Det finns en sf-novell från 82 som behandlar både upphovsrätten i sig och upphovsrättsjuridiken i ett framtida samhälle där det i praktiken inte längre går att skriva några nya sånger eftersom alla tonkombinationer redan är upptagna och copyrightade. Den är så bra att den vann Hugo-priset året efter. Jag personligen betraktar den som en av de absolut bästa noveller jag någonsin läst (den trycktes på svenska redan på 80-talet, långt innan piratpartiet fanns) och givetvis finns den på nätet numera, upplagd av författaren själv, här har du dess URL: http://www.spiderrobinson.com/melancholyelephants.html

@Teirdez

Lycka till: Citerar ett (IMHO) centralt stycke ur novellen åt dig här:

"There are eighty-eight notes. One hundred and seventy-six, if your ear is good enough to pick out quarter tones. Add in rests and so forth, different time signatures. Pick a figure for maximum number of notes a melody can contain. I do not know the figure for the maximum possible number of melodies - too many variables - but I am sure it is quite high.

I am certain that is not infinity.

For one thing, a great many of those possible arrays of eighty-eight notes will not be perceived as music, as melody, by the human ear. Perhaps more than half. They will not be hummable, whistleable, listenable - some will be actively unpleasant to hear. Another large fraction will be so similar to each other as to be effectively identical: if you change three notes of the Moonlight Sonata, you have not created something new..."

Gah, du hade förstås redan skrivit om Stross :)

Det som inspirerade Spider Robinson till Melancholy Elephants var uppenbarligen den nyss (1978) genomförda anpassningen av amerikansk upphovsrättslag till Bernkonventionens krav, med en skyddstid omfattande upphovsmannens liv plus 50 år (tidigare gällde 28 år efter registrering med en möjlig förlängning om ytterligare 28 år, och oregistrerade verk skyddades inte alls).

Novellen känns påtagligt trovärdig. Om det är någonting väsentligt i den som jag skulle ifrågasätta, så är det tanken att halva jordens befolkning någonsin skulle försörja sig på intellektuellt skapande (eller "upptäckande" för att använda Dorothy Martins ord). Det skulle nämligen innebära att varje kreatör i genomsnitt har en publik på en (1) person utöver sig själv, och denna person förväntas betala kreatören hälften av sin egen lön för att ta del av dennes verk (eller så delar 100 personer på bördan att försörja 100 kreatörer; summan blir densamma).

I det läget spelar det ingen roll huruvida upphovsrätten varar i 50 eller 50.000 år; en ekonomi där ena hälften av befolkningen betalar för att den andra halvan spelar, dansar, sjunger och berättar sagor exklusivt för dem låter inte som något som skulle kunna uppstå annat än i en planekonomisk diktatur. I det läget kommer kompositörs- och författaryrkena att vara lika attraktiva som att skura offentliga toaletter, och lika välbetalda.

Men huvudpoängen i historien, att vi måste glömma gammal kultur för att kunna tillåta oss att återupptäcka den, är väl uttryckt.

Patentfrågan tycker jag att vi lämnar därhän; upphovsrättsfrågan är tillräckligt komplicerad och omfattande som det är. Dock finns det en antydan till "patenttänk" i Melancholy Elephants när Dorothy beskriver hur man regelmässigt nekar upphovsrättsskydd till något som redan finns i databaserna; upphovsrätt medger till skillnad från patent att två inbördes oberoende kreatörer tillerkänns rättigheter till vad som i objektiv mening är två instanser av samma verk. Problemet blir att bevisa i domstol att verken är skapade oberoende av varandra.

PS

Själv har jag gott om bra ideer på uppfinningar som jag struntar i att göra någonting (komersiellt) av eftersom jag som privatperson inte har möjlighet att granska alla patent som redan finns... och där ute sitter patenttrollen och väntar på att man ska börja tjäna stora pengar och därmed bli ett lämpligt byte för stämningar. :-(

”Smaken är ju som baken delad” - Tack och Löv :!: :roll:

@ Anders Andersson

Det hela beror förstås på om författaren menar femtio procent av jordens hela befolkning eller femtio procent av den i klassisk mening vuxna och arbetsföra delen av befolkningen.

Om man tänker sig det förstnämnda så har vi ju jämförelsevis faktiskt redan i dag 2009 i Sverige ett system där cirka femtio procent av befolkningen försörjer den andra halvan; av drygt nio miljoner medborgare utgörs den skattebetalande/arbetande delen av "bara" fyra till fem miljoner.

Den andra halvan uppbär olika former av "medborgarlön" som av historiska och sociala kontextskäl inte kallas för det utan går under diverse olika namn som pension, arbetslöshetsersättning, studiebidrag, barnbidrag, och diverse olika löneformer under prefixet kultur eller någon synonym till detta.

Vi skulle kunna fastna i en off topic diskussion kring det sättet att räkna arbetande och "arbetslösa" i dagens samhälle, det är ju inte den normala matematiska infallsvinkel man normalt använder och jag är den första att hålla med om t.ex den givna invändningen att nyfödda inte bör räknas som arbetslösa. För att återknyta till novellens tänkta framtid med åtta miljarder artister/arbetslösa så konstaterar jag bara att författaren undviker frågor om den sociala/tekniska utvecklingen i övrigt med matförsörjning, miljö, robitiserade arbeten, bostadsproblematik med mera (det hade ju tagit skärpan från kortnovellens fokuserade upphovsrättsproblematik) och att man därför även som läsare för den centrala frågeställningens skull kan välja att utgå från att dessa åtta miljarder i praktiken lever på någon form av "medborgarlön" under artistiska yrkestitlar.

