Att kampanja i datorspelspartiet

Piratpartiet är utan tvekan det parti som har flest datorspelare. Det gör visserligen oss snabba framför skärmen, och ger oss god koordination och strategisk insikt, men skapar samtidigt oväntade problem.

I tisdags släpptes nämligen Starcraft II. Blizzard har blivit kända för att släppa endast ett fåtal spel, men att aldrig tumma på kvalitén på dessa. De är alltid i princip buggfria med underbara videosekvenser - och fullständigt beroendeframkallande. Senaste spelet de släppte var World of Warcraft, världens största onlinespel, och innan dess har de släppt klassiker som Warcraft III, Starcraft och Diablo II.

Som gammal entusiast av Blizzards skapelser köpte jag nyligen Starcraft II, och jag vet flera partiaktiva bara här i Lund som bänkat sig framför det. Gäller att huvudkampanjen är avklarad tillräckligt snabbt för att inte dra tid från valarbetet...

Valobligationer säljs nu i Lund

I Lund har vi nu för Piratpartiet börjat sälja valobligationer för att finansiera den lokala valkampanjen. För oss hoppas vi det kommer ge de kronor vi behöver för att köpa tryckmaterial och fixa vår valstuga.

Rent historiskt är valobligationer en klassisk lösning. Det är en åtgärd när donationerna inte längre räcker till men när man samtidigt inte kan ta vanliga lån. Då ställer man istället ut risken till de som lånar ut.

Varje obligation för Lunds kampanj kostar 80 kr och ger 100 kr tillbaks vid mandat i kommunfullmäktige (finansierat genom vårt partistöd) över en period på högst två år efter valet. Får vi inget mandat betalas inte pengarna tillbaka. Obligationerna kan köpas i [a href="https://ameliaandersdotter.eu/%3Ca%20href%3D"http://butik.piratpartiet.se/product_info.php?cPath=78&products_id=547">http://butik.piratpartiet.se/product_info.php?cPath=78&products_id=547"]Piratpartiet Service onlinebutik[/a].

I Lund så har vi dessutom goda chanser att komma in. :) (Men inget är så klart säkert.)

Wikileaksdebatten: Att prioritera

Inom politiken är man skrämmande dålig på att stava ut avvägningar. Prioriteringar mellan olika värden borde stå i centrum för den politiska diskussionen, men alltför ofta hamnar de istället i skymundan.

Debatten kring Wikileaks är ett avskräckande exempel på detta. Å ena sidan hävdar vissa att öppenhet är viktigt, å andra sidan hävdar andra att vi inte bör riskera soldaters liv genom att släppa sekretesskyddat material. Det är megafonpolitik utan sans, utan resonemang och utan argument.

Någon gång skulle jag vilja höra någon yttra följande ord i debatten: "Jag är övertygad om att soldaters liv kommer sättas på spel och att krigsinsatsen kommer försvåras på grund av Wikileaks publicerande. Men jag anser ändå att det är ett pris som ett värt att betala för att kunna granska kriget och göra bättre bedömningar, och att vi i längden vinner på en sådan öppenhet."

Det är min egen åsikt. Och med de enorma vinster som öppenhet ger, på alla nivåer i samhället, är jag övertygad om att det är dit vi måste gå.

Till ljudet av Pervers politiker av Ebba Grön (hemma hos mig iaf, eftersom jag genomgår punkrenässans) kommer här ett inlägg om katalonska Partit Pirata (bildat 25 juli 2010 till ära av regionvalen i november!).

Katalonien är en region i nordöstra Spanien, och deras partipolitiska pirater har tidigare varit affilierade med spanska Partido pirata. Katalonien har dock ett eget politiskt ekosystem, och nästan samtliga spanska partier har självständiga affilialer i Katalonien. 80% av befolkningen i Katalonien vill ha ett helt självständigt Katalonien. När jag var där för att besöka Volcanica LAN i Garrotxa åkte vi förbi staden Terrassa något utanför Barcelona, och jag fick det snabbt berättat för mig att 98% av befolkningen där vill ha självständighet, och att runt 60% av befolkningen där använder Linux.

Det fanns två anledningar att Partit pirata ville bli självständiga: Partido pirata kan inte ena sig tillräckligt snabbt för att hinna driva bra valkampanj i de katalonska regionvalen i november. Katalonerna kommer inte heller inte vara särskilt benägna att rösta på ett parti med bas i Madrid.

Partit pirata vill ha direktdemokrati. Min värd, Kenneth Peiruza, säger att det är för att människor inte tror på politikerklassen där. Röstetalen ligger på runt 60% i Spanien, men dyker. Särskilt bland unga. Likt delar av tyska Piratenpartei tänker man sig en flytande demokrati, där varje medborgare i varje fråga har en röst men kan välja att överlåta sin röst i vissa frågor till en betrodd person.

Jag har varit i Barcelona för att bland annat träffa en hel del sociala rörelser som på något sätt använder sig av eller opponerar sig emot den nuvarande spektrumpolitiken.

Okupem les ones (övers. Ockupera vågorna) är en organisation som arbetat för att göra spektrum mer tillgängligt för sociala rörelser sedan 2001. Deras linje är att dela alla frekvensområden i tre: en tredjedel för offentliga institutioner, en för kommersiell verksamhet, och en för sociala rörelser eller fria initiativ.

De har en webb-tv, men sände tidigare radio och tv i etern. De har fortfarande lokaler i stadsdelen Gracia för mediaproduktion och allmänna experiment. Kvinnan jag träffar i Barcelona berättar att de startade med ambitiösa planer om att driva politisk lobbying och mediaverksamhet samtidigt, men att hennes liv långsamt tagits över av byråkratin och ansträngningen att göra mediaskapandet möjligt.

