Något jag uppskattar med Amelia är att hon skriver rakt ut vad hon tycker, och inte går och smusslar med det bakom ryggen. Det gör det möjligt att i en öppen och rak diskussion berätta var man inte håller med, och var man tycker att den verklighetsbild hon baserar sig på brister.
Det är möjligt att Amelia bara läser in en massa betydelselösa ord i det partiprogram som aktiva i Sverige tagit fram. Men det avspeglar den uppfattning många av de partiaktiva i Sverige har att för att vi ska vara trovärdiga måste vi kunna tala om för väljarna vad våra grundläggande principer och analyser betyder även för andra frågor än hard core informationspolitik. De allra flesta ställningstaganden i sakfrågor går att föra tillbaka till de grundvärderingar och analyser som slås fast i principprogrammet. Och det är inte ledningen som kommenderat fram sakpolitiken. Den är resultatet av hundratals medlemmars diskussioner, motionerande och röstande på möten. Jag förstår inte Amelias föreställning att det är "antigen eller" som gäller mellan breddning och kärnfrågor. Det är naturligtvis både och.
Där Amelia inte ser något annat än att partiledaren fått in lite HBTQ (jag hoppas jag läser fel när jag upplever ett tonfall som om det var något katten släpat in på vardagsrumsmattan) ser jag istället en viktig ideologisk poäng: Allas rätt att själva mejsla ut sin identitet hänger intimt samman med PPs kärnfrågor: Att själv få hitta, hämta och remixa olika kulturyttringar efter sin alldeles egen smak har stor betydelse för unga människors möjlighet att mejsla ut sin egen identitet. Möjligheten att hitta likasinnade världen över har gjort att nörden som förut bara hade att välja mellan att sitta ensam i ett hörn eller ansluta sig till resten av gänget i klassen nu kan utveckla sina speciella intressen tillsammans med likasinnade världen över, även om hen är alldeles ensam på sin skola om intresset. För alla som på nätet vill prova sig fram och undersöka intressen, läggningar och livsstilar som många har fördomar kring är integritet och möjlighet till anonymitet oerhört viktigt. Identitetspolitik är därför piratpolitik. Och piratpolitik bör därför vara identitetspolitik.
För alla som orkar läsa mer än självironiska rubriker är det uppenbart att ledningen tycker att fildelning är viktigt. Däremot har ledningen, till skillnad från våra EU-parlamentariker och deras favoritkonsult, lyckats uppfatta vad den undersökning Örebro Universitet gjort bland förstagångsväljarna tydligt visar: Bland de unga idag är fildelningen ingen stor politisk fråga som engagerar. En valkampanj med fildelning i fokus var därför dömd att misslyckas. Ska vi ha en politisk roll framöver behöver vi ett betydligt bredare anslag. Jag blir lite förvånad över Amelias angrepp på den punkten, för där upplever jag att hon i sitt praktiska arbete i parlamentet har arbetat med just det: Dataskydd och informationsfrihet i en betydligt bredare bemärkelse än fildelning proper.
Sedan finns en rad rena felaktigheter i Amelias konkreta historiebeskrivning:
- PL har aldrig försökt skaffa sig större utrymme i EU-kampanjen än de två varande MEParna. Det vet jag med bestämdhet, för jag har varit med på alla diskussioner om sådant i och kring ledningen.
- Partiledningen stödde vare sig CE eller AA som förstanamn på listan. Vi såg noga till att inte stödja vare sig det ena eller andra namnet, vilket uppenbarligen gjort bägge kandidaterna övertygade om att vi stödde den andra.
- Vad gäller frågan om att ge en partiledare möjlighet att syssla på heltid med partirelaterad verksamhet deklarerade både AA och CE inför omröstningen på medlemsmötet att de var beredda att se till att en sådan lösning skulle kunna finnas. Även om med lite olika teknisk konstruktion. Jag står fast vid att det var mycket angeläget att så skulle kunna ske, och jag tycker att jag i mitt blogginlägg när det begav sig förklarade rätt väl varför (http://henrikb2.wordpress.com/2013/11/01/en-fraga-till-amelia-och-christ...). Och jag konstaterar att det uppenbarligen var en bedömning som både Amelia och Christian delade. I vart fall inför omröstningen på medlemsmötet. Jag står också fast vid det jag skrev när bägge kandidaterna dekrarerat sin syn i frågan (längst ed i tråden till inlägget jag länkat ovan), att jag var lika nöjd med bägge kandidaternas svar på den frågan. Det är också vad jag kommunicerade i privata diskussioner med partivänner. Om Amelia inte kan hålla isär vad ledningen gjorde från det CEs anhängare gjorde tyder det på att hon inte hade riktigt bra koll på vad som hände här i Sverige under den hösten.
