Sökformulär

Det populistiska och enkla i samtyckeslagen

Sommarens stora sexualpolitiska diskussion i Sverige handlar om samtyckeslagen. Det är en lag som i stort sett samtliga bedömare menar inte förändrar någonting särskilt till fördel för våldtäktsoffer i rättegångar kring våldtäkter, och som vissa menar minskar rättssäkerheten eftersom man sänker bevisbördan för skuld i våldtäktsmål.

I olika vändor har jag bekymrat mig för hur förvisso legitima problem lyfts med samtyckeslagen som lösning, trots att problemen verkar mycket avlägsna till sin natur från det som lösningen kan åtgärda. Samtyckeslagen verkar mest vara ett sätt för vissa politiskt intresserade personer att säga att de minsann tycker lite sämre om våldtäkt än alla andra, trots att hela svenska samhället är överens om att våldtäkt är någonting förkastligt som inte bör fortgå.

Som jag förstår diskussionerna kring sexualitet, kvinnor och våldtäkt handlar dessa ofta om att kvinnor har svårt för att vara bestämda. Till skillnad från till exempel Lilla Fridolfs hustru Selma eller Mamma Packer i Ernie ligger det långt ifrån de flesta svenska kvinnor att slå en man med gjutjärnspanna i huvudet. Till skillnad från våra syd- och östeuropeiska systrar har vi inget särskilt temperament och varken gormar eller fäktar över "småsaker". Man biter ihop, blir ledsen, drar sig tillbaka och skuldbelägger sig själv för problem som är andras. Sedan hoppas man att riksdagen ska lösa problemet genom en lagparagraf. En väldigt abtrakt lösning på ett väldigt jordnära problem.

Jag drar mig till minnes en av de kanske bästa barnböckerna jag någonsin läst: Nej! sa lilla monster. Det är denna attityd svenska kvinnor allt som oftast verkar sakna, och som jag vill drista mig till att hävda att författningsändringar klubbade av riksdagen i Stockholm gör mycket lite för att åtgärda. Antingen orkar man, som lilla monster, säga nej även till ett stort monster som är jobbigt, drygt och påstridigt, eller så orkar man inte det.

Andra berättelser jag ständigt påminns om är när unga kvinnor inte vågat polisanmäla eller känt sig skuldbelamrade. Även här är jag tveksam till om en författningsändring är det som hjälper unga kvinnor i den situationen mest. Av naturliga skäl kan man bli arg och uppgiven för att samhället är en sådan plats där kvinnor inte vågar ta till orda - men i slutändan måste varje kvinna själv vara irriterad på sin egen oförmåga och besluta sig för att förändra den. Man har rätt att vara arg, säga nej och vara bestämd med det.

Det är dåligt för all politik att problemformuleringarna politiserats. Samtyckeslagen är en lösning som letar efter ett problem, samtidigt som många problem som är akut uppenbara för många i vardagliga situationer inte får det betraktande och bemötande som de förtjänar. Någonstans måste man fråga sig om vi inte egentligen vill ha en klokare samhällsdebatt som kan lyfta riktiga problem och sedan ideologiskt begrunda lösningar på de problem vi konstaterats faktiskt finns. Annars blir hela det offentliga samtalet bara en klump populism utan förutsättningar att varken hantera eller komma till rätta med något.

8 kommentarer

Problemet som jag ser det verkar mer ha med rättspraxis att göra, att man ställer extremt låga krav på männens förstånd. Det senaste uppmärksammade fallet är ju Lundamannen som tvingade sig på en kvinna trots att hon klart och tydligt sade nej och kämpade mot, för att både tings- och hovrätt köpte hans berättelse om att han trodde hon ville ha lite BDSM och bara spelade motsträvig.

Hur man löser det på ett rättssäkert vis är en bra fråga. Det närmaste jag kan komma på är att införa en oaktsamhetslag - precis som det finns vållande till annans död för de som dödar folk utan att ha uppsåt, så borde det finnas motsvarande inom sexbrott.

Jag avfärdar inte en sådan lösning men kan se att det finns ett problem i att just sexualbrott är den enda typen av brott där vi tillämpar ett evigt straff. Ingen annan brottslighet straffas så permanent och långvarigt som sexualbrott.

