Så som jag tydligt minns det så träffade jag Martin Kliehm från Mozilla Foundation tidigt i oktober. Vi spenderade hela kvällen på att diskutera om den uppkommande DRM i HTML5-debatten och andra IT-relaterade områden. För en stund så nämnde han "ACTA 2" - som ska vara ett nytt dokument med ett konstigt namn. Jag måste erkänna att jag inte minns helt vad förkortningen han nämnde var. Det var kanske något med ett T... och han nämnde (kanske) IP-protokoll någonstans.

Men allt eftersom tiden gick, blev det snart uppenbart vad förkortningen var och vad den stod för. Den stod för TTIP - Transatlantic Trade and Investment Partnership, en hörnsten i det Transatlantiska frihandelsavtalet, förkortat TAFTA (Transatlantic Free Trade Agreement).

Idén är enkel: Den europeiska gemensamma marknaden (EU) och det nordamerikanska fria handelsområdet (NAFTA) skulle slås ihop och bli ett. Detta skulle skapa en av de största marknaderna i världen - och det skulle förenkla investeringar i båda regionerna. Det skulle också kunna innbära större konkurrens som både européer och amerikaner skulle kunna dra nytta av. Vinsten som man räknat på i och med TAFTA-avtalet rör sig om flera miljarder Euro. Så vad är då problemet?

För att kunna etablera praktiskt taget vilket samfund som helst, måste regler först skapas. I våra länder så har vi komplexa lagstiftningsprocesser; lagar och andra rättsdokument som är menade att göra livet bättre förslås. Folk kan delta i den här processen; antingen så kan de lägga fram sina egna förslag i deras respektive länder direkt, eller så kan de rösta fram deras representanter till riksdagskamrarna som då indirekt får framföra personens åsikter.

Med avsevärt större organ, så som internationella organisationer - som den Europeiska Unionen, så fungerar processen på samma sätt. Vi har den Europeiska kommissionen med dess president framröstad av det Europeiska parlamentet och kommissionärer valda av medlemsstaternas regeringar. Återigen, medlemsstaternas regeringar är tillsatta genom val - genom folkets vilja. Vi har även det Europeiska parlamentet, som kan godta eller ogilla alla rättsliga akter - eller internationella avtal.

För hundra år sedan, så var det ofta förekommande i europeisk politik att man skrev under hemliga internationella överenskommelser. En överenskommelse som ingen kände till - en överenskommelse som kan definiera fienden och bundsförvanter. Först när ett ensamt land har attackerat sin granne blir han varse att han inte bara är i krig med grannlandet - utan många fler länder utöver detta, hemligt allierade med det attackerade landet. Detta gjorde det i princip omöjligt att ha internationella förhandlingar; det anses dessutom vara en av anledningarna till det snabba händelse förloppet av olika aggressionshandlingar under första världskriget.

Detta är en av anledningarna till varför internationella politiska överenskommelser för det mesta inte fungerar på detta sätt längre. Detta gäller däremot inte handelsöverenskommelser, dessa följer fortfarande 1900-talets principer. Förra året bevittnade vi ratificeringen av ACTA-avtalet som kändes som om det dök upp ur tomma intet; förhandlingarna hölls bakom stängda dörrar. Den största delen av den information som fanns tillgänglig för de demokratiskt valda parlamentarikerna kom från Wikileaks - och inte från vanliga kommunikationskanaler. Med bristen på information i åtanke, så var det bara logiskt att förfrågan om att den Europeiska kommissionen gjorde alla förhandlingar, alla dokument och speciellt själva texten i fördraget själv tillgängligt för allmänheten - och det röstades om det kort därefter.

Först när texten av fördraget publicerades för allmänheten och när medlemmarna av Europaparlamentet såväl som andra intresserade började analysera fördraget, fortsatte oppositionen att växa. Detta övertygade de flesta regeringarna i medlemsstaterna om att de borde avbryta ratificeringsprocessen av ACTA i deras respektive länder. Fem kommitéer i Europaparlamentet (DEVE. LIBE, ITRE, JURI, INTA) bestämde sig för att rösta mot förslaget om att anta ACTA-fördraget efter att många av de möjliga konsekvenserna hade diskuterats. Det (tillsammans med Amelias bidrag) var i stort sett anledningen till att representanterna i parlamentet i juni röstade ner ACTA med majoritet - då de potentiella konsekvenserna av att anta detta fördrag skulle vara så stora så att ingen skulle kunna utvärdera det ordentligt - speciellt med tanke på den korta tid som gavs mellan publiceringen av fördragets innehåll och själva röstningen. I det här fallet kan det vara intressant att påpeka att avtalet de facto föll på eget grepp på grund av hemlighetsmakeriet kring det.

