Gene Sharp har en hel del intressant att säga om uppgivenhet. Om jag får sammanfatta verkar han se det som ledare för demokratirörelsers förbannade skyldighet att kartlägga det system de slåss mot och sedan planera hur man systematiskt ska vinna, inte hur man ska bli en snygg martyr. Det är intellektuellt krävande, och naturligtvis blir det en hel del try and error men han har en rätt enkel mall för hur man ställer upp sin planering.

Så jag håller med, uppgivenhet är poänglös. Piratpartiets modell anno 2006 är rätt överspelad. Den baserade sig på antagandet att övervakningen var ett intresse på marginalen i det politiska systemet och att sådant som regeringsmakt skulle prioteras högre. I ljuset av vad vi vet nu, så skulle jag säga att det var inkorrekt, övervakningen är ett intresse som prioriteras högt och hade vi fått en vågmästarställning så hade den visat sig vara poänglös då blocken hellre hade samarbetat (typ som nu) än ge upp övervakning.

Frågan är hur vi ska ta fram en vettig modell för hur man kan agera så att staten och makten blir transparent medan privatpersoner får ha privatliv. Då blir det lättare att vara aktiv, och man slipper vara oförvånat reaktiv.