Sommarens stora sexualpolitiska diskussion i Sverige handlar om samtyckeslagen. Det är en lag som i stort sett samtliga bedömare menar inte förändrar någonting särskilt till fördel för våldtäktsoffer i rättegångar kring våldtäkter, och som vissa menar minskar rättssäkerheten eftersom man sänker bevisbördan för skuld i våldtäktsmål.

I olika vändor har jag bekymrat mig för hur förvisso legitima problem lyfts med samtyckeslagen som lösning, trots att problemen verkar mycket avlägsna till sin natur från det som lösningen kan åtgärda. Samtyckeslagen verkar mest vara ett sätt för vissa politiskt intresserade personer att säga att de minsann tycker lite sämre om våldtäkt än alla andra, trots att hela svenska samhället är överens om att våldtäkt är någonting förkastligt som inte bör fortgå.

Som jag förstår diskussionerna kring sexualitet, kvinnor och våldtäkt handlar dessa ofta om att kvinnor har svårt för att vara bestämda. Till skillnad från till exempel Lilla Fridolfs hustru Selma eller Mamma Packer i Ernie ligger det långt ifrån de flesta svenska kvinnor att slå en man med gjutjärnspanna i huvudet. Till skillnad från våra syd- och östeuropeiska systrar har vi inget särskilt temperament och varken gormar eller fäktar över "småsaker". Man biter ihop, blir ledsen, drar sig tillbaka och skuldbelägger sig själv för problem som är andras. Sedan hoppas man att riksdagen ska lösa problemet genom en lagparagraf. En väldigt abtrakt lösning på ett väldigt jordnära problem.

Jag drar mig till minnes en av de kanske bästa barnböckerna jag någonsin läst: Nej! sa lilla monster. Det är denna attityd svenska kvinnor allt som oftast verkar sakna, och som jag vill drista mig till att hävda att författningsändringar klubbade av riksdagen i Stockholm gör mycket lite för att åtgärda. Antingen orkar man, som lilla monster, säga nej även till ett stort monster som är jobbigt, drygt och påstridigt, eller så orkar man inte det.

Andra berättelser jag ständigt påminns om är när unga kvinnor inte vågat polisanmäla eller känt sig skuldbelamrade. Även här är jag tveksam till om en författningsändring är det som hjälper unga kvinnor i den situationen mest. Av naturliga skäl kan man bli arg och uppgiven för att samhället är en sådan plats där kvinnor inte vågar ta till orda - men i slutändan måste varje kvinna själv vara irriterad på sin egen oförmåga och besluta sig för att förändra den. Man har rätt att vara arg, säga nej och vara bestämd med det.

Det är dåligt för all politik att problemformuleringarna politiserats. Samtyckeslagen är en lösning som letar efter ett problem, samtidigt som många problem som är akut uppenbara för många i vardagliga situationer inte får det betraktande och bemötande som de förtjänar. Någonstans måste man fråga sig om vi inte egentligen vill ha en klokare samhällsdebatt som kan lyfta riktiga problem och sedan ideologiskt begrunda lösningar på de problem vi konstaterats faktiskt finns. Annars blir hela det offentliga samtalet bara en klump populism utan förutsättningar att varken hantera eller komma till rätta med något.