Till Bengt:
"Tänk, jag trodde att många uppfinningar kom sig av att personer helt enkelt ville lösa problem som de stötte på i sin vardag."
Så kanske man kan resonera kring småproblem av den typ som finns i just en trivial vardag (t ex ett nytt sätt att spika ihop en bokhylla).
Men ingen sätter igång och "i sin vardag" skapar ett laboratorium för en miljard för att skapa en ny sorts bilmotor.

"Och om en biltillverkare har problem med att en bilmodell lätt voltar… så försöker de givetvis inte uppfinna något som motverkar detta om det inte skulle gå att patentera."
Just det. Tveksamt om de satsar, säg, en miljard på problemet. (F ö ett dåligt exempel. En bil som lätt välter har troligen dålig viktfördelning, och lösningen är oberoende av patent - att ändra viktfördelningen. Tanken att ändra viktfördelning kan inte patenteras.)

"Och inte skulle man donera pengar till cancerforskning om en närstående dog i cancer… såvida man inte fick en andel i eventuella framtida vinster."
Och vem skall cancerfonden ge pengarna till för cancerforskning? Visst, man kan ju tänka sig statliga forskningsinstitut, men min uppfattning är att statlig verksamhet funkar ineffektivt. Sköter staten/politikerna en verksamhet kan man räkna med att man bara får halv valuta för pengarna (eller ungefär det).

"Är det verkligen BARA pengar som motiverar till uppfinningar?"
Kanske inte bara, men det ingår som den kanske ledande komponenten.
Ett annat problem, om vi helt skulle avskaffa alla patent, är att uppfinningar kan hemlighållas. Det var ju alternativet till patent, innan de första patentliknande privilegierna började utfärdas i italienska handelsstäder under tidig renässans: en hantverkare som hade exempelvis en ny tillverkningsmetod såg till att hålla den hemlig. På så vis dör en uppfinning när den som bär på hemligheten försvinner. Det blir inte heller möjligt för andra att arbeta på teoretiska förbättringar (vilket man kan göra även om någon annan har ett patent).
Och den atmosfär av hemlighetsmakeri, non-disclosure-avtal och annat skräp, som skulle få en rejäl hausse om uppfinnare tvingas till sekretess istället, skulle göda en redan övergödd advokatkår ännu mer!

--Ahrvid

Peter, att en människa inte är arbetsför under precis hela livet är nog en faktor som vi får räkna med förblir oförändrad, även om gränserna för "arbetsför ålder" har förskjutits både uppåt och nedåt (människans livslängd har ju också ändrats).

Jag förutsätter alltså att historiens uppgift om åtta miljarder kreatörer (eller om det var musiker) på sin höjd inkluderar kreatörernas barn, inte alla ännu ej arbetande barn och ungdomar som likväl kan traktera något musikinstrument. Deras försörjningsbörda ligger helt enkelt på deras anhöriga, som kan ha andra yrken. Att en viss andel av den ej arbetsföra befolkningen saknar anhöriga och därför i stället försörjs genom olika socialförsäkringssystem saknar betydelse för ekvationen som helhet; det är lika mycket pengar som flyttas runt.

Att vara barn, studerande, arbetslös eller pensionär är inte "yrken" som någon annan betalar mig för att utöva, utan skeden i livet som de flesta någon gång passerar, och tanken är att jag under mina arbetsföra år skall tjäna ihop tillräckligt för att finansiera de övriga åren (av mitt eget liv, eller av någon annans). Om en utövande musiker har barn, då betalar hans publik indirekt även för barnens uppväxt, på samma sätt som tågresenären betalar för att lokförarens barn skall gå i skolan. Barnen kan och bör välja helt andra yrken än föräldrarna, vilket är en förutsättning för dynamik på arbetsmarknaden.

Den arbetslöse eller pensionären byter däremot inte yrkeskategori; om vi vill lyssna på musik, då går i praktiken en väsentlig del av betalningen för musiken till mat och husrum åt arbetslösa eller pensionerade musiker. Varje yrkeskår måste i det långa loppet vara självförsörjande, och inte parasitera på andra yrkeskårer (som exempelvis sker när skivbolagen kräver att datorindustrin täcker deras uteblivna försäljning med "privatkopieringsersättning").

Syftet med denna invändning är nu inte att kritisera Robinson i litterärt avseende, utan att ge Amelia tips om vad i denna sf-novell som är användbart i en diskussion med ekonomer eller jurister om upphovsrättens framtid.

Andra detaljer som författaren beskriver - lagförslag om oändlig skyddstid, systematisk kontroll av all musik gentemot redan registrerade verk, ackumulerandet av alla rättigheter i ett fåtal bolags ägo - är fullt realistiska och har i viss mån redan inträffat.

Idén om en värld där hälften av befolkningen yrkesmässigt underhåller den andra hälften med musik är däremot för mig surrealistisk och fullkomligt verklighetsfrämmande, och jag skulle inte nämna den för någon ekonom utan att omgående ta avstånd från den.

Amelia torde dock ha studerat mer ekonomi än jag har, så jag predikar nog för kören här...