Jag gjorde ju till sist en polisanmälan av dataintrång mot de populära bolagen Disqus och Automattic. En fullbordad utredning kommer inte nödvändigt att hjälpa deras konsumenter - precis som utredningen mot Weev inte hjäpte AT&T:s konsumenter eller utredningen mot Anakata inte hjälpte svenska medborgare med deras klantiga Skatteverk - men det kan bli en diskussion om huruvida det är lämpligt att Disqus och Automattic först kan lura konsumenter att de gör sånt de inte gör, och sedan få en gratis brottsutredning från staten utan att för den skull behöva sluta lura konsumenter.

Det finns dock en ytterligare irriterande tvist som har gnagt i mig, men där rättsväsendet verkligen står helt handfallet.

Disqus är den vanligaste kommentarsplattformen svenska hemsidor använder. Det är inte nödvändigtvis uppenbart för internetanvändare som läser på Avpixlat eller Expressen eller någon annan tidning att Disqus är samma Disqus överallt. Att det ändå är så innebär dock att någon som begår dataintrång mot Disqus inte bara orsakar problem för Avpixlats läsare utan för alla som lämnar kommentarer på någon plattform som Disqus tillhandahåller! Automattic tillhandahåller Wordpressplattformen, Gravatar, mm. Om det inte är brottsligt att begå dataintrång mot Disqus och Automattic är det alltså många fler användare än bara Sverigedemokrater som utsätts för risk.

Men varför använder väldigt många hemsideoperatörer Disqus om det nu är så att Disqus förvirrar deras användare, lurar dem att tro att de är säkra när de inte är det, osv?

Ptja, de hemsidor som använder Disqus och annat vill undvika eget ansvar, så klart.

Ikväll fick jag ett mejl om att jag blivit nominerad till Piratpartiets styrelse. Jag har fått erbjudande om att antingen sitta på fyllnadsplats till utgången av 2015, eller som ordinarie ledamot till slutet av 2016. Ingen av uppdragen är dock i dagsläget aktuella för mig.

Mina planer nu direkt efter parlamentet är istället att fokusera på studier. Jag tackar dock för förtroendet från den eller de partimedlemmar som ville nominera mig.

Jag har tidigare hävdat att Researchgruppen är en kriminell enhet. Detta har bestridits av Researchgruppen, uppskattats av Sverigedemokrater men min drivande tes är - så klart - att Sverigedemokraterna har väldigt lite att glädjas åt, då det inte är de som har begåtts en oförrätt av Researchgruppen utan Disqus, ett företag till vilka enskilda medlemmar i Sverigedemokraterna har varit kunder. Sverigedemokraterna är de facto inte alls offer för någonting alls, i lagens mening, utom yttrandefrihet, och den utövades inte av Researchgruppen utan av Expressen.

Sammanfattning: Sverigedemokraterna har utsatts för Expressens utövande av grundläggande demokratiska rättigheter. Detta får man förvänta sig i ett demokratiskt samhälle och bör man inte beklaga över. Disqus är eventuellt offer för grov brottslighet, eller i alla fall brottslighet. Researchgruppen är förövare med avseende på Disqus, i den mån Disqus har utsatts för brottslighet.

Jag skrev i valkampanjen om detta i Kvällsposten. Jag har också skrivit om det förra vintern, och hävdat att i stort sett alla IT-brottslagar är ett sätt att skydda ekonomiska aktörer mot enskilda individer - det vill säga en sorts statlig subvention för de starka, på de svagas bekostnad. Bloggaren CTail gav flera intressanta förtydliganden av begreppen uppsåt och handlingarnas effekt. Han sammanfattar så här:

 

Jag har varit i Almaty, Kazakstan på Central Asian Youth Network 2014. Evenemanget organiserades av OSCE (Organisation for Security and Cooperation in Europe) med hjälp av Amerikanska ambassaden i Österrike och Kazakstanska regeringen. Det är åttonde året i rad som CAYN organiseras, och de samlar ett 30-tal ungdomar från hela Centralasien.