Mer än ett år har gått från just denna händelse, men det verkar som så att de som vill att den transatlantiska ekonomin ska blomstra, inte lärt sig något alls från tidigare händelser.

Det fanns en anledning till att förkortningen TTIP var okänd för mig den där oktoberkvällen (och kanske för alla andra också). Media hade inte informerat tillräckligt om den kommande överenskommelsen - trots att detta fördrag kommer ha en enorm påverkan på våra liv.

Samtidigt som den tredje omgångens förhandlingar närmar sig, börjar oppositionen växa igen. Ett öppet brev, som skapades och signerades av mer än 100 icke-statliga organisationer från hela världen, med en efterfrågan om att ta bort en del av materialet i förordningen. Tusentals människor kommer att protestera mot mötet - och en av anledningarna till att göra detta är för att förhandlingarna hålls bakom stängda dörrar.

Vilken del av fördraget pratar vi om då?

Det är den så kallade "Investor-state dispute settlement". Det är en del av NAFTA (artikel 11). Att utöka NAFTA mot Europeiska Unionen skulle möjliggöra utövandet av NAFTA även i EU. Så hur fungerar det? Enkelt.

Det finns många länder i världen som vill dra till sig utländska investerare. För att lyckas med detta kan de erbjuda en lägre skattenivå, subventioner, de kan förbereda industriområden så att kostnaden för ett företag blir lägre och tiden innan man börjar få återbäring blir mer intressant. Det finns hursomhelst andra alternativ också. Regeringen kan garantera att lagarna för ett företag inte ändras under en viss tid. Således skulle alla förändringar rörandes dessa delar i lagen bli olagliga att genomföra för regeringen. Den politiska representationen riskerar då att bli stämd och stå inför konsekvenser. Investor-state dispute-settlement (förkortat ISDS), ger företag rätten att använda egna privata handelsdomstolar och direkt utmana alla regeringars policy och dess handlande som kan ses som skadligt mot den nuvarande eller till och med framtida vinsten hos den private investeraren. Detta kallas "expropriation". En ny term, den så kallade "predictable regulatory environment" kommer att bli introducerad för att beskriva den del av det rättsliga systemet som ska bevaras till varje pris.

Den här delen av TTIP-dokumentet skulle helt enkelt begränsa den demokratiskt valda regeringens makt. Den säger inte att att grupper skulle tillåtas att förändra vilken lag de vill; det skulle vara allt för odemokratiskt att säga så. Däremot säger den att regeringar kan bli stämda och fällda, och i så fall bli tvingade att betala massa pengar direkt till företaget i fråga. Och om man har det finansiella läget i åtanke - då är det uppenbart att inte en enda regering skulle vilja betala den summan pengar.
 

Därigenom skapas en stabil och förutsägbar miljö - men på bekostnad av friheten att faktiskt hålla på med politik. Ska vi tillåta att förhandlarna, i hemliga möten, blockerar våra valda lagstiftare från att förändra lagarna? Ska vi verkligen ge dem så mycket makt?
 

TTIP-dokumentet har ett kapitel om rättigheter för immateriell egendom. Texten i kapitlet är fortfarande hemlig och i stort sätt hela världen väntar man på att den första informationen ska läckas ut. Det är också ett intressant faktum att allt det viktiga kring detta fördrag händer kring jul - då de flesta människor vill träffa deras familjer och glömma bort politiken. Man vet inte vilken "julklapp" som håller på att förberedas. Så här långt har vi information från Wikileaks om ett liknande kapitel inom TPP (Trans Pacifik Partnership Agreement) - och det är kort sagt ingen trevlig läsning. Att ha liknande regler applicerade på européeiska länder skulle i princip göra TTIP till ett massförstörelsevapen på nätet.

Det är väldigt lätt att övertyga både den amerikanska och européeiska allmänheten att ställa sig bakom fördraget med ord som jobb, investeringar och miljarder dollar - när ett oräkneligt antal européer (och jag tror det även gäller amerikaner) står inför ekonomisk recession, fattigdom och arbetslöshet. Radikalism, som sprids genom alla Europas medlemsstater, kan lätt få folk att glömma koncept så som kreativitet, konkurrens, yttrandefrihet eller friheten att få göra vad man vill.