- De två anställningar som tillsattes inför valet utlystes öppet. Naturligtvis hade vi i ledningen - som varje ansvarsfull ledning bör göra - försäkrat oss om att det fanns åtminstone en person med tillräckliga kvalifikationer som var intresserad av att söka vardera posten. Men hade mer kvalificerade kandidater anmält sig hade jobben gått till dem.
- Ingen har tystat ner valutvärderingsgruppen, som enligt de underhandsrapporter jag fått arbetar på. Det stämmer dock att både jag och Marit i styrelens interna mail uttrykte oro när Rehbinder efter ett blogginlägg gick ut och förklarade att utvärderingsgruppen nu inte behövde göra något mer. Dock inte oro för att gruppen skulle kritisera ledningen - det var ju för att få en genomgång med utomstående ögon som styrelsen tillsatte gruppen. Utan för att jag var orolig för att gruppens anseende skulle devalveras om enskilda gruppmedlemmar sprang ut och gjorde en massa utspel till synes i gruppens namn utan att ha samordnat det i gruppen. En synpunkt som gruppen uppenbarligen själv också kommit underfund med, eftersom några ytterligare sådana utspel inte kommit.
Något jag uppskattar med Amelia är att hon skriver rakt ut vad hon tycker, och inte går och smusslar med det bakom ryggen. Det gör det möjligt att i en öppen och rak diskussion berätta var man inte håller med, och var man tycker att den verklighetsbild hon baserar sig på brister.
Det är möjligt att Amelia bara läser in en massa betydelselösa ord i det partiprogram som aktiva i Sverige tagit fram. Men det avspeglar den uppfattning många av de partiaktiva i Sverige har att för att vi ska vara trovärdiga måste vi kunna tala om för väljarna vad våra grundläggande principer och analyser betyder även för andra frågor än hard core informationspolitik. De allra flesta ställningstaganden i sakfrågor går att föra tillbaka till de grundvärderingar och analyser som slås fast i principprogrammet. Och det är inte ledningen som kommenderat fram sakpolitiken. Den är resultatet av hundratals medlemmars diskussioner, motionerande och röstande på möten. Jag förstår inte Amelias föreställning att det är "antigen eller" som gäller mellan breddning och kärnfrågor. Det är naturligtvis både och.
Där Amelia inte ser något annat än att partiledaren fått in lite HBTQ (jag hoppas jag läser fel när jag upplever ett tonfall som om det var något katten släpat in på vardagsrumsmattan) ser jag istället en viktig ideologisk poäng: Allas rätt att själva mejsla ut sin identitet hänger intimt samman med PPs kärnfrågor: Att själv få hitta, hämta och remixa olika kulturyttringar efter sin alldeles egen smak har stor betydelse för unga människors möjlighet att mejsla ut sin egen identitet. Möjligheten att hitta likasinnade världen över har gjort att nörden som förut bara hade att välja mellan att sitta ensam i ett hörn eller ansluta sig till resten av gänget i klassen nu kan utveckla sina speciella intressen tillsammans med likasinnade världen över, även om hen är alldeles ensam på sin skola om intresset. För alla som på nätet vill prova sig fram och undersöka intressen, läggningar och livsstilar som många har fördomar kring är integritet och möjlighet till anonymitet oerhört viktigt. Identitetspolitik är därför piratpolitik. Och piratpolitik bör därför vara identitetspolitik.
För alla som orkar läsa mer än självironiska rubriker är det uppenbart att ledningen tycker att fildelning är viktigt. Däremot har ledningen, till skillnad från våra EU-parlamentariker och deras favoritkonsult, lyckats uppfatta vad den undersökning Örebro Universitet gjort bland förstagångsväljarna tydligt visar: Bland de unga idag är fildelningen ingen stor politisk fråga som engagerar. En valkampanj med fildelning i fokus var därför dömd att misslyckas. Ska vi ha en politisk roll framöver behöver vi ett betydligt bredare anslag. Jag blir lite förvånad över Amelias angrepp på den punkten, för där upplever jag att hon i sitt praktiska arbete i parlamentet har arbetat med just det: Dataskydd och informationsfrihet i en betydligt bredare bemärkelse än fildelning proper.
Sedan finns en rad rena felaktigheter i Amelias konkreta historiebeskrivning:
- PL har aldrig försökt skaffa sig större utrymme i EU-kampanjen än de två varande MEParna. Det vet jag med bestämdhet, för jag har varit med på alla diskussioner om sådant i och kring ledningen.
- Partiledningen stödde vare sig CE eller AA som förstanamn på listan. Vi såg noga till att inte stödja vare sig det ena eller andra namnet, vilket uppenbarligen gjort bägge kandidaterna övertygade om att vi stödde den andra.
