Under bokmässan i Göteborg förra helgen delade vi ut en flyer med en debattartikel från Amelia. Den återges nu här under för den som vill läsa. För bilder från bokmässan, se här.

 

32 miljoner kronor blev kostnaden för licenserna i kultursatsningen som Lena Adehlson-Liljeroth presenterade i augusti tidigare i år. En dubbelsatsning på verk redan finansierade av skattepengar. Amelia Andersdotter, EU-parlamentariker för Piratpartiet, anser att man med en mer effektivt utformad upphovsrätt hade kunnat få mer kultur för pengarna.

I slutet av augusti var svenska kulturdepartementet, med Lena Adehlson-Liljeroth i spetsen, stolta över att kunna presentera ett nytt avtal med Utbildningsradion om tillgängliggörande av deras offentligfinansierade produktioner. Mer än 8 000 kurser och utbildningar skulle göras tillgängliga på internet, till en kostnad av endast 32 miljoner kronor.

Kunskapssverige jublade, men glädjen blev kort. Upphovsrätt gäller under livstid plus 70 år, ett enormt tidsspann där licenskostnaderna måste betalas varje år.

När vi nu har lusläst regeringens budgetsproposition kan vi konstatera att det inte finns några medel till UR för att betala de licenser som krävs för att kunna ha kvar de 8 000 kurser och utbildningar fritt ute på internet, eller för den delen publicera nya utbildningsprogram. De där extra 32 miljonerna räckte inte längre än till kulturministerns nästa politiska utspel.

Att materialet redan bekostats av skattemedel verkar ointressant i frågan.

Det är svårt att se någon rationalitet i dagens upphovsrätt. Inte ens om man bortser från det faktum att lagstiftarna straffat bort en helt naturlig och samhällsgrundande kommunikationsform, går det att se någonting positivt i att vi som medborgare tvingas förhålla oss till kunskap som någonting flyktigt och temporärt. Någonting som i ena stunden finns, för att vi genomför dubbelinvesteringar, och i andra stunden snabbt försvinner.

Kunskap borde ju, om inte annat, vara ett permanent inslag i vår vardag som medborgare och ett hjälp och stöd för oss när vi utövar demokratiskt inflytande eller dagliga aktiviteter. Om upphovsrättsinnehavarna får bestämma kommer jag och mina barn, och mina barnbarn, betala för att detta material ska vara tillgängligt trots att mina föräldrar och deras föräldrar redan betalat för just dessa produktioner. Vem ifrågasätter rationaliteten för detta? När kommer regeringen korta upphovsrättsskyddstiderna eller i alla fall offentligt ta ställning mot denna plåga?