Det verkar som att årets Eurovision Song Contest kommer att bli betydligt mer intressant än jag först väntade mig! Georgiens bidrag till  tävlingen bär nämligen namnet "We Don't Wanna Put In",  en tydlig referens till Rysslands auktoritära premiärminister (tidigare president) Vladimir Putin. Låten ger Georgien en chans att kritisera Rysslands de facto-annektering av de georgiska territorierna Syd-Ossetien och Abschazien i höstas.

Jag ser främst två intressanta perspektiv i händelsen.

För det första visar händelsen hur svårt det är för en stat att kontrollera informationsflöden i en allt mer sammanlänkad värld. Rysk media visar sällan negativa reportage om Putin eller kriget mot Georgien.  Nu har dock Georgien möjlighet att på bästa sändningstid framföra sin kritik till hela världen. Hur kommer Ryssland hantera detta? Ska man censurera inslag i programmet, försöka få ESC att förbjuda det eller helt enkelt acceptera faktum och försöka negligera betydelsen av bidraget?

För det andra kommer händelsen förmodligen, och detta är enbart baserat på mina egna gissningar, skapa protester om hur fel det är att använda ESC till politiska protester. Detta är tidstypiskt men djupt problematiskt. Idag avskärmas allt fler platser från politiken. Det kan gälla de Olympiska mästerskapen eller fredagsmiddagen med grannarna. Konsekvensen är att politiken flyttas bort från vardagslivet till något som endast angår ett fåtal proffspolitiker. Detta leder i sin tur till ett utbrett politikerförakt. Som statsvetare och politiskt intresserad tycker jag därför att Georgiens tilltag både är nyttigt för den offentliga debatten, och samtidigt spännande.

Vem vet, det kanske är dags att faktiskt se på Eurovision i år.

Piratpartiet rapporterar live under hela rättegången (följ den på vår sajt). De åtalade rubriceras  som "The Pirate Bay"-pojkarna och inte "männen", vilket synliggör en generationsklyfta som inte utgår från ålder utan istället teknisk kompetens. Båda generationerna står på dörrtrappan till informationssamhället - men den ena har öppnat dörren samtidigt som den andra sitter och tjurar i snön.

Internet har fört med sig en revolution av nya kommunikationsmöjligheter. Med detta följer blixtsnabbt opinionsbildande som både revitaliserar och skakar om demokratin. Kontrollen över information, och därmed över människors handlande, kontrolleras inte längre främst av kapital utan istället av status och nätverkande. Makthierarkierna darrar när de mals till grus, omvandlas och utvecklas. Nya hierarkier uppkommer när informationsflöden leds om. Ett samhälle skapas där vem som helst kan styra världens informationsflöden med en enkel uppkopplad dator, och där antalet länkar till ens blogg, snarare än antal mediaframträdande, avgör ens position i samhället.

Det är spännande att vara med i ett parti som diskuterar dagens och framtidens informationspolitik.

I Piratpartiet verkar det finnas en schism mellan å ena sidan de som önskar en mer formaliserad organisation, och å andra sidan de som vill ha en mer nätverkande och informell organisation. De båda målen bedöms ofta i nästan religiösa termer - du är antingen för eller emot protokoll, detaljerade stadgar eller jämlikhetspolicies. Mellan dessa motsatser förloras den sakliga diskussionen i en hagelstorm av påhopp och envägsåsikter. Detta inlägg önskar försöka visa på en mer konstruktiv väg framåt.

Många föreningsaktiva som tror sig veta "hur en organisation ska fungera" gör misstaget att applicera en samling erfarenheter och formalia på en organisation utan att först reflektera över vilket syfte formalian fyller. Resultatet blir snåriga regelverk som tycks sakna all mening och istället drar ner på tempo och initiativ. Det är dessa aktiva som på den lokala piratavdelningens filmkvällsmöte insisterar på talarlista - trots att endast tre personer är närvarande , eller som högljutt kräver en sluten votering när samma förening ska köpa glass. För dem har formalian blivit ett självändanmål - ett objekt som inte längre har sin koppling i verkligheten utan snarare har ett alldeles eget liv i deras egen metafysiska regelvärld. I sin monolog till argumentation kastar de framför sig ord som "föreningsdemokrati" och fraser som "praxis i andra organisationer" likt mantran utan mening. Diskussionen slutar här eftersom det aldrig anförs några andra skäl till regeln annat än att den återfinns på andra platser i samhället. Jag ska här kalla denna typ av aktivister för byråkraterna.

