gjorde emellertid att jag också förhöll mig skeptisk till att allokera alltför stora resurser till partiet i Sverige. Nils Agnesson var en politiskt tillsatt tjänst där partiledaren gjorde det mycket tydligt att anställning av någon annan än Nils vore mycket dåligt för mina relationer med partiet. Det fungerade i slutändan ändå bra att jobba med Nils, som nyligen avgick från partiledningen.
Ett misstag jag kan ha begått är alltså att jag inte slickat tillräckligt mycket uppåt.
På uppenbar grund kan man ifrågasätta min förmåga att uttrycka mig pedagogiskt. Min ambition är att kunna vår politik bäst, för det är det vi har lovat och det är också det jag vill kunna hävda att vi står för. Jag är värdefull i politiken och för partiet för att jag har tydlig värderingskompass, för att jag vet vad jag pratar om, och för att jag har en kunskapsgrundad informationspolitik för individens frihet i tekniska miljöer. Det är någonting som de flesta andra partier saknar - starka röster för en marknadsinriktad informationspolitik som sätter individer - inte företag och stater - först finns inte i något annat parti. Frågeställningarna är stora, etiska, tekniska, komplicerade, systematiska och över huvud taget svåra. Även om jag kan rabbla detaljer, och försöker definiera rätt problem, har jag inte lyckats med marknadsföringen av problemen på samma sätt.
Det kan ha varit en av huvudanledningarna till att partiledningen drog med sig partiet emot majoriteten av mina kampanjer. E-legitimation, dataskyddsförordning, telekomkonkurrens, upphovsrätt, företagshemligheter och nätverkssäkerhet är alla områden jag har försökt lyfta och prata om, utan att nå ut till partiledningen.
Ett annat misstag är alltså att jag lagt för mycket energi på att förstå vad jag gör, och för lite energi på att kommunicera vad jag gör.
I teorin kan man som ledamot anställa människor för att ta sig runt kommunikationsproblem. Under lång tid fungerade Mattias Bjärnemalm för mig som brygga mellan mig och partistyrelsen. Nils Agnesson var i teorin bryggan mellan mig och partiledningen. Då jag inte använder Skype har jag aldrig varit en del av det partistyre som växt fram på Skype, men både Nils och Mattias har varit på Skype. Detta har inte varit tillräckligt för att jag ska ha känt att partiledningen eller partistyrelsen gör saker som jag definitivt förstår - och detta gäller framför allt partiledningen som jag inte begriper.
I andra fall har jag inte lagt ned pengar specifikt på kommunikation, annat än när jag lade vissa av mina resurser på att ta in Erik Lakomaa som konsult hösten 2013. Man kan alltså också se det som att jag har anställt fel medarbetare för att komplementera mig.
Ett fjärde misstag jag kan ha gjort är att inte ta för mig ordentligt. Min transparensrapport var redan färdig och tryckt inför partiets valupptaktsmöte i oktober 2013. Trots detta kunde vi inte skicka ut den till alla medlemmar eftersom vi behövde få med Christians Engströms bok, samt följebrev från mig, Christian Engström och Anna Troberg. Detta för att ingen skulle känna sig åsidosatt av att jag rusade iväg. Det skulle ta tre månader för oss att meka ihop alla utskick, vid vilket tillfälle Piratshoppen drabbats av logistikhaveri. Utskicket, som skulle ha skickats i januari 2014, skickades till sist två veckor innan valet i maj 2014. Hade jag varit mer påstridig och mån om att framhäva mig själv hade jag givetvis bara beordrat min befintliga personal om att skicka ut transparensrapporten så snart som möjligt efter oktober 2013. Min eventuellt onödiga rädsla var att detta skulle framstå som konfliktskapande och splittrande i partiet.
Att visa rätt sorts ledarskap vid rätt tillfälle är en svår konst att anamma och här kan man säga att jag, medan jag varit framåt i utåtriktade konflikter, varit försiktig och till och med feg i de konflikter jag upplevt inne i partiet.