Kan vi få en bättre internetpolitik, i sådana fall var, och vad betyder det?

När Piratpartiet grundades var det för att vi kunde våra frågor bäst. Eftersom inget annat parti förstod våra frågor behövdes vi som visionär och kunnig, tillförlitlig röst som orkade begripa sig på både teknologin och politiken. Internet var en massa möjligheter som politikerna brutalt avfärdade.

Innan och efter EU-valet har jag läst två bitar journalistik om Piratpartiet som bättre vetande som jag delvis tycker missar poängen med att ha ett Piratparti, och samtidigt beskriver Piratpartiets problem väldigt väl. Wired menar att vi redan har vunnit trots valförlusterna. De andra partierna förstår nu. IDG menade att utvecklingen sprungit ifrån Piratpartiet, och att vi saknar en intellektuell bas.

Efter att ha varit i Bryssel i fyra år kan jag observera att mycket få politiska ideer kommer från politikerna själva. Marknadsföring från antingen intressegrupper av icke-vinstdrivande karaktär eller, ännu oftare, industrigrupper, dominerar helt det politiska landskapet. Ett fullt tillräckligt budskap för att få en politiker att "göra rätt" är att övertyga sagda politiker om att denne är oerhört insiktsfull så länge den gör som man säger. Politiker precis som andra köper enkla, snitsiga budskap

Sedan 2006 har tanken på att vi kanske inte vet bäst konstant jagat mig. Får man ägna sig åt internetpolitik om man inte har koll på OSI-modellen? Hur ska vi egentligen tolka artikel 5(3) i direktiv 2001/29/EG och kan datorvirus vara konst (jfr Venedigbiennalen 2002)? Vem var Dark Avenger och hur bidrog Jinbonet till en konstruktiv diskussion om kulturens framtid i Sydkorea 1998? Jag läste boken The Hacker Crackdown av Bruce Sterling 2003. Den är skriven 1992 men klokheterna i boken går igen bland annat i den här artikeln om Anakata och Researchgruppen. Vi kan säga att det visst finns ett intellektuellt arv kring Piratpartiet, som föregår partiet med flera decennier (Joost Smiers har argumenterat mot upphovsrätt sen sent 1980-tal). Och man kan också säga att de flesta politiker har en stor oförmåga att förvalta, plocka upp och förädla det intellektuella arvet utöver i specifika särfall, som tas upp av Wired i artikeln ovan (nätneutralitet, ACTA).

Men inte heller Piratpartiet förvaltar egentligen något sådant intellektuellt arv. Nicholas Miles eftervalsanalys ger förvisso en bild av kampanjviljan i organisationen, och jag fick själv en klump i magen av bloggposten om att fildelning är tråkigt, men Anna Trobergs bloggpost med kommentarer är mer representativ för det allmänna problemet. Där slår hon hål på fem "myter" om partiet: enfrågepartiet, internetpartiet, fildelningspartiet, gubbpartiet och sverigedemokraterna v2.0. De tre första "myterna" är ett direkt avfärdande av hela det idéarv som byggts upp tillsammans med nätverkade teknologier sedan 1970-talet och som har sin grund i tektologiska och cybernetiska resonemang från 1910- och 50-talen. En sorts förnekande om att "kunskap är makt" och total brist på förståelse inför idéer som i närtid utforskats av bland andra Ulf Bjereld och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen.

Så vad vet Piratpartiet egentligen idag? Vi vill bli bättre på jämställdhet och HBTQ-rättigheter än F! och Folkpartiet. Men medan både F! och Folkpartiet framställer sig som vinnare har Piratpartiet löpt med offerkoftorna på. Vi fick inte vara med på debatt, media ogillar våra frågor, och vi ignoreras. Jag upplever det snarare som att: tre partier som tycker samma sak är tråkigt, vi bidrar inte till diskussionen om vår politik och trots det har media publicerat väldigt mycket av det vi faktiskt skrivit. Piratpartiet är egentligen ett parti som skulle kunna behövas, om det lyckades hantera informationspolitikens stora frågor på ett smart sätt. Vi behöver smartare, bättre, kunnigare och mer pålästa politiker med tankar om samhället, ekonomin och världen.

Av naturliga skäl är det inte Piratpartiet som i DN påtalar de stora mängder offentliga medel som läggs på värdelösa IT-projekt. Det krävs liksom insyn i projekten som sådana för att man ska lyckas framställa en sådan analys, vilket man inte har när man är partiengagerad. En naturlig politisk följdfråga är dock varför det är MSB och Försvarsdepartementet (MSB:s huvudman) som oroar sig för detta. Jag och Gustav Nipe har tagit upp detta ett par gånger. Ett annat problem är så klart att de som upphandlar IT, precis som de politiker som skriver, är offer för marknadsföring snarare än noggrann eftertanke om vad de behöver eller vill. Kravspecifikationerna - de dokument som specificerar vad en viss upphandlad produkt ska göra - skrivs oftare av produktleverantören än av den som ska ta emot produkten. I kombination med det nästan helt frånvarande produktansvaret för IT-produkter (se här eller här) blir det en trasslig situation där lokala politiker och tjänstemän ska dels uppnå tillräcklig teknisk klokhet för att förstå hur de ska kommunicera vad de vill, tillräcklig social och politisk förståelse för att kunna forma tankar om huruvida tekniska system påverkar människorna som använder dem och tillräcklig juridisk förståelse för att ta över avtalsrättslig riskfördelning och felansvarsbedömning. Den hypotetiska jurist-tekniker-sociolog som klarar av detta gigantiska uppdrag är ingen bristvara bara i svenska kommuner, landsting och myndigheter utan globalt, överallt.

