Nu har det gått två dagar sedan Peak Privacy och det är befogat att fråga sig vilka politiska frågor som bör diskuteras och hur.

Jag har tagit upp några av dem i en debattartikel i Västerbottenskuriren. Europaparlamentets industriutskott, juridiska utskott och utskottet för den inre marknaden har alla publicerat så kallade yttranden, dokument som kommer ligga till stöd för parlamentets huvudutskotts arbete senare. Samtliga yttranden är kontrollerade av den stora partigruppen EPP, där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår.

Men moderaterna och kristdemokraterna är inte de enda grupper i samhället som har besvärande, felaktiga eller naiva ståndpunkter om dataskyddsförordningen. Faktum är att den övergripande tendensen till konservatism i alla samhällets institutioner gör att också fackliga organisationer har anammat ett mycket problematiskt förhållningssätt till dataskyddsförordningen.

Tillsammans med alla storindustrier förespråkar facket stora, generella undantag i dataskyddslagstiftningen. Mer specifikt vill facket bevara det som i dagens svenska personuppgiftslag kallas berättigat intresse. Det berättigade intresset möjliggör för dem som vill samla in och behandla privata data från personer att göra detta utan att be om lov från privatpersonen i fråga.

Vi i Piratpartiet vill tillsammans med många medborgarrättsgrupper att undantaget ska tas bort. De flesta fackliga organisationer från andra medlemsländer har heller inte försökt bevara undantaget eftersom det har tolkats mycket vitt i vissa medlemsländer på ett sätt som skadat både arbetstagare och privatpersoners självbestämmanderätt. Vad facket verkar vilja uppnå är mest att slippa utveckla sina arbetsmetoder eller tänka sig nya sätt att ta upp integritet och privatliv som relevanta frågor även i arbetslivet.

Vad det handlar om i grunden är en ovilja att definiera allmänna principer och sedan göra mycket specifika undantag där det verkligen behövs. De argument som förts fram för att kodifiera berättigade intressen som allmänt undantag är att vi annars inte kan förutse när ett berättigat intresse kan uppstå. Men vi missar det större samhällsintresset av att alla privatpersoner måste ha makt över sina informationsflöden. Inte heller ser vi till den potentiella industriella utvecklingen som skulle kunna uppstå om vi behövde bättre metoder i samhället att hantera tillståndsgivande och information om databehandling. Här finns en potential marknad för europeisk digital utveckling som vi inte får missa.

Över lag missar diskussionen om dataskyddsförordningen de större ideologiska konsekvenserna för samhället. Att styra samhällsutvecklingen, även den industriella, är en oundviklig konsekvens av politik och vi kan inte låta politiker eller intressegrupper definiera eller helt låta bli att definiera politiska mål för samhällets sammansättning utan att ställa oss frågorna vilka konsekvenserna blir.

Vad facket i Sverige missar är att förordningen kommer att appliceras i fler länder än bara Sverige. Det är möjligt att ett berättigat intresse, som alltså gör det möjligt för en myndighet eller ett företag att samla in och behandla data utan att informera privatpersonen som datan härrör från, under översyn av en stabil och förutsägbar regim så som svenska Datainspektionen tolkas snävt, men vi vet att många medlemsländer inte tolkat det berättigade intresset snävt alls! På Irland är det berättigade intresset anledningen att irländare lider under en privatstyrd three-strikes. I ett land som Ungern, där man sedan två veckor tillbaka registrerar väljare, och sedan en vecka tillbaka går igenom parlamentsledamöternas familjeförflutna för att säkerställa sig om att de inte är judar, vad betyder det berättigade intresset där? Och vad betyder det berättigade intresset i ett land som Tyskland, där arbetstagares ställning gentemot arbetsgivaren är mycket låg? Vilken typ av data tänker sig facket att arbetsgivaren ska få samla in från sina arbetstagare utan att dessa ges möjlighet att protestera eller ens få veta att datan insamlats? Den begränsning av maktutövande som finns kodifierad i förordningens föreslagna artikel 7(4) (att tillstånd inte ska vara applicerbart om det finns anledning att tro att tillståndstagaren och tillståndsgivaren var i väldigt ojämlik ställning) gäller naturligtvis inte om det är det berättigade intresset som utgör grunden för insamlingen av privat data - artikel 7(4) ger bara skydd åt den som varit i ställning att alls ge tillstånd, och det berättigade intresset undantar insamlingen från tillstånd!

Det är hög tid för alla att se dataskyddsförordningen som en fråga som angår fler än specialintressen. Vi behöver också ha ledamöter och svenska politiker som vågar stå upp för ett europeiskt allmänintresse, och svenska intresseorganisationer som lyckas se längre än sin egen önskan om att slippa genomgå förändring.