Sökformulär

Frihandelsavtal 2: Innehåll

Precis som alla andra avtal kan också frihandelsavtal vara av varierande omfattning och längd. Det gäller oavsett hur många parter som deltagit vid förhandlingarna eller hur många av dem som till slut skriver under.

Avtal med avgränsat definierat innehåll

Som ett exempel på frihandelsavtal med avgränsat innehåll kan nämnas Europaunionens avtal med Australien om handel med och beteckningar på olika sorters ostar från 1984* (ett bilateralt avtal, se förra posten). Hit kan man också räkna Europeiska unionens ursprungsavtal, kol- och stålunionen, som ju reglerade de avskilda områdena stålhandel och kålhandel mellan två parter (Tyskland och Frankrike), eller för den delen bilaterala investeringsavtal (en form av ekonomiskt avtal som reglerar flödet av investeringar mellan länder. Normalfallet torde vara att ett land, till exempel ett rikt land på norra halvklotet, är hemvist åt ett antal investerare som önskar skjuta till pengar till ett fattigt land på södra halvklotet, men i denna handling önskar extra säkerhet och uppbackning från sin residensstat).

ACTA-avtalet är ett multilateralt (eller plurilateralt) avtal med avgränsad innehållsmängd. Dess regler omfattar "bara" immaterialrätter, men även som immaterialrättsligt avtal räknat är det begränsat i innehåll: föremålet för ostavtalet med Australien, ursprungsbeteckningar, inte täckt av ACTA. Det saknas också djupare reglering av företagshemligheter, designrättigheter och växtförädlarrätter i avtalet.

Också Europaunionens direktiv och förordningar kan på många sätt räknas till frihandelsavtalen. De är ofta väldigt avgränsade i vad de behandlar, men förhandlas fram både inom och mellan ministerrådet och Europaparlamentet innan de skrivs under och blir som lag.

Avtal med omfattande innehåll

Exempel på breda handelsavtal skulle kunna utgöras av GATT 1947, det ursprungliga frihandelsavtalet, vars innehåll rörde vid all handel med materiella varor men vars djup och omfattning i mån om förpliktelser var tämligen lågt. Också avtalen inom Världshandelsorganisationen (WTO) (GATT 1994, GATS, TRIPS, se förra posten) är breda i sin omfattning, och idag är normen för bilaterala handelsavtal en heltäckande reglering av den handel som pågår mellan de två staterna. Vanligtvis verkar man i dessa situationer i ett (Sydkoreaavtalet) eller flera (WTO) avtal definiera dels vad som ska räknas som handel, vilka varor, tjänster eller objekt som kan bli föremål för denna handel, hur olika typer av importtullar ("handelshinder") ska tas ned samt hur snabbt denna nedmontering av handelshinder ska äga rum.

Allomfattande eller smalt avtal?

I en förhandlingsprocess är det nästan alltid enklare och mer överskådligt för alla parter om föremålet för förhandlingarna och överenskommelserna är så precist och överskådligt formulerade som möjligt. Man behöver inte tolka det som att bredd på avtalet alltid är dåligt, men nog är det lättare att tacka ja eller nej till ett avtal som bara påverkar vissa specifika delar av ett lands eller en regions ekonomiska ställning än vad det är att ta ställning till någonting som har omfattande eller blandade positiva och negativa effekter på många aspekter av samhällets ekonomi.

