Detta publicerade ursprungligen på Facebook i samband med omröstningarna om upphovsrätt under hösten 2018. Kontot är numera borttaget men texten är kvar.
Senaste dygnet har de flesta jag känner, och en lång rad människor jag inte känner, reagerat med häpnad och förskräckelse inför EU-parlamentets beslut att godkänna ett upphovsrättsförslag som ger sociala medier skyldighet att kontrollera sina användare med uppladdningsfilter, och alla bloggare, sökmotorer och webbtjänster skyldighet att teckna licensavtal med förläggare vid hyperlänkning.
I Sverige har alla partier utom Socialdemokraterna och Feministerna röstat emot upphovsrättsförslaget. Och frågan många ställer sig är - hur blev det ändå så här?
Jag påstår att det är ett delvis industripolitiskt problem (kontinentaleuropeiska politiker och industrier är avundsjuka på att amerikanska industrier varit mer framgångsrika med att tjäna pengar på internet) och säkerhetspolitiskt problem (internet är ett område som varierande kallats "Neuland"[1] och EU förklarats vara en "colonie du monde numérique"[2]). Upphovsrätten i den form EU-parlamentet antagit den igår är ett sätt att hävda digital suveränitet, och skydda inhemska industrier. Även om vi svenskar inte förstår det - och vår regering (kanske även vi medborgare) förnekar ofta att EU skulle kunna ha vare sig industripolitiska eller säkerhetspolitiska intressen trots att Sveriges egen industripolitik är främsta anledningen att vi alls blev medlemmar i EU - så är det en akut närvarande insikt hos franska och tyska EU-ledamöter.
Upphovsrättsfrågan rör därför i viss utsträckning "vad är EU?" och "vad ska EU göra för vår ekonomi/vår säkerhet?" EU-parlamentets tysk-fransk-ledda majoritet har landat i att EU ska ha tvingande lagstiftning mot webbplattformar att kontrollera sina europeiska användare, i syfte att stödja europeiska storföretag i mediabranschen som vill kunna få en del av dessa webbplattformars vinster.
Det är ingen intuitiv lösning, tycker kanske någon.
Och det leder mig till min andra delförklaring. I EU tittar vi på tv och internet och skrattar gott varje gång något i USA verkar uppenbart sämre än i EU. Exempelvis diskussionen om skolskjutningar och massmord med skjutvapen. Från ett europeiskt perspektiv är det underligt att en argsint och högljudd minoritet, som National Rifle Association, kan lamslå hela politikerkåren på alla politiska nivåer och omöjliggöra varje form av diskussion om möjligheten att upprätta villkor för försäljning av vissa skjutvapen. Ändå har vi en likadan argsint och högljudd minoritet i EU: insamlingssällskapen och de som kallar sig skaparna.
Ett årtionde innan det var häftigt att bli näthatad hade jag redan blivit kallad igel, mördare och tjuv. En icke föraktbar andel av min bekantskapskrets har likaledes kallats de mest fruktansvärda glåpord - inte bara på i godtyckliga kommentarstrådar på Facebook, utan också i parlamentariska lokaler, i respektabla tidskrifter och i massmedier. Den här aggressiva, högljudda minoriteten för alltså med sig sitt budskap rakt in i maktens korridorer och lamslår politiska makthavare att respektera dem. Att inte underkasta sig deras problemformulering kan leda till anklagelser om att man böjer sig för en "mjuk form av terrorism"[3].
Ett nyare tillägg till dessa anklagelser är att de som inte är eniga med den argsinta, högljudda minoriteten i stället skulle vara i fickorna på de amerikanska företagen som hotar europeiska industrier och europeisk säkerhet -- särskilt är man uppenbarligen manipulerad av Google. Andres Guadamuz, immaterialrättsprofessor vid Sussex universitet, har skrivit en utmärkt redogörelse för hur detta argument används av den högljudda, aggressiva minoriteten för att förminska människors kunskap, engagemang och problem[4].
