Den som besökt alla länkar till ändringsyrkanden jag tidigare presenterat här på bloggen kanske också har sett att de svenska ledamöterna har lagt en typ av ändringsyrkande som är samma över partigränserna.

Anna Hedhs och Marita Ulvskogs ändringsyrkanden #2971 samt #374, Cecilia Wikströms ändringsyrkanden #2967 och #631 samt Anna-Maria Corazza Bildts ändringsyrkanden #2968 och #373 är i huvudsak likalydande och handlar om den svenska offentlighetsprincipen.

Min gissning är att svenska regeringen skrivit ändringsyrkandena 2967, 2968 och 2971 samt 373 och 374, medan Cecilia Wikström improviserat på 631. Den som undrat varför det har lagts 3000 ändringsyrkanden bara i utskottet för mänskliga rättigheter kan alltså delvis få svaret här: MEPar är jättedåliga på att koordinera saker med varandra och lobbyister som påverkar MEPar bryr sig inte heller om att hjälpa MEPar koordinera saker.

Vad ändringsyrkandena handlar om är en rädsla för att personuppgiftslagstiftningen i EU kommer att hota svensk offentlighetsprincip. Svensk offentlighetsprincip är också mycket riktigt under hårt tryck: vi har sett en omfattande privatisering av offentliga tjänster, vilket inte i sig är dåligt men som överlägger mycket tidigare offentligt och granskningsbart material i privata avtal som kan vara hemligstämplade om man inte beslutar annorlunda. Sekundära tjänster som köpts in av tjänstetillhandahållare som deltar i upphandlingsprocesser (t ex IT-tjänsterna hos Apoteket, eller företagen som levererar medicinsk utrustning till privata vårdgivare, Telias revisionsbyrå efter aktiebolagiseringen, osv) är mycket ogenomträngliga, och ofta går sådana avtal att hålla helt undan offentlig granskning bara genom att hänvisa till allmänna konkurrensregler.

Att man satt upp upphandlingsprocesserna på detta sätt, utan att ställa ordentliga krav på tjänstetillhandahållare och tillhandahållare av tjänster till tjänstetillhandahållare i offentlig sektor (väktare i tunnelbanan är ett annat exempel: de hyrs in av bolaget som hyrts in av landstinget att förvalta tunnelbanetrafiken, och när de sedan genomför vad allmänheten uppfattar som ett i huvudsak polisiärt uppdrag blir det problem i den politiska ansvarskedjan - vem är ansvarig?), leder till brist på insyn och brist på ansvarsutkrävande. Vem är ansvarig? Hur får man kontakt med den som är ansvarig?

Offentlig sektor har inget incitament att lösa det problemet. Det är jättebra för både politiker och tjänstemän att inte kunna hållas ansvariga. Framför allt är det politiker som gradvis avsagt sig ansvar för hur samhället fungerar, trots att de per definition bär hela ansvaret för hur samhället fungerar i en demokrati.

Samtidigt finns det problem med mycket av det material som ändå görs offentligt: offentliga domar med personnamn kvarlämnade gör att dömda brottslingar som suttit av sitt straff och därför i samhällets ögon bör återgå till att vara oskyldiga, samhällsnyttiga medborgare kanske aldrig mer får sinnesro, eftersom de profileras, analyseras och antingen via direkt publikation av personuppgifter, eller indirekt behandling av personuppgifter (genom att nya grannar t ex får mycket reklam om bra säkerhetslarm), skapar en osäker samhällssituation i sin närvaro bara genom att finnas till. Saker som byggnadstillstånd kan orsaka oro hos nyblivna föräldrar som kanske plötsligt börjar få en massa reklam om hörselskydd eller rent bebisvatten så fort en granne börjat planera en ny veranda.

Samhället går genom en digitaliseringsanda, där allting digitalt prisas och upphöjs till skyarna, men vi har egentligen ingen diskussion om sådant som borde vara lokalt och varför det kan vara vettigt att, för samhällets och invånarnas skull, ha kvar lokala ytor som inte globaliseras på nätet, i alla sammanhang.

Jag menar nu att dataskyddsförordningen redan från början tillåter att man behandlar data i enlighet med nationell lag (artikel 6(1)(c) innehåller inget rimlighetskriterium, utan säger bokstavligen att vilken lag som helst alltid kan överträda dataskyddsförordningen i prioritet, oavsett vilken anledning det fanns att den stiftades eller med vilket syfte). Det gör att offentlighetsprincipen är ohotad av dataskyddsförordningen så som kommissionen skrivit förslaget i januari förra året. Men gör det att offentlighetsprincipen i Sverige är välfungerande?

Inte alls. Offentlighetsprincipen hotas av politiker som vägrar vara ansvariga för vad de beslutar och för samhället omkring den. Vi har också potentiella problem under nuvarande lagstiftning med profilering av individer och grupper i stor skala baserat på offentliga dokument, vilket kan leda till osäkerhet och sämre sammanhållning i samhället samt diskriminering. Det är fult av regeringen att frame'a den diskussionen som att handla om privatliv mot offentlighetsprincip när problemet med ansvarsutkrävande i offentlig alltid är ett problem med politiker som inte vill vara ansvariga för vad de gör.