Under de senaste tre åren har jag ofta ställt mig frågan "vem ska ta ansvar för det här nu då?" när jag hittar något särskilt problem som ingen verkar bry sig om. Marcin Dekaminski har skrivit om hacket av Skatteverkets e-legitimationssystem som ingen ville eller vill ta ansvar för. Dagens Juridik har på ett snyggt sätt diskuterat "mardröms"-konsekvenserna av att det inte finns något ansvar. I flera debatter med Anna Troberg har Allan Widman understrukit att svenska lagstiftare försökt ta ansvar för t ex FRA, men eftersom PRISM-diskussionerna har handlat om ett annat lands myndigheter verkar det varken finnas vilja eller insikt om att diskutera det politiska ansvar vi behöver ta för personuppgiftsskydd i Sverige och Europa.

Henrik von Sydow menar på Svenska dagbladets Brännpunkt att det vi behöver för ökat förtroende för polisen är en granskande kommittée. Jag tror snarare att det bristande förtroendet har med det Emma Marie Andersson tagit upp: man blir osäker av att inte veta vad ens offentliga myndigheter gör med ens personuppgifter, när offentliga myndigheter gör fel med ens identitet och ens interaktioner med systemet. Vissa aktörer i samhället, både offentliga och privata, har enormt inflytande över hur vi uppmuntras bete oss, vad vi får säga, göra och tycka och när och vi vet ingenting. Det ger en systematisk oro och en känsla av maktlöshet, och det skapar självcensur eftersom vi inte får tryggheten i att det vi inte drabbas av negativa konsekvenser på grund av saker vi inte ens själva är medvetna om att vi har gjort eller kan förväntas göra. Precis den typen av uppgivenhet och politiska nihilism som är väldigt vanlig i Central och Östeuropa, och som vi ser utvecklas framför allt hos unga väljare i Sverige som i ökande utsträckning väljer att inte gå och rösta.

Det här är inget problem man kan lösa med en granskande kommittée. Det är ett systematiskt problem och jag håller helt med Anna Troberg om att det är ett symptom på ett sjukt samhälle. Vi behöver förtroende, pålitlighet och ansvar, och det behöver implementeras tekniskt och i politiska beslut.

Indiska företag är störst i Sverige på IT-outsourcing, skriver NyTeknik i veckan. Det ger ytterligare ett komplexitetslager för svenska myndigheter och offentliga verksamheter som lägger ut sina IT-system på entreprenad, för i Indien är det inte bara indisk lagstiftning vi behöver oroa oss för utan också att Indien faktiskt är ett land med utbredd korruption - för senast 3 år sedan uppdagades utbredd korruption i telekommunikationssektorn i Indien. Indiska regeringen har dessutom tidigare utsatt företag RIM (numera Blackberry) för avlyssningspåtryckningar, och gått segrande ur striden. Vet vi att samma problem inte uppstår vad gäller våra journalsystem? Apoteken? Skolan? Hur informeras jag som patient eller elev om någonting har gått fel - jag har inte någon garanterad rättighet att få reda på något, utan det incidentrapporteringssystem som föreslås upprättas av Myndigheten för säkerhet och beredskap kommer, om det alls sker någon notifiering, hamna hos MSB och eventuellt senare i någon graf någonstans långt inne i länkdjungeln på deras hemsida - ? Om jag mot all förmodan skulle upptäcka av misstag att MSB fått reda på att någon missbrukat min förtroenderelation med min läkare - vem ska jag ta kontakt med för att allt ska bli rätt? Om det visar sig att indiska staten utsatt mig för någon form av kränkning, vad gör jag då? Vem ska ta ansvar för det här nu då?

Det finns en massa sätt som staten kan göra livet för sina egna medborgare obehagligt. Vi har tagit upp några av dessa metoder i diskussionerna om REVA i Sverige i våras. Men andra stater kan också göra livet obehagligt för människor i Sverige - vi har t ex många kurdiska invandrare som är i exil från Turkiet. Vad händer när deras svenska vänner och bekanta åker till Turkiet? Att få sin väska genomsökt extra många gånger när man reser utomlands, att få sin legitimation kollad extra många gånger på stan, att bli spårad när man inte vill (eller av någon man inte vill) skapar inga dödsfall men ger upphov till ett bristande förtroende för systemet överlag. En långsamt gnagande oro som inte går att komma ifrån. Och oro för oron som sådan. Vem ska ta ansvar för det här?

Henrik Brändén har skrivit ihop en sammanfattning av PRISM- och personuppgiftsproblemet. Och vem är ansvarig? Ann Heberlein har skrivit en bok om att ingen vill ta ansvar redan 2010, men vad hjälper det? Typfallet är ju att vi anklagar andra för att inte ta ansvar (vilket ju i sanningens namn är det jag gör också - och vad hjälper det?).

Idag pratade jag med Cecilia Wikström i plenum, och hon försökte bedyra att jag inte tar ansvar för hennes politiska frågor (migrationsfrågor) i Europaparlamentet. Sedan röstade hon för en Europatäckande fingeravtrycksjämförelsedatabas för asylsökande, och jag röstade emot. Cecilia Wikström har tillsammans med Cecilia Malmström under denna mandatperiod försvarat rättigheter barn har haft i alla EU-länder i över 10 år. Och så tyckte hon att PNR var dåligt förra året i april, men det tyckte inte hennes parti. Vem är det som tar ansvar för det här?