Idag ger Erik Josefsson en kommentar om tjänstemän och politiker. Vem tar order av vem? frågar han sig. En tjänsteman tar alltid order av en politiker, och den tjänsteman som kommer vara ansvarig för EU:s ACTA-förhandlingar är inget undantag. Frågan är då vilken politikers order han tar?

ACTA-förhandlingarna ligger på UD:s bord. UD styrs av Carl Bildt. Men Carl Bildt är säkert inte jätteinvolverad i alla praktiska detaljer hans departement sysslar med. Snarare är det så att UD har som uppdrag att hålla sig på god fot med Sveriges samarbetspartners samtidigt som de driver en svensk agenda. Den svenska agendan kan mycket väl vara öppenhet. Men att uttala sig i pressen om hur man driver den frågan kan orsaka diplomatiska incidenter, inte minst för att flera av de länder som ingår i ACTA-förhandlingarna har en lång tradition av sekretess kring allt. Jag känner mig något benägen att dra parallellen med EU-samarbetet: sedan Amsterdamfördraget är EU förpliktigat att eftersträva öppenhet och insyn i processerna (artiklarna 207 och 255, Amsterdam). Det förpliktigandet ledde till att EG-domstolen, som en av få rättsinstanser i världen, har en offentlig, sökbar, gratis databas över samtliga lagar och domar som fällts. Det har t ex inte svenska högsta domstolen.

Om man jämför EU:s strävan efter öppenhet med medlemsländernas, ser man att EU i sina ramfördrag eftersträvar öppenhet i betydligt högre utsträckning än de flesta medlemsländer. I Storbritannien hemligstämplas allt som inte av särskilda skäl anses ofarligt att släppa till befolkningen (motsatt gäller i Sverige: allt offentliggörs om det inte finns starka skäl för motsatsen). Olyckligtvis har institutionerna själva fått välja hur öppenheten tillämpas, vilket lett till att t ex Europaparlamentet ändå är tyngt av sekretess. Ledamöterna i Europarl är helt enkelt inte beredda att förkasta sina hemländers murkna traditioner av hemlighetsmakeri och verkan i det fördolda.

Motsvarande gäller alldeles säkert i ACTA-förhandlingarna. Dessutom, och jag tror att det är en viktig detalj, är en av huvudpoängerna med ACTA att kringgå utvecklingsländernas kritiska granskning. ACTA är ett typ-exempel på "forum-shopping" (se bl a South Centres rapport, s. 13-26). Eftersom ACTA bara är en halv-organisation än så länge, finns inget ramverk inom ACTA som definierar hur och vem som ska ha tillgång till förhandlingarna. Och det finns ingen internationell praxis som säger att en organisation som ännu inte bildats måste tillkännage varesig sin potentiella framtida existens eller sina potentiella framtida ramverk.

Är det här ett problem? Givetvis. Sverige borde bråka betydligt mer om det här, i medier och diplomatiskt. EU borde också bråka mer, som helhet. Kommissionen borde bråka mer. Kommissionen är nämligen bunden av EU:s åtaganden att vara så öppet som möjligt (art. 255 p1-2, Amsterdam). Det blir liksom oerhört komplicerat och jobbigt när kommissionen, som ska säkerställa medlemsländernas efterlevnad av EU:s lagar, inte själva tar initiativ till att öppna förhandlingarna så som de borde göra enligt ramfördragen.

Som icke-jurist är jag naturligtvis inte säker på att det finns rättspraxis som stödjer uppfattningen att kommissionen i det här fallet motverkar efterlevnad av ramfördragen. Det bara spontant känns så.