Det har utbrytit kort men intensiv debatt om en dom från Göta hovrätt som rör spridning av en privat sexfilm på nätet. Hovrätten minskar straffet för den pojke som spridit filmen av sin före detta flickvän väldigt möjligt.

Dels har @netlawswe (Daniel Westman Westlund ) på twitter kommenterat att förtal inte skyddar mot spridning av rent privata uppgifter: förtalslagstiftningen skyddar mot spridning av uppgifter som gör att personen ringaktas. Men också t ex @martenschultz (Mårten Schultz) har kommenterat domen på sin blogg som "nästan stötande" eftersom den verkar feluppskatta vad som är socialt accepterat. Precis som Mårten Schultz skriver finns det en hel del rättsfall som rör spridning av kränkande, ofta sexuella, bilder på nätet. Det här är inte det enda mål som fått mediauppmärksamhet.

För inte så länge sedan dömdes vårdnadshavarna till två unga människor i Göteborg till böter för att deras barn hade vidarebefodrat upprörande bilder på sajten Instagram. Bilderna ledde till upplopp och stor oro på ett gymnasium i Göteborg. Göteborgsposten har en längre artikelserie om målet samlad här.

Gemensamt för de flesta sådana här fall är att de visar att det är svårt att dra bra gränser för privatliv och integritet. Hur ska vi komma överens? Mänskligheten har brottats länge med frågan om hur vi hanterar vår samexistens och just internet lägger emfas på många problem i processen att komma överens. Det är därför omröstningarna i Europaparlamentet från gårdagen om dataskyddsförordningen är väldigt viktiga.

I Sverige verkar vi konsekvent röra oss i dåliga lagrum för att hantera de här nya konflikterna. I fallet med spridning av sexfilmer - en uppenbar fråga om intrång i någons privata sfär, och en människas oförmåga att uppskatta en annans människas privatliv, har vi vänt oss till förtalslagstiftningen. Domstolen har då dragit slutsatsen att spridning av korrekt, men privat, information inte i sig behöver orsaka ringaktning. Men man behöver inte vara ringaktad av sin omgivning för att känna att ens integritet och privata sfär inkräktats på.

I Instagrammålet har man också använt sig av förtalslagstiftningen. Det är mycket tveksamt om det är rätt område att lägga olämplig delning av bilder på Instagram, även om delningen ledde till stor oro. Den straffrättsliga processen är tung, förbudsinriktad och oerhört skambeläggande. Straffen blir också svåra och traumatiska. Det är svårt att respektera andra människors privatliv - vi har egentligen bara en bra relation till vårt eget privatliv - och därför är det rimligt att människor på internet ("förövarna") kan antas göra felbedömningar som de sedan egentligen helst vill åtgärda även själva. Men vi har inte rätt juridiska verktyg för detta, än.

Dataskyddsförordningen försöker hitta en mänsklig balans mellan privatliv, internet, integritet och varje människas rätt till sin egen identitet. Den har fördelen att den tar ansats i ett verkligt problem: vårt mänskliga behov av en privat sfär, och de flesta människors oförmåga att relatera till människor andra än dem självas behov av en privat sfär.

Men svenska regeringen går fel i dataskyddsförordningen. Vår genomgång av svenska regeringens kommentarer på dataskyddsförordningen från juni i år visar t ex att svenska regeringen inte vill att bilder ska klassas som känsliga uppgifter. Det gör att t ex den innevarande domen från Göta hovrätt inte täcks av den rimliga och relevanta konfliktlösningen som finns att tillgå i dataskyddsförordningen, och istället lämnas både offer och förövare till betydligt otympligare och sämre anpassad lagstiftning för syftet att skydda integritet och den privata sfären.

Det är inte heller uppenbart att Europaparlamentet har tänkt igenom de här verkliga och fattbara problemen för privatpersoner på nätet när de skrivit om artikel 4 och artikel 9 i förordningen. De har tagit bort kravet på att man ska redovisa varifrån man har hämtat en viss uppgift, om det visar sig att någon har hämtat en uppgift som är kränkande mot en persons privata sfär i artikel 15 (se originalformuleringen här i artikel 15(1)(g)). Rätten att få veta i alla fall hur kränkande uppgifter har spridits har sedan inte återinförts i artikel 13a. Det blir svårt att spåra privatlivskränkande uppgifter som automatiskt sprids över olika delade plattformar, och privatlivskränkningar blir svårare att åtgärda för både offer och förövare - trots att båda egentligen kan vara lika ångerfyllda inför en felbedömning om vad de trodde var accepterat.

På något sätt har vi i Sverige också undvikit att se personuppgiftslagstiftning, som sätter människans rätt till en privat sfär och till sin egen identitet och integritet i centrum, som ett bra lagrum att lösa konflikter relaterade till den privata sfären. Ett av de mest uppmärksammade fallen är "Bodilfallet" som går att läsa här. För mig känns det som en smidig och enkel konfliktlösning: Bodil fick veta att vissa uppgifter hon publicerat på internet lett till att människor tagit illa vid, och tog bort uppgifterna i den mån hon kunde. Jämför detta förhållandevis enkla förfarande som ledde till gott resultat med de straffrättsliga processer vi har i Instagrammålet och målet om sexfilmerna ovan.

Jag är osäker på om förtalslagstiftningen ens leder till rätt politiska diskussion i samhället: handlar de här sexmålen egentligen om vår rädsla för att bli positivt eller negativt mottagna av människor med olika uppfattningar om sexualitet? Jag tror inte det - personligen hade jag blivit lika stött av ett positivt mottagande av spridning på privatlivskränkande bilder av mig, som ett negativt. Det handlar nämligen inte om vilken typ av uppskattning människor gör, utan min relation med mig själv och min relation till mig själv gentemot andra.

Och för den typen av frågor är det dataskyddsförordningen som borde utgöra rätt diskussionsplattform även i Sverige.