Sommar och sol. Bina surror, blommorna blommar. På Selaön i Mälaren gräver vildsvinen upp grannarnas trädgårdar och godsägaren skickar stämningsbrev till de grannar som vill klippa gräsmattan nära sjön.

Samtidigt diskuterar man i Världsorganisationen för immaterialrätt (WIPO), ett FN-organ baserat i Geneve, i vilken utsträckning blinda och synskadade ska beredas rätt i upphovsrättlagstiftningen att få tillgång till böcker. Blinda och synskadade kan ofta inte läsa text så som skriven, utan kräver adaptioner i form av blindskrift eller talböcker. I Sverige kan sådan adaptioner göras enligt §17 Upphovsrättslagen utan särskild licens. Om man är ett bibliotek eller särskilt godkänd organisation (till exempel intressegrupp för synskadade) får man dessutom göra ljudupptagningar, även om regeln är att en ljudupptagning inte får göras av vem som helst för att anpassa verk till funktionshindrade.

§17 URL har motsvarigheter - eller inte - i andra europeiska länder. Faktum är att unionen har 27 medlemsländer, från och med nästa år 28 (Kroatien går med), och den här begränsningen är inte överförbar. En adaption gjord i Sverige kan således inte antas vara laglig för synskadade svenskspråkiga personer som befinner sig i Frankrike eller Tjeckien. Det är ett stort problem för unionen, som skulle gynnas mycket av en harmoniserad lagstiftning på området.

I många andra länder, som Latinamerika, där man talar huvudsakligen samma språk men har många olika jurisdiktioner (nationalstater) och ganska svaga lagstiftande organ och rättsliga organ (korrupta rättssystem) har undantag som URL:s §17 ofta frånsetts helt. Särskilda rättigheter för synskadade eller funktionshindrade finns inte, och det har lett till en enorm kulturfattigdom för synskadade. En adaption från Nicaragua får nämligen inte överföras till Uruguay utan att en ny licens, och nya kostnader, och mer arbetstid, läggs ned. Samma sak gäller för de många fattiga länder i Afrika där engelska, franska eller arabiska utgör huvudspråket.

Förhandlingarna från Världsorganisationen från immaterialrätt (WIPO) har fått rätt mycket internationell uppmärksamhet. I Sverige består rapporteringen enbart av Europaportalens insats, som varit i kontakt med svenska regeringen och intressegrupper för synskadade, samt mig själv och de grupper som noterat att EU för närvarande försöker hindra avtalet. EU driver gemensamt en linje att avtalet ska vara frivilligt, det vill säga i praktiken utan effekt, snarare än bindande. Svenska regeringen säger att man vill ha ett bindande avtal. Säger Beatrice Asks sakkunnige (till Europaportalen):

– Jag kan bara beklaga om de inte fått något svar för Sveriges linje är tydlig. Vi har varit öppna för ett bindande avtal och vi är förhoppningsfulla om att man kommer att reformera EU-linjen, säger Gustav Gellerbrant, politisk sakkunnig hos justitieminister Beatrice Ask.

Det är klart att svenska regeringens ståndpunkt inte kommer fram när den svenska representanten i Geneve inte ger uttryck för sin ståndpunkt! Köksbordstyckande är ingenting man ägnar sig åt på regeringsnivå.

Säger jag (också till Europaportalen):

– Sverige måste ju inte faktiskt ta samma linje som EU. I FN-organ har varje medlemsland en möjlighet att driva en egen linje och här har Sverige uppenbarligen gått på EU-linjen trots att man säger sig vara för ett avtal, säger EU-parlamentarikern Amelia Andersdotter (PP) till Europaportalen.

Om du är medborgare i Sverige, och tycker att det verkar orimligt att EU:s egen lagstiftning och den på internationell nivå gör det svårt för synskadade och andra funktionshindrade att få tag på läsbart material, kan du omedelbart skriva till Beatrice Ask och fråga varför Sverige inte har stött det här avtalets bindande karaktär offentligt, i WIPO, under sessionen för WIPO:s upphovsrättsutskott. Representanten i WIPO lär komma från utrikesdepartementet, som egentligen står under Carl Bildts regi, så ni kan säkert lägga till den extra frågan varför Ask tror att Bildt inte är lika övertygad om synskadades rättigheters förträfflighet som henne själv.

Med lite större nöje har jag följt debatten i socialdemokraterna i Norrland. Jens Nilsson skrev i mitten av sommaren att socialdemokraternas insatser mot ACTA varit de mest betydelsefulla för avtalets senare fall, och drar av detta slutsatsen att vi nu måste stärka immaterialrätterna på annat sätt. Partikamraten Anders Widén menar istället att man måste se ACTA som ett vägskäl: det är inte nödvändigtvis så att immaterialrätterna ska stärkas, eller att det är detta som nu borde bli fokus för socialdemokraternas informationspolitiska utveckling. En lika rimlig slutsats är att man måste omvärdera sin informationspolitik och tänka på hur alla aktörer ska gynnas. Åsa Westlund har tidigare gjort ansatser för en sådan idéutveckling i socialdemokraterna men vi får se hur de landar.