Förra veckan pratade jag med en förläggare av vetenskapliga publikationer som gärna ville se att politiker fick reda på när vissa studier de facto inte är baserade på akademiskt stringenta metoder. De menade att så kallad "gråförläggning", och tankesmedjor, ofta presenterar sina slutsatser och utredningar som om de vore ett akademiskt faktum, medan det inte alls behöver vara så. Jag gav dem rådet att det i sådana fall är bättre att fokusera på transparenslagstiftning, att de som skriver rapporter bör berätta vem som betalar dem för vad och under vilka omständigheter, snarare än på sakfrågorna. I sakfrågorna är det nämligen svårt att se hur de kan bli någonting annat än en röst i mängden.

Jag kan förklara:

• En etablerad förläggare av vetenskapliga publikationer har ett intresse av att utmÃ¥la sig själv som mer legitim och rättfärdigad än andra förläggare, oavsett vilka vetenskapliga meriter som faktiskt ligger bakom var och en av förläggarnas publikationer. Man kan därför anta att det handlar om en önskan om att konsolidera sin egen trovärdighet som förlag, snarare än en önskan om att se till att makthavare fÃ¥r tillgÃ¥ng till rätt rÃ¥d och rön.
• En etablerad förläggare som bedriver kommersiell verksamhet har ett kommersiellt intresse att undergräva andra förläggares trovärdighet. Därför är det inte troligt att en mottagande politiker kommer att uppleva nÃ¥gon särskild förläggare som mer eller mindre trovärdig i sakfrÃ¥gor.
• Ofta när makthavare tar emot dokument som uppenbart kommer frÃ¥n ett särintresse är makthavaren medveten om detta, men bortser ifrÃ¥n det individuella särintressets eventuellt bristande helhetsperspektiv. Det är ett politiskt val makthavaren gör, inte en bedömning av de akademiska meriterna. Ibland upplever makthavare helt enkelt av olika skäl starka intressen att gynna vissa särintressen. Det kan t ex röra sig om att man vill skydda arbetsplatser i sin valkrets, eller att man har en gammal bekant som man är skyldig en tjänst, eller att man i framtiden vill arbeta med särintresset i frÃ¥ga.
• Att istället pÃ¥tala i transparenslagstiftningen att makthavare vid publiceringen av varje rapport bör ges goda möjligheter att avgöra vilka särintressen som skriver är bÃ¥de rimligt och uppnÃ¥bart. Det är naturligtvis inte bra om makthavare utan vetskap läser en text som är uppenbarligen influerad av ett särintresses finansiella resurser och sedan agerar pÃ¥ innehÃ¥llet i artikeln utan att känna till att det rör sig om ett särintresse.

Jag föreslog nätverket alter-EU som eventuell kontaktpunkt. De är mer alternativa, antar jag, än t ex Transparency International, som är en stor organisation för transparens och mot korruption. Transparency International sponsras dock av stora särintressen som eventuellt vill publicera rapporter med tvivelaktig akademisk grund, och kan därför vara en mindre lämplig allierad (kan jag misstänksamt tro, men så behöver det naturligtvis inte vara).

En grupp som nyligen har lobbat mot sitt eget intresse är Svenskt näringsliv, Sveriges största organisation för särintressen (i det här fallet arbetsgivare). De föreslår att lagen mot förtal ska utsträckas till att omfatta förtal av företag, då företag också drabbas av näthat. Om man bortser ifrån det uppenbart konstiga i att arbetsgivare skulle känna sig olyckliga över att arga konsumenter spammar internetforum med kritiska kommentarer om en produkt- eller tjänstetillhandahållare (någonting som enligt mig inte borde vara olagligt), tror jag också att förtal av privatperson faktiskt är en lag som inte tillämpats särskilt mycket under senare tid. Det enda jag minns från senare tid är när Mikael Persbrandt felaktigt utmålades som alkoholist av Expressen, vars chefredaktör då blev fälld för förtal. Chefredaktören fick sitta kvar på sin post och man kan fråga sig om målet egentligen var nödvändigt - vem minns det idag (förutom jag)? Och påverkade det egentligen vår uppfattning om Mikael Persbrandt (i mitt fall gjorde det inte det, men jag blev däremot lite purken på Expressen, fast det blir jag ju allt som oftast)?