- Vad gäller frågan om att ge en partiledare möjlighet att syssla på heltid med partirelaterad verksamhet deklarerade både AA och CE inför omröstningen på medlemsmötet att de var beredda att se till att en sådan lösning skulle kunna finnas. Även om med lite olika teknisk konstruktion. Jag står fast vid att det var mycket angeläget att så skulle kunna ske, och jag tycker att jag i mitt blogginlägg när det begav sig förklarade rätt väl varför (http://henrikb2.wordpress.com/2013/11/01/en-fraga-till-amelia-och-christ...). Och jag konstaterar att det uppenbarligen var en bedömning som både Amelia och Christian delade. I vart fall inför omröstningen på medlemsmötet. Jag står också fast vid det jag skrev när bägge kandidaterna dekrarerat sin syn i frågan (längst ed i tråden till inlägget jag länkat ovan), att jag var lika nöjd med bägge kandidaternas svar på den frågan. Det är också vad jag kommunicerade i privata diskussioner med partivänner. Om Amelia inte kan hålla isär vad ledningen gjorde från det CEs anhängare gjorde tyder det på att hon inte hade riktigt bra koll på vad som hände här i Sverige under den hösten.
- De två anställningar som tillsattes inför valet utlystes öppet. Naturligtvis hade vi i ledningen - som varje ansvarsfull ledning bör göra - försäkrat oss om att det fanns åtminstone en person med tillräckliga kvalifikationer som var intresserad av att söka vardera posten. Men hade mer kvalificerade kandidater anmält sig hade jobben gått till dem.
- Ingen har tystat ner valutvärderingsgruppen, som enligt de underhandsrapporter jag fått arbetar på. Det stämmer dock att både jag och Marit i styrelens interna mail uttrykte oro när Rehbinder efter ett blogginlägg gick ut och förklarade att utvärderingsgruppen nu inte behövde göra något mer. Dock inte oro för att gruppen skulle kritisera ledningen - det var ju för att få en genomgång med utomstående ögon som styrelsen tillsatte gruppen. Utan för att jag var orolig för att gruppens anseende skulle devalveras om enskilda gruppmedlemmar sprang ut och gjorde en massa utspel till synes i gruppens namn utan att ha samordnat det i gruppen. En synpunkt som gruppen uppenbarligen själv också kommit underfund med, eftersom några ytterligare sådana utspel inte kommit.
Slutligen: Varifrån Amelia får att jag ogillar ousiders undandrar sig min bedömning. Jag tycker om att få utomståendes synpunkter, och efter att ha blivit tipsad om saken tidigt under hösten tog jag därför kontakt med och inledde en dialog med Erik Laakoma för att få veta vad han hade för tankar och idéer inför valen, och det följdes upp med ett möte med honom, mig och Anna. Sanningen är helt enkelt att de tankar han hade inte imponerade på mig. Jag tyckte det fanns allvarliga fel i hans analys. Eriks huvudanalys var nämligen (förutom att vi skulle fokusera på fildelnig och lågt hängande frukt) att PP efter Snowdenavslöjandet är i samma situation som MP var efter säldöden sommaren 1985, och att det enda vi behövde för att valet skulle gå galant var ett politiskt underbarn av Åsa Domeijs kaliber. Det underbarnet hade Erik skådat, hon hette Amelia, och därför borde partiet rikta in oss på att puffa Amelia till alla TV-studios vi hade möjlighet. Jag delar nu uppriktigt Eriks bedömning av Amelias talang, men inte hans bedömning av det omgivande politiska läget. För mig är det nämligen uppenbart att vår situation var och är densamma som MPs vintern 1984/85, INNAN en massa döda sälar flöt upp i Östersjön. Det fanns mängder med trovärdiga och sakliga mycket alarmerande rapporter om miljöförstörelsen (nu övervakningen), de flesta människor höll i princip med om att det nog inte var så bra, men det var inget som engagerade dem här och nu. Det saknades för MPs frågor då och saknas för våra nu en känsla av "urgency", och något som känslomässigt knyter ann. Och Erik må ha hur gott rykte som helst för sin fingerfärdighet i amerikansk opinionsmätningsstyrd kampanjplanering, men en kommunikationskonsult som inte insåg att det stora problemet vi stod inför var att frågorna om övervakning inte knöt an känslomässigt, utan trodde att den segern redan var vunnen, och att det bara skulle vara att "håva in" väljare genom att skicka rätt person till TV-rutan, den var jag inte beredd att föreslå att man skulle ge de pengar som nu istället använts för anställningar som bland mycket annat använts till att få fart på insändarskrivandet och hålla ihop själva det logistiska valrörelsearbetet.