Jag har presenterat några av mina erfarenheter av att vara ung lagstiftare i Europa och hur det är att bli lagstiftare, samt att vara lagstiftare. Fortfarande efter fyra år i Bryssel är de två bästa råden jag någonsin har fått "var paranoid" (i bemärkelsen: allt du säger kan tolkas emot dig, gör den sämsta möjliga tolkningen av allt du säger den minst dåliga möjliga, eller se till att du har torrt på fötterna innan du säger någonting) samt "be inte människor göra saker de inte kan göra" (i bemärkelsen: även människor som vill göra saker som du tycker är bra, kanske inte har det handlingsutrymme du förväntar dig inom sin egen yrkesroll. Respektera andras yrkesroller och be dem inte om omöjliga saker - med det sagt, undvik inte heller att utmana människor inom den roll de faktiskt har att spela med!). Det ligger också en viss sanning i att jag har blivit väldigt bra på att uppfylla det andra rådet, och inte alltid lika bra på att uppfylla det första :-)

År 2000 författade EU:s politiska ledare en stadga för grundläggande rättigheter. Den är delvis baserad på Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter, och delvis egensinnigt formulerad, och den kodifierar de rättigheter som EU:s politiska ledare i slutet av 1990-talet upplevde att alla människor i Europa ska ha. Den sätter andan inom vilken europeisk rätt ska skrivas, och för den maktfördelning vi vill ha mellan medborgare och stat, och stater och andra organisationer.

Stadgan införlivades i EU:s ramfördrag genom Lissabonfördraget, som blev EU:s grundläggande fördrag 2009. Fördraget berättar hur EU ska agera, och vad EU och dess medlemsstater måste göra. Det är den mest grundläggande av alla EU-lagar och kallar för "primärrätt", eftersom den är först, mest grundläggande.

EU-domstolen i Luxembourg är den domstol som medlemsländerna utropade till yttersta bedömare av vad som är enligt ramfördragen, och vad som inte är enligt ramfördragen. I och med Lissabonfördraget fick domstolen också möjlighet att uttala sig om vad som är förenligt med stadgan för grundläggande mänskliga rättigheter och vad som inte är det.

Våren 2014 förstod domstolen att datalagring inte är förenligt med stadgan för grundläggande mänskliga rättigheter. Sverige och Danmark beslutade då att domstolen inte är en riktig författningsdomstol och inte på riktigt har fått uppdraget att tolka stadgan för grundläggande mänskliga rättigheter. Därför utreder man hur man ska fortsätta datalagra trots att domstolen sagt att det är fel. Utredningen om hur man ska göra detta ska vara klar efter valet.

Den här veckan är jag i Almaty i Kazakstan. Igår hörde jag många politiska och ekonomiska ledare från Centralasiatiska regionen presentera sin syn på Centralasiens styrkor och svagheter inför en grupp på kanske 30 ungdomar från samtliga centralasiatiska länder. Det är OSCE - organisationen för europeisk säkerhet och samarbete - som organiserar. Jag är här i egenskap av ung politisk ledare med erfarenhet från lagstiftande församling, och de lagstiftande församlingarnas många brister och möjligheter.

De flesta Centralasiatiska stater är starka presidentiella demokratier. Ungefär som i Frankrike eller USA har man samlat mycket - i min mening kanske ofta lite väl mycket - makt hos presidenten, och parlamentet fungerar som rådgivande snarare än beslutsfattande. Undantaget, som jag förstått, är Kirgizstan, där man sedan 2010 försöker upprätta en semi-parlamentarisk republik där parlamentet behöver involveras i beslutsfattandet. För samarbetet mellan länderna i regionen blir detta ironiskt nog ett litet hinder, eftersom beslutsfattande i en semi-parlamentarisk republik av naturliga skäl blir långsammare och mindre effektivt än när presidenten får göra överenskommelser själv. Jämför upprördheten United States Trade Representative upplevde när kongressen vägrade ge presidenten makt att på egen hand godkänna framtida handelsavtal i våras. Eller för den delen EU:s beslutsfattande som ju är extremt ineffektivt då det i stort sett försöker jämka 28 inbördes mestadels ineffektiva system.

Nåväl. Där kontext. Jag hörde flera politiska makthavare säga intressanta igår, som presenteras nedan med mina tankar.

