Jag skrev om kvinnor i rymden igår på Newsmill. Jag är inte helt missnöjd själv, utan tycker att jag fått med kulturella aspekter (science fiction, böcker, Star Trek) och statistiska rådata (andelen kvinnliga astronauter, rymdstyrelsens styrelse, och unga kvinnliga aspiranter på rymdfararjobbet).

Olyckligtvis verkar vissa ha tolkat det som att jag uttrycker en politisk åsikt. När jag skrev artikeln tyckte i alla fall jag själv att jag nogsamt undvek att göra politiska åtaganden. Jag beskriver läget som det är idag, och gör det i egenskap av att själv vara särdeles intresserad av just rymdfärder, science fiction och teknik. Den som lusläser artikeln kommer säkerligen märka att där finns en massa fakta, men ingen politik.

Det innebär dock inte att jag inte privat kan se behov av politiska åtgärder för att främja rymdforskningen i allmänhet, och tillgängligheten till den för kvinnor.

Vill man ha en mer omfattande kritik av t ex mängden pengar som fördelas på rymdforskning kan man läsa John-Henri Holmbergs ledare i Nova - tidskrift för science fiction #14. Säkerligen kan man säkert också utröna ett och annat genom att mer ingående titta på Rymdstyrelsens mandat, mål och budget. EU och ESA har ett samarbete som säkert kan förbättras.

Det dyker då och då upp kritik mot Piratpartiets förslag att ta bort patentsystemet. En stor grupp medlemmar som kommit in i partiet i samband med FRA-katastrofen och TPB-domen i våras, men även IPRED-vågen, ser helt enkelt inte någon särskild nytta med att jobba med patentfrågorna eller förändra patentsystemet på ett så drastiskt plan.

Nedan är en liten sammanställning av mina tidigare kunskaper och nyförvärvade.

Läkemedelspatent är i Sverige sedan 1970-talet ungefär produktpatent. Läkemedelspatent är också produktpatent med oinskränkt skydd här. Vad det innebär är att det som är patenterbart med läkemedel är den kemiska föreningen av vilken läkemedlet består, samt att patentet hindrar andra än patentinnehavaren från att använda föreningen utan tillstånd från rättighetsinnehavaren. Som motsats kan nämnas metodpatent, patent på en teknisk process som leder fram till den kemiska föreningen (fram till 2005 i indisk rätt tillämpbart på läkemedel), och inskränkt skydd, som enbart ger skydd för föreningen när den tillämpas på ett särskilt sätt (till exempel vid behandling av stroke).

Läkemedelspatent gäller, likt alla andra patent, oftast 20 år från ansökningsdagen. Eftersom patentet för substansen oftast söks innan man påbörjat de kliniska testerna dröjer det ibland ett par år efter det att patentansökan lämnats in tills dess att produkten kommer ut på marknaden. Därför finns en EU-förordning om tilläggsskydd för läkemedel. Tilläggsskyddet kan vara mellan ett och fem år.

Morgon har guld i mun, och så även i dag. Partistyrelsen gick nyligen ut med att Piratpartiet kommer ställa upp i kommun- och landstingsval 2010, men endast där vi är väl förberedda. På DN Debatt skriver Rick Falkvinge:

Det betyder nu inte att Piratpartiet kommer att ställa upp i alla 290 kommuner och 20 landsting. Vi är fortfarande en ung organisation. Därför är det viktigt för Piratpartiet att det är våra allra skarpaste representanter som banar vägen för lokal politik: partiets styrelse kommer att ställa mycket hårda krav på de lokala organisationer som vill ställa upp i lokala val, och bara låta de mest kvalificerade gå vidare till att skaffa landstingsblå och kommunalvita valsedlar i september 2010 bredvid de riksdagsgula. [...]

Utmärkt! Vi undviker därmed Sverigedemokraternas problem: SD ställde upp i kommuner utan att samtidigt säkerställa att man hade en lokal organisation och lokala kandidater, vilket ledde till tomma stolar, stolliga representanter och negativ press.

