Tidigare under hösten var jag i Seoul, Sydkorea. Jag var inbjuden av två representanter för den koreanska organisationen IPLeft för att prata om möjligheterna att starta ett Piratparti i Sydkorea, vilken roll vi spelar i Europaparlamentet och utsikterna för parlamentarisk piratpolitik i Asien överlag.
Korea är ganska annorlunda från Europa. Real name registration (att uppge sitt riktiga namn, personnummer och hemadress) när man ska ladda upp innehåll på en webbportal är obligatoriskt. I Europa är det närmsta exemplet jag kan komma och tänka på det ungerska förslaget för obligatorisk bloggregistrering (visserligen inte en ny debatt och numera med barnlämplighetsregistrerande avart i Tyskland).
Och medans Korea, likt Japan, har separerat infrastrukturägande från tjänstetillhandahållande på ett mycket bra sätt med hjälp av regeringsstyrda licenser och dessutom har en av världens bästa bredbandstäckningar, har telekommyndigheten inga problem med att förbjuda olicensierade VoIP-aktörer.
Hot om avstängning för upphovsrättsintrång är inte alls ovanliga sedan effekten av Sydkoreas handelsavtal med USA gjort sig gällande. Operatörers ansvar för innehåll har också varit föremål för europeisk oro under Koreas handelsförhandlingar med Europakommissionen.
OpenWeb.or.kr är en organisation som fokuserar helt på att bryta upp de koreanska offentliga institutionernas farliga förhållande till Microsoft. Internet Explorer är ett veritabelt monopol på den koreanska marknaden och en förutsättning för att komma åt offentliga institutioners nätbaserade information.
Jag träffade JinBoNet-aktivister, som hostar och tillhandahåller tjänster för Koreas sociala aktivistgrupper. De var tydligen involverade i de stora protester i Korea 2000 som motsatte sig införandet av TRIPS-kompatibla bestämmelser i immaterialrättslagarna.
Under ett Creative Commons-möte, och under samtal med studenter på Korea University och Hanshin University hörde jag vid upprepade tillfällen att koreansa ungdomar laddar ned från nätet utan att tänka på upphovsrätt. Ungefär lika många gånger sa jag att det låter väl bra. Det vore ju synd om kulturupplevelser förstördes av att man rabblar lagparagrafer i huvudet. Det gör man, så vitt jag vet, inte ens under rättegångar.
Koreanska ungdomar verkar tycka att de har mycket att kämpa för och mycket de frihet de vill utöka, men utan att ha någon bra plats att kanalisera den energin. Jag skulle nog personligen hävda att ett politiskt parti, som tydliga uppenbara mål och kampanjer (val, t ex) och en hel del kul också faktiskt är ett ganska bra sätt att stå upp för sina rättigheter. Eftersom politiska partier gör det mycket enkelt att vara passivt engagerad är det kanske också ett sätt att visa att politiken har ett brett stöd hos befolkningen. Det sa jag.
Jag fick några intervjuer också. Och en intervju med politikparodiska tidskriften Ddanzi, vars journalist i förtroende berättade att han gärna skulle se ett parti.
JinBoNet/IPLeft-representanten berättade senare att de inte skulle starta ett parti. Det är också rimligt eftersom IPLeft och JinBoNet redan har egna aktiviteter. Man får hoppas att ungdomarna står upp för sig istället.
En liten petdetalj:
De formella namnen för länderna i forna Korea är:
* Sydkorea.
* Demokratiska Folkrepubliken Korea, eller kortformen Korea.
Att bara skriva Korea hänvisar alltså till det som felaktigt brukar kallas för Nordkorea, inte till Sydkorea.
Aha. Jag brukar tycka Nordkorea är ett så bisarrt land att det blir "nordkorea" för mig eftersom det inte är ett "riktigt" land, tror jag. Världens enda nekrokrati.
Lägg till ny kommentar