Kazakstan behöver först satsa på ekonomin, sedan kan man göra demokratiska reformer.

Upphovsrätten har orsakat svåra politiska strider i mer än 20 år. Men om det är förläggare, skivbolag och filmindustri som hittills dominerat diskussionerna om upphovsrätt, har fler röster nu börjat få plats. Den tydligaste markören på att det särskilt i EU blivit en ekonomiskt ohållbar situation med dagens upphovsrätt, är att EU-kommissionen förra året i december öppnade ett samråd om huruvida upphovsrätten orsakar problem. Hemsidorna copywrongs.eu och youcan.fixcopyright.eu hjälpte 5662 privatpersoner från hela EU att svara på samrådet.

Totalt svarade fler än 11000 aktörer från olika delar av det europeiska samhället. Och nu har kommissionen gjort en sammanställning av svaren. Via InfoJustice och Governance Across Borders fann jag dessa två sammanställningar av vem som vill vad med upphovsrätten:

Som GxB skriver är det tydligt att både användare och institutioner (bibliotek, myndigheter, lärosäten, osv) vill ha en förändring, medan förläggare, skivbolag och filmbolag inte vill ha förändring. IT-industrin är förvånansvärt neutral och framstår också i kommissionens sammanställning av samrådssvaren mest som att de plågsamt försöker undvika att "välja sida".

Diskussionen om bluffakturor fortsätter med en intressant vändning. Signaturen @internetsweden från Twitter menar att jag hävdar att dataskyddsförordningen gäller för näringsidkare, vilket jag inte sagt. Tvärtom underströk jag flera gånger i mitt blogginlägg igår dataskyddsförordningens normerande effekter som är att om man tränar människor i att de inte har makt över sig själva och sina liv, kommer de också bete sig som att de inte har det. Jag hänvisade i denna slutsats till en av världens högst erkända säkerhetsingenjörer, och @internetsweden menar i kontrast att jag är "tramsig".

Jag har bemödat mig att läsa både @internetsweden och @knytanders viktiga och relevanta bidrag om ämnet #bluffakturor - nu väntar jag mig att de har något bättre argument än att de själva upplever sig ha mer rätt än mig. Den första anmärkningen är så klart att @internetsweden säger samma saker som @knytanders, men att @knytanders formulerat sig bättre.

Jag lade särskilt märke till "varniningar" - ett för mig hittills okänt begrepp som tydligen är vanligt på internet - på sidan 37. Kanske omintetgör detta mina argument om att dataskyddsförordningen som normerande lagstiftning hjälper människor ha en bättre relation till sina uppgifter, men jag finner det mer sannolikt att det är ett stavfel.

Jag har ofta grubblat över mitt eget maktutövande i Europaparlamentet. Beslut jag har fattat som påverkat många och för vilka det är osannolikt eller orimligt att tänka sig att jag någonsin ställs till svars. Men också beslut jag egentligen inte fattat som människor ägnar en obeskrivlig mängd tid.

Idag hamnade jag i en diskussion om vem av mig och en annan som hade mer rätt. I den aktuella sakfrågan har jag en stark aning om att man felformulerar problemet, men jag lämnade öppet för att jag kunde övertygas. Min "motpart" berättade att den skrivit en bok, att den var djupt engagerad och till följd av dessa insikter bland annat hade föreläst på Rosenbad. Dessa saker uttalades som bevis på att jag hade fel. De blev, i kontexten för diskussionen, argument för att personens (då och ännu outtalade) invändningar mot mina argument var korrekta.

Jag blir lite ställd av att publiken till ett visst argument får utgöra stöd för att argumentet som sådant är korrekt. Dels publiceras denna text på internet - vilket gör att hela världen är potentiell publik - utan att argumenten som sådana kan anses mer eller mindre rättfärdiga. Jag har hört många argument och ställningstaganden yttras i Europaparlamentet av mycket varierande kvalitet. Att ha framfört sitt resonemang för en toppolitiker kan alltså inte ses som legitimitetsskapande för resonemanget som sådant. För allas vår skull ska vi nog också hoppas att de flesta politiker, ministrar eller EU-parlamentariker, också uppfattar föreläsare så.