Men om det nu går att spåra, i alla fall , vad som är de institutionella mekanismerna bakom att det blev som det blev - vad gör vi nu?
Jag tror att det är viktigt att förstå de krafter som agerar på de personer man vill påverka. En liten, men högljudd och extremt aggressiv, minoritet särintressen har övertygat en stor grupp franska och tyska EU-parlamentsledamöter om att det är genom att anta just det här upphovsrättsförslaget som ledamöterna bäst garanterar EU:s framtida ekonomi och säkerhet. Att överrösta denna högljudda och aggressiva minoritet, utan att samtidigt bli påklistrad något av de många hotfulla epitet som minoriteten använder sig av för att misstänkliggöra meningsskiljaktiga, är inte lätt.
I min själ vill jag tro att det räcker att ha en positiv attityd: givetvis ska europeiska medborgare kunna kommunicera med varandra över EU:s gränser, och utbyta kulturella referenser med varandra. På gott och ont har de delar av webben som förbjudits under upphovsrättsliga regler samtidigt varit de som flest europeiska medborgare i flest olika europeiska länder har som gemensam kulturell referensram. Det var en positiv sak att dessa gemensamma referensramar byggdes upp: de hade potential att skapa den europeiska polity som EU desperat behöver om EU ska kunna ha demokratisk - folklig - legitimitet. Självklart ska europeiska medborgare kunna fota byggnader i andra EU-länder, och europeiska bibliotek kunna tillgängliggöra europeiska kulturvärden. Självklart ska europeiska småföretag, lärare och studenter kunna använda kultur utan att tvingas igenom plågsamma licensförhandlingar som de i de flesta fall saknar resurser och kunskaper att genomföra.
I min hjärna är det inte lika uppenbart att det räcker med en positiv attityd. Det ursprungliga näthatet, eller hatet mot nätet, är uppbackat av en vid det här laget flera decennier lång tradition, starkt kapital och aktiva följare. Och den starkaste allierade som nätkärlek har i EU idag är Italiens populistiske statsminister Luigi di Maio (M5S), som förklarade upphovsrättsomröstningen en "skam för Europa, med preventiv censur"[5]. En väg mot ett Europa där vanliga människor inte utropas till tjuvar, iglar, mördare eller mjuka terrorister när de ägnar sig åt fridfullt, fredfullt byggande av gränsöverskridande vänskap och normal, samhällsskapande användning av kultur i arkiverande, undervisande, utbildande, eller företagande syfte behöver nog få stöd även från andra makthavare än anti-europeiska populister för att tippa vågskålen i det här läget.
För mig blev det särskilt uppenbart vilket kraftfullt verktyg internet är för europeisk integration under ett besök i Republiken Moldavien sommaren 2012. Det var tillsammans med en ung ryskspråkig Debian-programmerare (vårt enda lingua franca varandes knackig rumänska) som min övertygelse om hur webben kan rädda Europa befästes[6].
[1] Angela Merkel i presskonferens med Barack Obama, 19. Juni 2013. https://de.wikiquote.org/wiki/Angela\_Merkel\#2013
[2] L'Union européenne, colonie du monde numérique? Rapport d'information de Mme Catherine MORIN-DESAILLY. https://www.senat.fr/notice-rapport/2012/r12-443-notice.html
[3] MEP Marielle Gallo, intervju i PCInpact, juni 2012. Översatt till engelska här: https://edri.org/acta\_gallo/
[4] Andrez Guadamuz (Technollama), What can the Copyright Directive vote tell us about the state of digital rights? Juli 2018. https://www.technollama.co.uk/what-can-the-copyright-directive-vote-tell-us-about-the-state-of-digital-rights
[5] "L'Unione Europea censura e tassa gli utenti Internet, é una vergogna" https://www.viagginews.com/2018/09/12/copyright-unione-europea-censura-tassa-utenti-internet-vergogna/
[6] Amelia Andersdotter, öppningsanförande på Internet Governance Forum i Baku, 2012. https://www.youtube.com/watch?v=RqY983gRScA"