Frihandelsavtal förutsätter, enligt min mening, frånvaro av gränstullar - det är liksom själva poängen med fri handel. Däremot vet jag inte om man behöver se lika (dogmatiskt) negativt på statliga subventioner riktade till landets egna invånare (eller rentav företag, även om jag är kritisk till dylikt). Staten Nigeria har monopol på lagstiftning inom sitt territorium, men däremot inte på att dela ut pengar till vem det vara månde. Om ett penningstarkt, privat konsortium skulle göra investeringar i nigeriansk kommunikationsinfrastruktur i en omfattning som motsvarar de nu statliga subventionerna, skulle WTO vara motståndare till det också? Exakt vad i subventionspolitiken är det som WTO vänder sig mot?

Min tanke är alltså att man skulle föreslå WTO en kompromiss, där de handelsrättsliga hindren för utländska företag att agera på den nigerianska marknaden hävs, men Nigeria får fortsätta att använda skattemedel för att bygga ut mobiltelefonnätet. Utan detaljkännedom om situationen i landet kan jag inte bli mer precis i mitt förslag än så.

Spelar det någon större roll för en utländsk teleoperatör i Nigeria att en del av abonnemangsintäkterna indirekt kommer från staten i form av en "mobilpeng", snarare än från abonnentens egna fickor? Om den utländska operatören inte lyckas bjuda under en inhemsk nigeriansk konkurrent, då råder väsentligen marknadsekonomi och allt är som det skall vara.

Den stat som systematiskt diskriminerar utländska företag genom skattesubventioner till de egna företagen skadar i längden bara sin egen marknad. Egna erfarenheter och utbildning är en betydligt effektivare "frihandelspolis" än utländska påbud och sanktionshot.