(del 1 av 2 i min brevserie till folkpartiets riksdagsledamöter)

Kära ledamot från folkpartiet.

Just nu håller du tillsammans med regeringen på att överimplementera IPRED2 med mål att Antipiratbyrån ska få jaga mig och en stor del av min generation. Ni har säkert fått höra att det bara är en liten klick ungdomar, kanske några tusen, som på allvar laddar upp film och musik. Detta stämmer inte. Vi är många, många fler.

Jag är en av dem som fildelar i vad man tänker sig som "stor" skala, och vi är inte tusen eller tvåtusen ungdomar. Till skillnad från 2000-talets början så laddar de flesta fildelare både upp och ned idag. Detta är viktigt att förstå; att ladda ner är att ladda upp. Av Pirate Bays 24 miljoner anslutna så laddar nästan 10 miljoner endast upp. Det må så vara att detta inte är endast svenska användare, men applicera samma förhållanden på den miljon svenskar som fildelar och pratet om några få tusen uppladdare ter sig plötsligt löjeväckande.

Jag är varken snattare eller nihilistisk samhällsparasit. Jag är en hyfsat respektabel student, ostraffad, med respekt inför lag och ordning. Jag studerar flitigt och kastar skräp i papperskorgar. Jag drömmer om att få jobba med skolfrågor, att bli politiker och att skriva en bok. Att så smpningom träffa en trevlig tjej och uppfostra en familj.

Samtidigt är jag alltså en storskalig fildelare. På min hårddisk har jag, med en hel del hårt arbete, samlat ihop en respektabel samling med ett hundratal kvalitétsfilmer. Mina köpta DVD-skivor i hyllan har jag ersatt med digitala kopior, och kommer snart slänga dem. Jag har varken TV eller stereo i min lägenhet, så att behålla dem vore meningslöst. Enligt de argument som förs fram i debatten har denna filmsamling lett till att kreatörer över fått lida och förlorat sin inkomst.

Det är spännande att se på hur EU:s sätt att öppna kommunikationen har gått till. Jag skrev om de senaste strategierna för ungefär två veckor sedan. Men hur är det på ett institutionellt plan?

EU-länderna har vitt skilda åsikter om hur öppen en maktapparat ska vara. De nationella lagstiftningarna divergerar, från offentlighet per default, till sekretess per default. Inom EU, där medlemsstaterna i förhandlingar ofta spelar mot varandra i ministerrådet, har det oftast sett som än viktigare att man kan hålla på sekretessen. I Europakommissionen har man velat ha en stark sekretess för att de interna överläggningsprocesserna inte ska störas av yttre intressen.

Amsterdamfördraget från 1999 är det första steget mot en öppnare EU-byråkrati. Då komplementerar man en närhetsprincip i Maastrichfördraget med en generell öppenhetsprincip. Öppenheten blir regeln, snarare än undantaget.

Trots det garderar man sig med en massa undantag, där det fortfarande är legitimt att hemligstämpla material. Exempel på sådant hemligstämplat material som är problematiskt idag är dokument som kommer från företagsintressen - de hemligstämplas förutsatt att desamma intressen begär det. Annan problematik kan synas i att olika EU-institutioner, parlamentet i våras, genomför nya policys som utökar deras mandat att hemlighålla dokument från medborgarna.

Dessa policy-dokument är dock skilda från fördragen. Ett hinder för öppenhet som institutionerna belägger sig själva med, snarare än någonting inbyggt i EU:s struktur (den exakta fördragsformuleringen är att en policy om öppenhet skall utarbetas).

För den som är nyfiken på vad som sades och vad jag gjorde under UN-HABITAT-konferensen World Urban Forum 2008, så har jag bloggat på LSU:s blogg för sina FN-delegater (länk).

Förmodligen kommer det också senare en rapport, för den är intresserad av lite mer översvepande information.

Barack Obama valdes igår till USA:s 44:de president.

Oavsett vad man tycker om kandidaterna och deras respektive plattformar står det klart att USA i högsta grad är en levande demokrati. Det enorma gräsrotsengagemanget och intresset för valet visade politiken från sin bästa sida, samtidigt som man hittills klarat sig undan från allvarliga skandaler med rösträkning etc.

