Den fortgående självrannsakan, varav samhället är i behov, torde allra minst i ett samhälle av våra begränsade dimensioner och inom ett folk av vår läggning kunna undvara ett effektivt anonymitetsskydd. Hänsyn till den sociala omgivningen: familj, förmän, kamrater, affärsförbindelser osv och fruktan för andligt eller ekonomiskt obehag från dess sida utövar hos oss ett övermäktigt tryck på den enskildes yttrandefrihet. Tydligen innebär ingalunda den demokratiska utveckling, varemot samhället tenderar, någon förändring i sådant hänseende, snarare tvärtom. Falsk 'kåranda' och falsk 'solidaritetskänsla' förbliva samhällsskadliga faktorer att räkna med. Anonymitetsskyddet är mot detta tryck säkerhetsventilen, som i många fall ensam möjliggör, att ord sägas, som böra bliva uttalade, fakta framdragna, som böra bliva framdragna.
Landstingsfullmäktigeprotokollet är i beaktande av den allmänna offentlighetsprincipen kanske inte den hetaste potatisen på den här sidan om Lars Johan Hierta, men jag smakar hellre på det än på Per Gudmundssons muffin. Liksom du vill jag ha fakta om världen, inte åsikter om andras åsikter.
Stockholms landstings fullmäktigebeslutsprotokoll, ack ja... Men vad används den omhuldade och grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten till? Att skribenterna utan risk för liv, ära eller egendom törs berätta offentligt om vad de åt till frukost? Eller är det en anonym meddelares frukost de redogör för i fingerad första person? Så här skrev en statlig kommitté 1912 om behovet av ett effektivt meddelarskydd inom tryckfrihetslagstiftningen:
Landstingsfullmäktigeprotokollet är i beaktande av den allmänna offentlighetsprincipen kanske inte den hetaste potatisen på den här sidan om Lars Johan Hierta, men jag smakar hellre på det än på Per Gudmundssons muffin. Liksom du vill jag ha fakta om världen, inte åsikter om andras åsikter.
Fast när grundlagsmekarna har rumsterat om färdigt kanske vi bara har just en tyckfrihetsförordning kvar. Det vore ju också gulligt.