Notera till exempel att Kammarkollegiet producerar en guide för upphandling av programvaror och tjänster 2013 men att samma kollegium upprättar ramavtal om molntjänster som visar sig bryta mot grundläggande mänskliga rättigheter. Problemet är säkert mer komplicerat än jag framställer det, men intrycket jag får av nyhetsflödet är inte att ett hälsosamt framtida IT-Sverige med en inkluderade, bra IT-infrastruktur för alla bastjänster och de flesta sysslor vi ägnar oss åt i vår vardag kommer att lösas av att vi föreställer oss jurist-tekniker-sociologer som på stockholmska myndigheter sitter och klurar. Vi behöver en bred offentlig debatt, och Piratpartiet misslyckas med att utveckla denna. Att vi gjort stora politiska framsteg på området offentlig upphandling i Europaparlamentet är i sammanhanget mest ett misstag uppståndet ur mediacirkusen kring #spectrial 2009.

Piratpartiets kommun- och landstingspolitik kommer till exempel handla om att skaffa bostäder åt hemlösa.

Hemsidan dataskydd.net var först tänkt att ligga på Piratpartiets domän. Eftersom detta beslut inte kunde tas på mindre än en månad fick det dock bli en egen domän som jag och några till jobbade med under julen 2012. Efter det hade stora delar av partiet bestämt sig för att dataskyddsfrågan var för komplicerad. Även om jag klandrar mig själv för min pedagogiska oförmåga, noterar jag att partiet med lätthet avfärdade sin egen politik som allt för svår. I ödets stund, när kommissionen äntligen började erkänna att det finns ett problem med lagstiftningen som ligger till grund för hela partiets existens, blev till i partiets nyhetsbrev till att jag hade skrivit en guide till hur man kan ge feedback till kommissionen. Återigen är min pedagogiska oförmåga säkert ett större problem för mig själv än för många andra, för i nästa nyhetsbrev lyftes samma ödesfråga i kontexten av två specifikt tyska problem med upphovsrätten (Youtube-blockning och undertexter). Piratpartiet har alltså inte koll på hur man kontextualiserar problem med upphovsrätten på ett sätt så att det blir intressant för den egna medlems- och väljarkåren, utan avgränsar närmare engagemang i den helt avgörande europeiska utvärderingsprocessen till dem som har koll på Tyskland. Vi upplever kringliggande frågeställningar om vår kärnpolitik som alltför svåra.

Någon observerade privat till mig att problemet kanske är att de frågor som informationssamhället för till samhället är för intellektuella. De systematiska brister som finns i hur informationssamhället kavar sig framåt, om man håller individuell frihet, kulturellt självbestämmande, rättssäkerhet och maktbalans i kunskapssamhället högt, definieras i EU eller internationellt. Mängden kompensation för dessa systematiska brister som behövs på lokal nivå för att åtgärda problemen lokalt är oöverstigligt hög.

Jag drar mig till minnes ett debattinlägg som skrevs för många år sedan av Madeleine Sjöstedt (FP): Varför läser inte Piratpartiet kulturutredningen? och känner det som att problemet är lite där. Om man inte orkar mata sig igenom 900 sidor text om kulturpolitik i Sverige och fundera på om man har egna värderingar, informationspolitiska aspekter (frånvaron av upphovsrättsfrågeställningar i utredningen hade kunnat uppmärksammats - är det så att upphovsrätten inte har så mycket med kultur att göra, t ex?) att lägga till eller dra ifrån, så är det inte för att Piratpartiet saknar kanslister. Inga kanslister gillar att läsa utredningar, och de tjänstemän jag träffat som fortgående och entusiastiskt utbildar sig kan räknas på två händer trots att jag jobbat i Bryssel. Det är för att Piratpartiet saknar intresse av att föra kunskapsgrundad politik och driva fram nya resonemang.

Precis som allmänt i internetpolitiken finns det många utredningar och stort intellektuellt arv att hämta i alla politiska områden. Nya utredningar är inte alltid bästa vägen framåt, men ofta är det bra att i alla fall kunna läsa gamla utredningar.

Under förra höstens interna diskussion om vem som skulle stå högst på listan påtalades det att jag ofta är lite torr och högtravande. Jag vill dock gärna tro att det finns en grund för politiskt ledarskap som vågar vara resonerande, läsande och eftertänksamt. Om inte politikerna själva orkar måla upp det ledarskap de vill representera, finns inget behov av några särskilda partier egentligen. Då kan man göra om politikerna till valbara mediaframträdare som sedan får fånga upp kunskap och åsikter från insatta, resonerande intresseorganisationer som verkar i bakgrunden. Partiloggorna blir, i varierande omfattning, bara en bra indikation på vilken intressegrupp som har störst möjlighet att nå fram.