Faktum är att ett av problemen verkar ha varit det stora valdeltagandet, något som ledde till bitvis långa köer utanför vallokalerna. De sista rösterna räknas fortfarande, men det verkar som att deltagandet ökade med mer än tio miljoner människor jämfört med 2004!

Presidentvalet är en hård sållningsprocess av kandidater, både genom primärval och en rigorös bakgrundskontroll av kandidaterna. Detta visar att mediadrivna och personinriktade kampanjer kan vara både spännande, gripande och samtidigt producera kandidater av hög kvalité.

Barack har redan inlett arbetet med att sätta samman sin administration som efter den 20 januari kommer styra Vita huset. Då kommer vi också se om valet leder till en god politik.

Tills dess; låt oss gratulera USA och Barack Obama för ett enastående val, och ett bevis på att demokratin är framtidens styrelseskick. Bra jobbat USA!

EU Direkt 29 oktober rapporterar att det nu finns en enighet mellan parlamentet, rådet, och kommissionen att de tillsammans med medlemsländerna måste kommunicera bättre om EU-frågor gentemot medborgarna (länk).

Det har naturligtvis att göra med den smått krisartade situation som uppstod när Irland röstade ned Lissabonfördraget tidigare i somras. Jag har skrivit lite om det förrut.

Det är egentligen en snarlik plan som den som lanserades 2005, Plan D. Inte ett dåligt initiativ i sig, men det fick ju ett nesligt magplask.

Skillnaden är att samtliga EU-institutioner nu har enats bakom att medlemsländerna måste bli bättre på att informera medborgarna om vad EU faktiskt gör. Tidigare har det mest varit Europakommissionen som uppmärksammat att medlemsländerna gärna tar på sig äran när EU gör något bra, men också skyller på EU när det händer något dåligt.

Är det en förbättring att samtliga delar av EU:s byråkrati nu tycker att medborgarna ska informeras? Tja. Om rådet och parlamentarikerna ville informera medborgarna, har de haft den möjligheten jämt. Formuleringen att det är medlemsländerna själva som ska informera medborgarna om vad EU gör är också lite skev. Det sa kommissionen 2005, och det gick inte då.

I SIEPS rapport 2008:7epa av Joakim Nergelius kan man för den delen läsa mer, men kortfattat, om vad som hände när EU:s arbete skulle öppnas för insyn och deltagande i samband med utarbetandet av det konstitutionella fördraget 1999-2004.

Henrik Alexandersson uppmanade till aktion sent igår kväll, när förhandlingarna om utformningen på telekompaketet (se vidare hos Oscar Swartz) börjar.

Jag reagerade snabbt den här gången och fick iväg ett brev till infrastrukturminister Åsa Torstensson via hennes sida:

Hej Ã…sa,

Jag hoppas att du går på regeringens linje och väljer att ge din ständige representant i Bryssel i uppdrag att benhårt hålla fast vid Europaparlamentets tillägg 138 och 166 till telekompaketet. Det cirkulerar rykten om att franska tjänstemän tillsammans med ministerrådsrepresentanter skulle försöka schabbla bort tilläggen, utan vilka det bland annat kan bli tillåtet att stänga av användare från nätet.

Det tyckte regeringen var ett dåligt förslag efter Renforsutredningen förra hösten. Ett år senare är det fortfarande ett urbota dumt förslag att stänga av användare, och det är något de mest anser sig vilja pyssla med i Frankrike, där bredbandsutbyggnaden är mycket sämre än i Sverige.

Å mina vägar och å andras se till att 138:an och 166:an får vara kvar. Hälsar vänligast,

Infrastrukturminister Åsa Torstensson har en alldeles egen ständig representant i Coreper i Bryssel som sköter förhandlingar åt henne på hennes direktiv. (Jag har bland annat försökt beskriva Coreper-processerna här ). Jag tror att de ständiga representanterna i Coreper är uppdelade efter generaldirektoraten i EU, snarare än vilka ministrar som finns på hemmaplan, men vet att det finns en ständig representant för telekomfrågor.

