Vår flitiga regering med Beatrice Ask i spetsen har grävt fram ett gammal förslag om kriminalisering av privat olovlig hantering av avkodningsutrustning från 2007, eftersom det visat sig att det som inte var ett problem då tydligen har blivit ett mycket större problem nu. Det här förslaget kommer, något förvånande, exakt en och en halv vecka efter att jag och mina medarbetare i Bryssel har kritiserat inför kommissionens teknikstandardiseringsgrupp att stora IT-företag försöker bygga in content control i webbläsare utan att först säkerställa sig om att utstående politiska frågor om till exempel upphovsrätter och utsändningsrätter lösts politiskt. I EU har vi mer än de förväntade problemen med totalkrassligt, oharmoniserat upphovsrättsregelverk och utöver det uppenbart absurda i att företag skriver lag åt konsumenter utan inblandning eller hänsyn till lagstiftaren, dessutom en hel del konkurrensrättsliga betänkelser kring avkodningsutrustning (nämligen hur geografiskt bundna avkodningslicenser förhåller sig till den inre marknadens fria rörlighet) som jag frågat kommissionen om i maj i år.

Vad man ägnar sig på World Wide Web Consortium är alltså ett sätt att hantera användarens rätt att se på strömmad film á la Netflix och HBO utan att behöva ge användaren själva avkodningsutrustningen - i det här fallet en fil med krypteringsnycklar, antar jag. På detta sätt förväntar man sig kunna kringgå konkurrenslagstiftning - eftersom ingen "vara" förflyttas till slutkonsumenten behöver man inte tänka på avkodningen som någonting annat än ett temporärt lång - samtidigt som man begränsar i stort sett alla lagliga rättigheter användare och konsumenter har när de köper strömmat eller utsänt material (se nedan).

9 juli presenterade DN larmrapporten att bara en av fyra svenskar hyrt film på nätet. Samtidigt har många strömningstjänster som tillhandahåller mindre kommersiella, och mer sociala modeller för kulturkonsumtion fått mer uppmärksamhet i takt med att Rättighetsalliansen mobbat trackers från nätet. Dessa strömningstjänster är helt lagliga, normala och i enlighet med Europeiska unionens konsumenträtt och konkurrensrätt. Så lösningen som regeringen, HBO och Netflix tänker sig är att helt enkelt att kriminalisera användare som inte hyr film från av Netflix, Voddler eller HBO plattformar. Regeln verkar vara att den som inte fixar sin kulturfix från ett företag som förlitar sig på någon form av statligt privilegium ska straffas för det, trots att det hittills gått alldeles utmärkt bra för i stort sett samtliga medborgare och företag att inte ha det på det sättet alls. Faktum är att vi inte har någon indikation alls på att den nuvarande ordningen på något sätt hotar innovation, entreprenörskap, nya affärsmodeller eller medborgarnas trivsel - snarare tvärtom!

Saker som vi får göra enligt gällande rätt, som att citera, göra parodier, backup-kopior, undervisning, utbildning, arkivering, anpassning för syn- eller hörselskadade och visning för begränsat antal personer i vår vänkrets, blir omöjliga, olagliga och straffbara, både tekniskt och juridiskt. Det samhällsnyttiga utrymme som staten lämnat för allmänheten i vad som till syvende og sist är en tjänst staten ger åt enskilda aktörer kvävs med mindre en blinkning. Den enda möjliga affärsmodellen att lansera någonsin igen är den som Netflix vill använda. Och regeringen tycker det är lugnt, för Netflix är tydligen så nära skapelsens krona att det omöjligen kan uppstå bättre alternativ och därför inte finns behov av att lämna varken juridisk eller teknisk flexibilitet för detta.

Google står bakom den teknologi som W3C vill implementera och har blivit Netflix mäktigaste allierade i W3C-processerna. Samtidigt som STIM utropar seger i förhandlingarna med YouTube verkar artisterna larvigt omedvetna om att de precis givit Google carte blanche att flytta all makt över rättighetshantering från artisterna till Google själva, via W3C. För det är så: den som har makt är den som kan göra rätt teknologi och samtidigt har tillräcklig ekonomisk styrka att driva igenom både lagförslag och standarder. STIM:s medlemmar kan inte vinna upphovsrättsstriden någonsin, för i slutändan är de lika små, maktlösa och obetydliga som användare och konsumenter. De är inte tillräckligt resursstarka och hur de än kräver bättre och starkare upphovsrätter kommer det alltid finnas tillräckligt med stora skivbolag, mediabolag, internetbolag och teknikföretag för att lobba till sig de största fördelarna av statliga stödåtgärder. Regeringar världen över bygger för närvarande inga skydd åt små artister, de bygger affärsmodeller åt stora företag. Varför envetna motståndare till planekonomi inte gör sig mer hörda i motståndsrörelsen går mig förbi.

(Jag noterar med någon bitterhet att STIM inte beklagar sig till svensk media lika mycket som de beklagar sig i Bryssel över att Google ger dem mindre pengar än Google ger GEMA och SACEM (tyska och franska motsvarigheterna). I Bryssel hade man under CRM-diskussionerna med lätthet kunnat föreställa sig att STIM var utsatta för den grövsta form av diskriminering från dessa mycket stora företag på grund av sin ringa storlek. Samma stora företag vars intressen de nu spelar i hand och vars ställning de nu stärker, utan tvekan, eftertänksamhet eller strategi. Konstnärer och artister med målsättningen att inte underkasta sig denna extremt kontraproduktiva lobbystrategi som i slutändan inte alls ligger i deras intresse kan höra av sig eller eventuellt ställa upp på The Pirate Bay-festen som anordnas 10 augusti i år. :-) Vi bygger nytt! Och vi gillar internet - inte bara storföretagen som är verksamma där!)

Annan upprörande dumhet: Beijing-avtalet från juni 2012. Se också här. Vill minnas att det var artikel 20 och 21 som orsakade mig extra klåda (förbud mot manipulation av tekniska skyddsåtgärder, resp. förbud mot manipulation av vattenmärkning). Men inget ont som inte har något gott med sig: Marrakesh-avtalet till fördel för synskadade (laglig plikt att tillhandahålla metod att kringgå tekniska skyddsåtgärder i syfte att framställa synskadeanpassade verk!).

Egentligen är det väl en väldigt extrem representation av alltings förgänglighet och vår slutgiltiga dödlighet. Jag blir ibland så ställd och vemodig över samtidspolitiken att det enda jag kan tänka på är Majakovskijs moln i byxor.