Här kan det tålas att återigen vända blickarna mot EU:s frihandelsavtal med Sydkorea som förhandlades mellan åren 2006 och 2009 och röstades igenom Europaparlamentet under 2010. Avtalet är ett brett avtal. Det har tio artiklar som reglerar handel med fysiska varor, handel med tjänster och immaterialrätter i kommunikationsekonomin (kapitel 10). Grundantagandena i avtalet är att minskade importtullar på en rad olika varor och tjänster är bra för båda parter, samt att regionernas ekonomi tätare ska integreras med bättre harmoniserade lagar om immaterialrätters upprätthållande (det här har alltså att göra med att de lagar som definierar immaterialrätter, till exempel Patentlagen, Upphovsrättslagen och Varumärkeslagen, slås fast på nationell nivå och således inte från början eller på egen hand utgör särskilt bra verktyg för internationell handel). Vid diskussionerna om avtalets innehåll drabbas en förstagångsläsare av ett problem: man måste sålla bort väldigt mycket information för att få reda på vilken del av avtalet som är relevant för en själv. För en parlamentariker som måste granska avtalet och göra ett ställningstagande om att vara för eller emot uppstår också ett problem: man måste välja att antingen avkasta avtalet i sin helhet - det vill säga, varken få det bra eller det dåliga - eller godkänna avtalet i sin helhet - det vill säga, ta det onda med det goda. Den gyllene mellanvägen kan naturligtvis vara att göra som parlamentet och införa särskilda regler som tillåter temporära förändringar av avtalets villkor. Det är en ganska ovanlig lösning och har, som jag nämnt tidigare, mig veterligen inte tillämpats särskilt ofta. Inför ratificeringsprocessen i Europaparlamentet framfördes vissa önskemål om att godkänna avtalet partiellt - i det här fallet lyfta ut det kontroversiella kapitel 10 som reglerar immaterialrätter och telekomoperatörers ansvar för eventuella immaterialrättsintrång på nätet.

Säg att man tar sig förbi innehållsbiten och hittar den del av avtalet som berör ens egna hjärtefrågor, till exempel liberalisering av handel med hälsorelaterade tjänster. Då kan man stöta på problemet att handelsförhandlingar till sin natur måste vara av ganska sluten karaktär. För förhandlarna är ju nämligen avtalets tillkomst något snarlikt ett pokerspel - visar man hur stora kompromisser man är beredd att göra för tidigt kan ju motståndaren dra nytta av ens numera svagare ställning. I en bilateral förhandling är det en ganska osannolik situation eftersom den förhandlingspart som har den starkaste ekonomiska ställningen (i ovan nämnda fall Europaunionen) har väldigt goda möjligheter att driva igenom sina krav just för att det är lättare för en ekonomiskt stark part att byta ut den svagare handelspartnern mot en annan (europeiska konsumenters köpkraft har inte huvudsakligen att göra med deras förmåga att få tag på just sydkoreanska varor, medan sydkoreanska konsumenter i egenskap av löntagare är beroende av att landet har tillgång till stora exportmarknader).

I fråga om ACTA-avtalet är det väldigt tydligt att avtalets begränsade omfång gör det enklare för enskilda individer och politiker att ta ställning till avtalets innehåll. Eftersom det har varit enklare att navigera sig genom innehållet har det också varit enklare att genom ACTA-avtalet rikta uppmärksamhet mot andra brister i förhandlingsprocessen, som icke-transparens och konfliktlösningsmetoder i avtalet (jag återkommer till det längre ned).

När det gäller Europaunionens direktiv är det väldigt tydligt att snävt definierade avtal är enklare att arbeta med för de personer som står utanför den egentliga förhandlingsprocessen (lobbyister och aktivister). Det blir också lättare för de politiker som jobbar med texterna, oavsett om de kommer i form av tjänstemän från unionens byråkratiska institutioner eller från Europaparlamentet, att arbeta med texterna och att göra moraliska eller politiska ställningstaganden för eller emot förslagen som helhet. Direktiven har den extra fördelen att de numera alltid diskuteras av Europaparlamentet som ju dessutom är förpliktigat att utföra (det mesta av) sitt arbete i öppenhet.

Läs mer om Sydkoreaavtalet på min blogg från tidigare iår (2011) och förra året (2010). Nästa gång tänkte jag skriva om konfliktlösningsmekanismer i frihandelsavtal.

* Detta avtal är kopplat till att många av unionens medlemsstater, vid tidpunkten i fråga (1984) kanske mest nämnvärt Frankrike, har stolta osttraditioner och en hel del regionala specialiteter som man sedan rätt länge skyddat med två för regionala specialiteter särskilt inrättad immaterialrätter kallad geografiska indikationer och ursprungsbeteckningar.

Kommentarer

Lägg till ny kommentar