Samtidigt är det viktigt att vi ställer upp. Jag ser följande anledningar som avgörande:

Efter en tids semester har det så blivit dags att ladda för en ny blogghöst. Sverige må gå på semester, men 24-timmarspartiet vilar inte, och för Piratpartiet har sommaren varit hektisk som alltid. Som tur är verkar dock ett flertal ledande partiföreträdare, och andra funktionärer för den delen, vilat ut och åtminstone delvis ha laddat batterierna. Det kommer behövas, för under lite mer än ett år framöver står vi inom partiet inför vår hittills största utmaning: den svenska riksdagen.

Vad har då hänt i sommar? Eftersom mitt främsta intresse inom partiet är internpolitiskt tänkte jag ägna det första inlägget åt att kort försöka sammanfatta utvecklingen där. Främst för att ge en indikation över vilka ämnen som jag tänker försöka bevaka framöver, och om inte annat så för att underlätta för er som nyvakna reser er ur vilstolen inför ett nytt år av politiskt arbete för integritet och upphovsrätt. :)

Lokalval
I partiet har det förts diskussioner om kommunal- och landstingspolitik, hurudvida partiet bör ställa upp i lokalval 2010, och vilka krav som i så fall bör ställas på lokalt deltagande. Frågan har diskuterats på bloggar, på forumet (och här, och här!) samt i styrelsen. Styrelsens beslut kommer offentliggöras imorgon, varefter frågan utan tvekan kommer ta ytterligare intressanta vändningar. Stay tuned!

1800-talet var en period av fred för Europa, och därmed också fred för världen. Efter Napoleonkrigens slut följde ett oöverträffat välstånd och en tro på den eviga freden. En värld där handel, internationellt utbyte och en kommunikationell revolution skulle hindra alla framtida krig, och där stormakter som samarbetar i fred var källan till stabilitet. Inte olikt hur vi tänker på världen idag.

Första världskriget får sällan samma uppmärksamhet som sin efterföljare, men är på många sätt betydligt mer skrämmande. Medan det andra världskriget hade sina grunder i parlamentarismens misslyckande, och därmed en stärkt militarism, i Tyskland, Italien och Japan, vilket i sin tur ledde till de galenskaper vi idag förknippar med fascism och nazim, så var det första världskriget betydligt friare från onda och goda aktörer.

Varje folk sköter sig själv. Tanken på en maktbalans mellan självständiga folk som källan till fred har alltid varit lockande, men alltid lika förrädisk. När folk idag hyllar varje folks suveränitet, även på bekostnad av enskilda individers lycka och livsprojekt, så glömmer de bort att det var just denna suveränitet och exkluderande nationalism som ledde till miljoner döda i skyttegravarna.

När Kol- och stålunionen bildades efter andra världskrigets slut, med mål att hindra framtida krig mellan Frankrike och Tysklnad, var det förmodligen få som trodde att Europa någonsin skulle enas. Fred var det bästa man kunde hoppas på, en dröm nog svår att fånga efter fyllda kyrkogårdar och en värld skakad i spillror.

Riv upp, lägg ner, glöm bort.

Dags att sluta med tramset.

Väldigt sällan blir jag uppriktigt överraskad av uppmaningar till skärpning av upphovsrättslagstiftningen. Det finns någon form av moraliskt imperativ som rättfärdigar att de som förespråkar gamla tiders upphovsrätter ständigt drar upp antingen påstådda förlorade inkomster (rätt till frukten av sitt arbete, även om det är sinnligt), samt rätten att själv kunna kontrollera distributionskanalerna för ett verk (på samma sätt som man har rätt att välja vem man säljer sin stol till eller genom vilken typ av återförsäljare).

Men nu såg jag just det här: Fler tidningar med WAN i spetsen vill lagstifta mot sökmotorernas möjligheter att indexera tidningsinnehåll på nätet.

Jag förstår inte syftet med att förespråka en sån regeländring alls.