En annan grupp jag träffade heter Radio Contrabanda. De är en fri radiostation sedan 1991 och sänder nyheter, analyser och musik nästan hela dagen. Stationen drivs helt av volontärer.

De beskriver sin situation som "kvasi-laglig". Frekvenserna de använder är licensierade till andra aktörer som inte använder dem, eller inte använder dem till sin fulla kapacitet, men eftersom Spanien fortfarande inte genomfört någon "non-interference" policy har de inte juridisk rätt att använda frekvenserna.

Det här meddelandet om svårartad och obegriplig teknikcensur i Frankrike landade hos min twitter via @openspectrum:

Please sign our European Petition for Digital Voice & Internet Access in France opened to all European Citizen witch requests French Government to respect European Directives 1999/5/CE about "essential requirements" and 2009/140/CE about "fundamentals rights", for all French Amateur Service Operators.

Update 1 (July 1st): Due to new ARCEP decision n° 2010-0537 published on June 30th, about operating rules for Amateur Services in France; we have modified our post to have the corrected links and references. This new ARCEP decision doesn't modify the European Petition for Digital Voice & Internet Access in France and complaint to French Minister of Industry.

Om vi kan ersätta kreatörerna med mjukvara behöver vi inte betala dem.

Låt oss gå igenom de olika grupperna:

(1) Musiker
Historiskt sett har en stor del av artisternas kompetens berott på att de kan manipulera vissa verktyg som skapar ljudvågor, s.k. instrument. Dessa instrument har sedan en tid tillbaka varit möjliga att helt och hållet återskapa - eller till och med överglänsa - elektroniskt. I takt med att de elektroniska möjligheterna blivit allt mer avancerade har också allt mer musik skapats "från skrivbordet". Hur många procent av den musik du lyssnar på just nu har skapats med trä- och metallbitar arrangerade i olika lådor? Om tio år finns det ingen anledning att tro att musikerna kommer vara annat än kuriosa (är de inte kuriosa redan idag, egentligen?).

(2) Tonsättare
Idag skapas fortfarande musik genom att personer ägnar ett liv åt att lära sig ett komplext, men ändå förutsägbart, matematiska system och sedan återskapa det i olika varianter där man genom kvalificierade gissningar hoppas att folk kommer gilla resultatet. Detta är ineffektivt så det skriker om det. I slutändan är det inte annat än matematik, och eftersom datorer är mycket bättre på sådana uträkningar (en persondator för 1000$ år 2020 kommer enligt Ray Kurzweil ha tillräckligt med kapacitet att simulera den mänskliga hjärna) kommer vi förmodligen se att mänskliga kompositörer halkar efter i utvecklingen. Om tio år kommer de vara överflödiga.

(3) Musikdistributörer
Move on, nothing to see here!

Jag hittar ibland nättidningar om peer-till-peer energitillverkning och läser dessa med stort intresse.

Under min fysikinriktade ungdom trodde jag benhårt att ITER någon gång skulle komma att rädda oss ur energikrisen. Nu har jag vägt ett tag mellan kärnkraft och vindkraft. I en mejlkonversation för ett tag sedan fick jag emellertid läsa mer än jag trodde jag ville om energieffektivitetsförluster vid sammankopplingen av små vindkraftverk och energinätet. Under Almedalsveckan förra året var jag tillsammans med (Stenskotts medredaktör) Mårten Fjällström också på ett seminarium om vindkraft som inte alls gjorde något intryck. Det var ytterst ointressant och handlade, så vitt jag minns, mest om hur duktiga de är på västkusten, lite ospecificerat på vad.

Det finns redan hyfsade nyhetsflöden om p2p-energi, men jag har ännu inte hittat någon sammanställning av läget hittills. Kanske någon annan har?

Jag funderar också på om det är lokal energiproduktion vi kommer sikta åt i framtiden? Till ära av HackNight på Forskningsavdelningen i Malmö kommer jag att tänka på Write Less, ett danskt projekt som jobbat med energisnål IKT-tillgänglighet i utvecklingsländer. Både Kamkwamba och WriteLess är inriktade mot tredje världen, så är deras innovativa lösningar verkligen tillämpbara här?

Som en uppmärksam läsare kommenterade var det SALTO jag besökte härom veckan i Amsterdam, och programmet jag deltog i inget annat än DeHoeksteen. I samband med det besöket träffade jag två personer som båda var hängivna deltagare i Second Life.

De av mina vänner som haft Second Life-konton svär att det är roligt att sitta och pyssla, designa och skapa sin egen virtuella värld. Tänka design och arkitektur.

Starshine Halasy berättade att hon hade haft problem med upphovsrätt i Second Life. Någon hade gjort remixar och tavlor/fotografier av figurer från filmen Avatar och sedan använt dessa för att dekorera sin egendom. Konstnärlig som Starshine är hade hon tagit fotografier av dessa utsmyckningar och ställt ut dem. Hon hade då kontaktats av upphovsmännen till de (säkerligen) intrångsmakanden remixerna, och blivit tvungen att ta ned sin utställning. Tydligen har i denna härva också upphovspersonerna till Avatar varit inblandade och beklagat sig för ägarna av Second Life (Linden).

Vi spekulerade ett tag om naturen av virtuellt, och det föranledde att jag kollade upp det faktiska juridiska läget. Lawrence Lessig har skrivit i Code V2 om slutanvändaravtal och det har teoretiserats lite om man på klassiska egendomsregler kan sluta sig till att det är nödvändigt med virtuell egendom. I dagsläget, skriver både Lessig och Horowitz, behåller spelunderhållaren fulla rättigheter att ta bort, modifiera, avfärda eller kapitalisera på sådant som deltagarna i spelet skapat.