Det här är en konstig dag.

Jag brukar ogilla ämnen som är populära att ta upp. Jag tappar nästan omedelbart intresset för när andra tagit upp ämnet behöver jag nog inte lägga så mycket energi på just det. ACTA var nog en sån sak. Telekompaketet en annan.

27 december 2010 kontaktades jag av min vän @rafik som bad mig hålla koll på taggen #sidibouzid på twitter. Jag retweetade lite grann då och då när det föll in något på engelska eller franska (lättfattat nog att jag begrep). Plötsligt hade taggen växt sig väldigt stor, flera häktade bloggare uppmärksammats i underground-medier och Marietje Schaake från nederländska D66:s Europaparlamentsdelegation tog upp situationen i en debattartikel i NRC.

Samir Allioui, aka pojkvän, berättade att hon täckte situationen väldigt väl. Det gjorde hon också i en lång serie intervjuer och debatter hon deltog i de kommande två veckorna.

Lite innan det hade Anonymous påbörjat kampanjer för att ddos:a och hacka tunisiska regeringens hemsidor. Jag nämnde det ett par gånger här. Jag ser det nog inte som ett solidariskt deltagande i tunisiernas kamp, dock, utan som en global demokrati där allas problem med förtryck är upp till alla att lösa - en lösning som inte har gränser på ett problem som är geografiskt avgränsat.

Twitter-personligheterna @Takriz och @nawaat rapporterade på twitter med videor från demonstrationerna och polisövergreppen. Videorna fanns samlade på Facebook, ett mycket obehagligt medium att samla bilder på. Jag frågade ett par vänner om de inte kunde fixa alternativa servrar att host:a bilder på och vips satt Samir och administrerade en bilddatabas någonstans som gjorde mitt liv mer uthärdligt när jag följde händelserna.

Samir höll tät kontakt med alla möjliga inblandade personer. Mest nederländska tunisier och internationella pirater. Jag kom till honom 3 december eller så, för att stanna egentligen fyra dagar eller något efter julledigheten. Jag blev sittandes i ungefär 10 dagar, och vi satt på varsitt håll med lapptoppar och gjorde så gott vi kunde. I mitt fall innefattar det att vara irriterad och jämföra politikers svar på Tunisien med politikers svar på Vitryssland i vintras (=mycket längre responstid, och ofta mycket svagare offentliga uttalanden).

Hur det nu utspelats var Samir en av de första som inte talar arabiska som fick tag på nyheten om Ben Alis tal till nationen. Han var också en av de första som lyckades gräva upp nyheten om Ben Alis flykt till Saudiarabien. Vid den tidpunkten (lite efter Ben Alis tal) hittade jag en diplomatkonferens mellan EU-ambassadörer som tydligen hållits 3 dagar innan Ben Alis tal.

Ingen politiker hade sedan dagen innan konferensen kommenterat mer på händelserna, och jag antar att det var någon komplicerad diplomatisk lösning på det där som inte får förstöras av allt för mycket offentlig diskussion. Därför ska nog inte jag spekulera i något, men jag är ju besatt av internationell handel så på ett personligt plan kan jag inte låta bli.

Efter Ben Alis tal åkte jag och Samir till Utrecht för att öla (jag ölar inte så mycket, Samir ölar oftast betydligt mer - jag blir lätt plågad av den lite yra känsla som infinner sig efter, för mig, en öl, och ha svårt att relatera till människor som tydligen lätt tar sig förbi det stadiet men vid den mogna åldern 23 har jag lärt mig acceptera hur konstig omvärlden är, jaja) och det var... Glädje. Samir har lättare att bli glad än mig. Jag fick ett privatmeddelande från en kompis: "we are free". Jag och Samir gratulerade @rafik på twitter när vi satt på tåget. Samir log och hoppade mycket, men jag är en olyckskråka så jag funderade på den väg tunisierna har mot demokrati och välstånd. Tunisien är nog, trots 24 års diktatur, det bästa arablandet att starta en demokratisk reform i. Sådär från början. De har en svag, och ganska marionetterad, opposition, men en stor medborgarklass som avskilts från de styrande. Medborgarklassen är till min vetskap inte överdrivet religiös. Utbildningsnivån förhållandevis hög.

Tunisien har ett piratparti. Deras väg genom återuppbyggnadspolitiken kommer inte kunna se ut som det svenska Piratpartiets strategier och politik, men Tunisien kan helt klart behöva ett informationspart. De har norra Afrikas bäst utbyggda kommunikationsnätverk, 20% av befolkning är hemma-online och abonnemangspriserna är inte ohemula. Samir arbetar mycket med nya Piratpartier, och känner till nästan allt i hela världen. Jag får lätt mindervärdeskomplex men vi är väl alla bra på något.

25% arbetslöshet är ingenting man utplånar på en dag, men där kan EU faktiskt hjälpa. Vi har redan starka band med Tunisien på handelsvägen. EU:s program för mänskliga rättigheter i Nordafrika har inte direkt gått snabbt, och institutionerna visar ofta en överoptimism för vad som åstadkommits. Däremot kan man tydligen inte hålla människor häktade på osäkra grunder mer än några dagar i Tunisien - i Nederländerna är detta 101 dagar, i Storbritannien för några år sedan 40. Flyktinglägrena lämnar mycket att önska, men EU slår och svälter flyktingar på Malta och Italien har bara nyligen itts låta flyktingbåtar komma när kusten. Tunisien är egentligen inte mycket sämre än oss, vilket kanske är mer sorgligt än något annat.

Deras största jordbruksexport till Europa verkar vara olivolja. Det är ju inte direkt en arbetsintensiv produktion. Med deras höga utbildningsnivå skulle jag gärna se en outsourcing av Belgacoms kundtjänst, för med belgare vid telefonerna är det faktiskt oerhört dåligt, till och med plågsamt, för konsumenter att interagera med sitt företag. Bara ett tips! (Ingen kommer lyssna på det, för Belgacom är typ ett ADSL-monopol och trivs alldeles utmärkt med att plåga belgare landet över - jag tänkte att det är ett under att de inte anställer mig för att förbättra kundrelationerna men med monopolställning är det ju inte direkt någon prioritet).