Det är lätt att sätta luften i halsen när man en vanlig måndag läser interpellationer och stöter på den här interpellationen av Peter Jonsson (s):

Rymdstyrelsen konstaterar i sitt budgetunderlag för 2009 att rymdverksamheten är viktig för Sveriges långsiktiga konkurrenskraft och för sysselsättningen. De menar att denna aspekt även fortsättningsvis bör spela en viktig roll för beslut om hur stort och vilken form av deltagande Sverige ska ha i projekten och vilken typ av teknikutvecklingsuppdrag som kan bli aktuell för svenska aktörer. /.../

Mot bakgrund av ovan så vill jag fråga följande:

• Är det näringsministerns avsikt att avveckla Sveriges deltagande i Arianeprojektet?
• Om sÃ¥ är fallet, har näringsministern verkat för att nÃ¥gon analys gjorts av vilka effekter detta fÃ¥r för svensk rymdindustri avseende sysselsättning eller dess roll som katalysator för högteknologisk forskning och utveckling?
• Har näringsministern sett till att det gjorts nÃ¥gon beräkning av totalkostnaden för Sverige vid ett utträde ur samarbetet?

Ariane är en del av det europeiska samarbetet för rymdforskning. En rätt imponerande raketmodell faktiskt. Svenska företag som Volvo och Saab har varit delaktiga i att ta fram Ariane-raketernas motorer. Arianemotorerna har bland annat används för att skjuta upp satelliter som skulle undersöka kometer, och andra fenomen i rymden. Det vore ytterst dåligt för den svenska rymdforskningen om vi drog oss ur samarbetet.

I somras representerade jag tillsammans med ett halvt dussin andra ungdomar Ung Pirat, Piratpartiets ungdomsförbund, på Almedalens politikervecka. En intressant och spännande upplevelse med många nya vinklingar på upphovsrätt och övervakning - och med många lärorika möten med politiker och samhällsdebattörer.

Av en händelse hamnade jag en sen eftermiddag i diskussion med en medlem från det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU. Istället för en debatt om fildelning eller privatliv (frågor där vi idag har medhåll från de flesta ungdomsförbund) rörde det sig om att Piratpartiet skulle vara odemokratiskt och oseriöst. Detta är åsikter som fått stå oemotsagda alltför länge.

Piratpartiets målgrupper består av frihetliga liberaler och socialister - två grupper som inte drar jämnt kring den ekonomiska politiken, men som har en gemensam syn på medborgarrätt och informationssamhället. Vi må vara oense om A-kassa och privatiseringar; men vi är överens om att begränsa övervakningskameror, stoppa FRA-lagen och tillåta icke-kommersiell fildelning.

Så långt är inget olikt från de gamla partierna. Miljöpartiet är splittrat mellan olika grader av EU-kritiker, Kristdemokraterna har sin abortfråga, och nästan alla partier har olika grader av liberalism (frihet) och konservatism (trygghet) som står emot varandra. Det sista är kanske mest uppenbart i folkpartiet, partiet med både hårda tag i skolan och passionerade FRA-motståndare.

Alla dessa partier har inre konflikter där förhandlingar får avgöra vilken linje partiet ska driva. Piratpartiet har dock valt en annan väg. Eftersom den ekonomiska politiken är så splittrad tar vi endast ställning i tre frågor för att därefter förhandla bort alla andra frågor. Våra frågor är reformerad upphovsrätt, starkare skydd för privatlivet och ett förändrat patentsystem.

Opassande.se uppmanade igår tillsammans med flertalet andra bloggar till aktion mot IPRED1:s implementering i Sverige. Lite saktmodigt reagerade jag idag. Så här skrev jag till svenska riksdagsledamöter från Skåne:

Hej skånske ledamot i riksdagen,

Jag heter Amelia Andersdotter, och jag skriver till dig förmodligen i en första omgång för att belysa problemen med det så kallade sanktionsdirektivet (IPRED1) om civilrättsliga sanktioner inom upphovsrättsliga området.

Den svenska lagrådsremiss som gick ut 9 oktober verkar ha gått längre än vad direktivet från unionen kräver. Rättighetsinnehavare får i det svenska förslaget kräva att internetoperatörer lämnar ut personuppgifter om de anser sig inträngda. I den punkten går lagrådsremissen emot vad EU:s generaladvokat Juliane Kokott hösten 2006 ansåg var skäligt intrång i personlig integritet för att beivra upphovsrättsintrång. Hon menade då att brottet inte var tillräckligt allvarligt för att motivera utlämning av personuppgifter.