Vad jag lurar på är dessutom om det inte föreligger så, att mediaföretagsägare i Europa inte kan åberopa någon generell vägran att låta visst tidningsstoff publiceras på nätet. Snarare ligger rätten att vägra på varje enskild upphovsperson till en artikel. Där lär Europa skilja sig från USA som mycket vidlyftigare tillåter att man avskriver sig all upphovsrätt när man producerar verket som del av en anställning hos arbetsgivare. I USA skulle man alltså kunna tänka sig någon form av förlängd moralisk rätt för mediakoncernsägarna att vägra viss form av distribution. Men i Europa borde det falla på den enskilde upphovspersonen.

Så vad är poängen? Det verkar inte finnas någon moralisk rätt att åberopa i Europa, och de ekonomiska vinsterna av att undslippa indexering torde vara obefintliga.

En klassisk distinktion inom den politisk-filosofiska frihetsdiskussionen är den mellan negativ och positiv frihet. Negativ frihet är att vara fri från att tvingas göra vissa saker, exempel fri från skatt, fri att yttra sig, fri att gå vart man vill. Positiv frihet innebär att vara fri att göra saker, exempelvis fri att kunna gå i skolan, att ha tillräckligt med pengar för att leva ett normalt liv, att ha fritid för sport och umgänge med barnen.

Denna typiska indelning genomsyrar höger/vänster-skalan. Negativ frihet associeras i Sverige oftast med högern och liberalerna. Positiv frihet med vänstern och socialisterna. I verkligheten är inte indelningen så skarp, och i realiteten omfattar båda sidor en blandning av positiva och negativa friheter, något som inte minst gäller för den enorma socialliberala mittenfåran. Det finns dock en skillnad i vart man lägger tyngdpunkten, och därmed även vart ens mentala kartor visar vägen.

Rent metafysiskt bygger frihetsdiskussionen på hurudvida man accepterar tanken på att människan har en fri vilja, eller om hon istället är determinerad och bestämd av sina omständigheter. Om inte människan har fri vilja, och därmed inte fria val, då leder negativ frihet endast till att andra omständigheter tillåts dominera hennes liv. I ett samhälle där alla ges samma negativa friheter, enligt principen om alla människors lika värde, kan ett samhälle vara såväl ojämlikt som ofritt. Ett positivt frihetsbegrepp fokuserar istället mer på omständigheter och faktiska situationer än valmöjligheter och fri vilja. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov", som marxisterna skulle säga.

Litauen har nyligen stiftat en morallag som förbjuder att ge en positiv bild av homosexuella. Jag insåg precis, bland annat efter att ha läst Mattias Bjärnemalms utmärkta kommentar, att jag har svårt att uppmana min ilska kring händelsen. Upprördheten finns där, men den är trött. En trött och sliten idealism.  Snarare är det som en nära person gått bort, det lämnar ett tomrum och en nästan förlamande tystnad.

Och något har sannerligen dött när det i europa 2009 stiftas repressiv lagstiftning mot homosexuella. När det i europa 2009 inte ses som acceptabelt med homosex. Det var inte så här det skulle bli, var är upplystheten, och i brist på den, åtminstone toleransen? Var är glädjen över människors kärlek till varandra?

För den som tycker att alla länder ska "ta hand om sig själva", för vänsterisolationisterna, för de nationalistiska liberalerna - låt detta bli en varning. För de som anser EU endast är en ekonomisk plattform som inte ska syssla med lagstiftning - glöm inte de homo- och bisexuella i Litauen. Det finns ingen rättighet för länder att förtrycka sina invånare. Övernationell lagstiftning kan vara ett av få verktyg vi i slutändan har för att hjälpa dem, att upprätthålla människovärldet även i andra länder.

Själv hoppas jag Europadomstolen kommer slå ned på Litauen. Samt att Sverige officiellt och formellt visar att man inte tolererar sådant här beteende hos sina grannländer, och att det kommer få diplomatiska konsekvenser.