Jag fick en pik här om dagen. Någon sa till mig att det vore bra ifall jag betalade till upphovspersoner som vill ta betalt för sin musik.

Under förutsättning att Sveriges radio P2 och P3 betalar sina STIM-avgifter och allt vad det kan vara, så är jag i det avseendet en väldigt ärlig människa. Jag har inte en alltför hög tro på civil olydnad, eftersom den lätt kan slå tillbaka. Om jag inte behöver följa reglerna, varför skulle skivindustrin behöva följa reglerna? Bofors tänjer uppenbart på reglerna då och då, och det tycker jag är förfärligt.

Samtidigt är civil olydnad inte någon opopulär metod att markera avstånd mot någonting man politiskt har en aversion emot. Cecilia Stegö Chiló, Thomas Billström och Maria Borelius gjorde namn för sig 2006 genom att inte ha betalt TV-licensen i uppenbart brott mot lagen. Ingen av de här människorna har under tiden för sitt smusslande varit i ekonomiskt trångmål eller rent praktiskt förhindrade att betala TV-licensen, utan det kan anses vara ett ideologiskt val. De gillar antingen inte SVT, eller så gillar de inte TV-avgiften, eller både och.

Jag är ganska nöjd inatt. Dels har Ung Pirat en bra delegation i Finland på den internationella piratkongressen. Förhoppningsvis får vi snart en finsk systerorganisation som vi kan samarbeta med över gränserna. Det behövs i ett integrerat Europa. Tillsammans är vi starka.

Dels har jag fått positiv respons på mitt förslag om ytterligare internationellt samarbete, vilket visar att unga pirater är villiga och redo att ta steget ut i världen.

Jag har tidigare velat att vi ska röra oss mot bland andra Forum Syd, för att få in ett internationellt perspektiv. Patentfrågorna är väldigt stora och viktiga för många länder, speciellt länder med lägre materiell standard än Europa. Men alla typer av immateriella rättigheter påverkar fattigare länder, och oftast på ett dåligt sätt.

I flera länder arbetar man för att ta sig förbi hindrena. Innovationslandet Brasilien har flera intressanta affärsmodeller som i princip bygger på att helt kringgå nuvarande upphovsrättslagstiftning - ändå funkar det! Brasilien toppar också ligan i utfärdandet av tvångslicenser. Indien och Brasilien har sedan 1995, då TRIPS-avtalet först trädde i kraft, båda gjort sig kända för att streta emot, och det märks extra tydligt när Indien påhittigt vänder avtalets maximalistiska formuleringar mot EU i en patentkonflikt.

Om ni dödar mig 2000 gånger kommer jag att komma tillbaka. Ni kan aldrig besegra mig, för jag är de goda männens moder. --Caótica Ana, Julio Medém, 2007

Citatet ovan kommer från en stark och tämligen bra film av den spanske regissören Julio Medém. De goda männen i stycket refererar till de män som inte startar krig, och som inte utsätter kvinnor för våld. Hoppet om att den kvinna, eller de kvinnor, ska finnas som lyckas med konststycket att föda män som senare i livet inte ska dra ut i strid (ofta på kvinnornas bekostnad) gör sig väl extra påmint i dessa tider.

Israel har slutat bomba Gaza. Krigsoffrena återvänder till de spillror som var deras hem fram tills för någon månad sedan. Barack Obama har tillträtt som amerikansk president. Han förväntas stänga Guantánamo och dra trupperna tillbaka från Irak.

Och i samma veva som Ung Pirats förbundssekreterare Mattias Bjärnemalm säger att nationalstaterna har fått för stor vikt i världspolitiken, erinrar sig Dagens Arena om ett citat av Kofi Annan: "Dagens gränser går inte mellan olika nationer. De går mellan de maktlösa och de maktfulla. mellan fria och fängslade, mellan privilegierade och förtryckta."

Idag beviljades Ung Pirat statsbidrag. Både förbundsordföranden Stefan Flod och förbundssekreteraren Mattias Bjärnemalm har småmyst på sina bloggar. Det här är resultatet av två års arbete för att bygga upp en demokratisk organisation för ungdomar, med ungdomar och av ungdomar. Utöver det enorma arbete som Stefan och Mab har investerat i organisationen, har vi varit många som runt om i landet bildat lokalavdelningar, ordnat demonstrationer, hållit studiecirklar, deltagit vid mässor och anordnat årsmöten.

