EU skiljer sig från nationalstaten i det att EU inte inhämtar egna skatter och heller varken har egen militär eller underrättelsetjänst. Det gör att det är svårare för EU att agera i sitt eget intresse - det finns inga mörka krafter bakom EU:s politiker som i skymundan sätter agendor eller bedriver påverkansarbete (så som FRA kan göra i t ex Sverige). Det finns inte heller något våldsmonopol som kan uppleva att EU borde göra si eller så för våldsmonopolets skull (jämför Rikspolisstyrelsens lobbande av justitiedepartementet i Sverige).

Det gör att Bryssel och Stockholm kan fylla olika funktioner för svenskarna, tror jag. Själv drar jag mer åt att Bryssel har högre potential att vara både rationellt och individualistiskt. Så länge man bestämmer sig för att det individuella inflytandet är viktigt har EU alla möjligheter att fatta rationella beslut i den riktningen. Svårare blir det för Stockholm och svenska staten som har en massa myndighetsintressen de ständigt behöver bevaka och ta i beaktande - många av de legacy-system från Bismarck-eran, dessutom.

Vill minnas att det var dessa texter av Venturini och Malatesta som fick mig att ifrågasätta anarkismen som styrelseskick. Problemet för anarkisterna är att de saknar konfliktlösningsmekanismer i sina samhällen. Om två eller fler blir osams finns inga uppenbara metoder för att objektivt lösa problemen. Det är där rättsstaten är ett hjälpmedel för alla i samhället eftersom den kan hävda sig som pålitlig tredje part i en konflikt. Rättsstaten kräver i sin tur ett styre, som vi löser via demokrati eftersom detta ger minsta möjliga konflikt vid maktöverlåtelse.