Argumentationen bygger på en grundinställning där musikkonsumenterna väljer artister att lyssna på helt utifrån egenskaper i deras musik, och inte utifrån deras mediepersonligheter. Så ser marknaden _inte_ ut idag, och den lär inte utvecklas åt något annat håll eftersom artisterna numera tjänar allt mindre pengar på skivintäkter och mer på turnéer och andra offentliga framträdanden.

Detsamma gäller även skådespelare - mycket ofta väljer folk att se en film på grund av att en viss skådis är med, och då inte nödvändigtvis för att han/hon borde passa bra i rollen utan på grund av en offentlig personlighet som uppfattas som cool (eller av rena utseendeskäl).

Vad gäller språket så är språklig variation och förändring något som bara till viss del kan förklaras med matematiska modeller, utan till stor del beror på sociala faktorer. För att skapa en självgående översättningsmaskin behöver vi kort sagt en dator som kan förutsäga all mänsklig utveckling, vilket vi i alla fall inte lär ha inom fem år.

Din uppfattning om litteratur som en produkt av språket är också lite märklig; innehållet utgår ju från den mänskliga erfarenheten, och återigen kommer vi till den personliga beståndsdelen i författarskapet. Även bokmarknaden går ju numera mot en utveckling där varje kreatör (författare) till stor del säljer sina verk genom att etablera en personlighet i media.

Sammanfattningsvis: Artikeln har spännande visioner varav många utan tvekan (till viss del) kommer att bli verklighet, men den tar dessvärre inte in mediemarknadens behov av personligheter (snarare än verk) i bedömningen av utvecklingen.