Vi har haft en stadig medlemstillväxt och blivit ett av de större politiska ungdomsförbunden i Sverige. Många av medlemmarna är politiskt engagerade för första gången i sitt liv via Ung Pirat. Vilken bättre möjlighet för unga att få bli en del att räkna med i samhället en genom en av vår tids största folkrörelser?

Reaktionerna låter förstås inte vänta på sig. Svenska dagbladet har redan publicerat en artikel där IFPI:s svenska VD Lars Gustafsson beklagar sig över att en organisation som förespråkar reformer i upphovsrättslagstiftningen får statliga bidrag. "Jag tycker det är rätt förvånande. Ung Pirat jobbar i princip med att uppmuntra till det som är olagligt." säger han till SvD.

Men: Vi anser inte att de uppmuntrar till olagligheter. I så fall hade vi hade inte kunnat delat ut stöd till Ung Pirat, säger Ungdomsstyrelsens generaldirektör Per Nilsson, skriver SvD i samma artikel.

Jag gick i en anti-krigsdemonstration i helgen. I Göteborg (av alla ställen), lyckades fint kombinera den med en demonstration mot övervakningssamhället som anordnades av Piratpartiet och Ung Pirat i Göteborg, bara någon timme innan.

Krigsdemonstrationen blev runt 4000 personer stor, enligt Anders Svensson. Som markering mot vad som måste betecknas som slakt vid det här laget var det kraftfullt. Men allt annat än kärnfullt: slagorden var "Leve Palestina" (det kan jag leva med), "Israel mördare" (det kan jag också leva med) samt "Allah akbar".

Jag accepterar att Hamas är en religiös rörelse. Jag accepterar att det palestinska folket valde dem i demokratiska val och tycker det är fult av omvärlden att inte godkänna valet. Jag tycker inte man ska skjuta eller på annat sätt ta av daga väljarkåren, eller förstöra deras sjukhus och skolor för att de röstat på Hamas, lika lite som man ska skjuta dem som röstar på Kristdemokraterna. Dåligt omdöme meriterar inte dödsstraff. Men det innebär inte att jag i ett demonstrationståg vill uttrycka något som kan misstolkas som att jag delar Hamas religiösa värderingar. Det gör jag inte.

Över huvud taget tycker jag det är knepigt med slagord på arabiska, men så kan jag ju inte språket heller.

Eftersom man på flera orter planerar vidare aktioner nästa helg, hoppas jag att i alla fall "allah akbar" hinner falla ur repertoaren tills dess.

I övrigt skriver Oscar Swartz klokt om bombningarna: I kloka resonemang ingår ... att ta hänsyn till de effekter som visst agerande [läs: bombningar av Gaza] leder till, oavsett hur "rättfärdigt" detta agerande är eller vems odefinierbara "skuld" något är. Kloka resonemang är resultatorienterade.

Det finns ett uppenbart sätt man kan ha ihjäl människor på vid en gasledning: att spränga den. Det orsakar stor skada, och förhindrar leverans av gas till människor som troligtvis behöver den. Sådana attentat har bland annat varit vardagsmat i Irak sedan flera år tillbaka.

Ett annat sätt är att stoppa gasleveranser, så som ryska Gazprom har gjort efter flertalet dispyter med Ukraina, både på bolags- och nationsnivå. EU kan inte längre stå likgiltiga inför konflikten som drabbar gaskonsumenter i Polen, Tyskland, Bulgarien och Rumänien. Europakommissionen ska nu skicka observatörer, på Gazproms begäran, för att förhindra att Gazproms ukrainska motpart Naftogaz stjäl gasleveranser som är ämnade för de europeiska konsumenterna.

Bakgrunden till anklagelserna om stöld är den tidigare stormen, och fortsatta bitterheten, över att Ryssland 2006 kraftigt minskade prissubventionerna på gasleveranser till Ukraina. Smakar det så kostar det, sa Ryssland som tagit klivet in i marknadsekonomin. Det var bättre för Ukraina när Ryssland var solidariskt.

Det vore också bättre för Bulgarien om Ryssland var solidariskt. Deras brist på gas kommer eventuellt hota människoliv när sjukhusen inte längre kan ta hand om sina patienter. I Ukraina dog 2006 över hundra människor som resultat av den plötsliga prishöjningen.

Samtidigt som Ryssland absolut inte kan klandras för att bedriva handel på världsmarknadens villkor - det måste t ex Ukraina inse att Ryssland måste göra om de ska överleva som marknadsaktör - är förlusten av människoliv i ett land som Bulgarien, bara indirekt inblandat, högst beklaglig och oförsvarbar.