Att ha varit "oaktsam" som 17-åring kan leda till att man låses ute från flertalet jobbmöjligheter som 40-åring, trots att de flesta människor förändras mycket radikalt på de 23 åren.

Ska man införa en oaktsamhetsgrund "precis som det finns /.../ motsvarande [för andra brottstyper]" tycker alltså jag att man då borde begrunda att i samma veva ställa tillbaka straffskalorna för sexualbrott till de vi tillämpar för andra brottstyper: tidsbegränsade, icke-eviga, och tillägnande av även förbrytaren en möjlighet tilll nystart efter att denna sonat sitt brott.

Jag inser att det blir lite katolskt, eventuellt ortodoxt, men jag upplever att rättssystemet måste inkorporera förlåtelse.

Hur bevisar man att en person har varit oaktsam ifall man inte kan bevisa att personen har begått våldtäkt? Det blir väl samma problematik igen. Ord mot ord.

Nej, inte alls. Skillnaden ligger i att i det ena fallet så måste uppsåt bevisas, och som det visas i Lundafallet så går det att slippa undan den genom att säga "jag trodde hon ville egentligen" eller dylikt, vilket får ord att stå mot ord. Hade rekvisitet varit oaktsamhet hade det varit solklart att en normalt funtad människa skulle förstå att hon inte ville (upprepade rop av "nej", våldsamt motstånd osv.), och enbart oaktsamhet skulle få en att gå vidare med sex ändå.

Likaså kan du heller inte skylla på "jag var full och visste inte vad jag gjorde" om oaktsamhet finns med i bilden, eftersom du genom oaktsamhet (druckit för mycket) placerat dig själv i situationen att du våldtagit någon.

I korthet: så länge själva händelseförloppet står klart (och en normalt funtad människa skulle inse att det är våldtäkt) så går det att döma för oaktsamhet, medan detta inte går att göra om det går att säga "men jag hade ju inte som uppsåt att våldta".

Som en sidokommentar kan sägas att BDSM inte påverkas av det här, då det i de fallen bestäms safewords och andra sätt för den utsatte att berätta när saker går/gått för långt (safe, sane and consensual osv.).

Vidare kan jag hålla med Amelia om att det bör finnas ett vårdperspektiv även vad gäller sexualbrottslighet, men det kräver ett helthetsgrepp i sexualutbildningen och sexualitetssynen i samhället som kommer ta lång tid att genomföra. Dock uppenbarligen fortsatt värt att jobba för.

Det går väl alldeles utmärkt att ha "rough sex" utan att tillämpa safe words? Det blir en ord mot ord-situation där man - enligt ditt resonemang - endast ska lyssna på den ena parten.

Är det verkligen vettigt att man kan säga "Men jag trodde han/hon ville ha dominans-sex" och därmed effektivt sätter den stora majoritet som inte alls vill utsättas för det i en position där det inte spelar någon roll att de säger ifrån?

Har inget problem med BDSM, men att kräva att man ifall man har den fetischen i förväg kommer överens om spelreglerna känns som ett litet pris att utkräva för att resten ska kunna känna sig trygga...

Trodde ärligt talat inte det skulle kräva en lagändring dock, men de domar som skrivits om den senaste tiden tyder på att det behövs någon justering i lagtexten. Det är väl inte vettigt att våldtäkt framställs som okay bara man spelar dum?

Fast i den utsträckning du håller med mig måste man ändå omvärdera straffskalorna och påföljderna för sexualbrott i jämförelse med idag - det är inte ett utbildningsproblem som leder till att sexualbrott är den sorts brottslighet som har det mest permanenta, minst förlåtande av alla straff, med sämst möjligheter till omstart och andra chanser.

En samtyckeslag är väl tänkt att komma åt de fall då mannen uppträtt så hotfullt att kvinnan inte vågat säga nej (våldtäktsoffer blir ju ofta paralyserade av skräck och tappar mer eller mindre talförmågan) och de fall då mannen helt enkelt spelar dum och lyckas komma undan med att han trodde att hennes nej var spelade. Jag ser inte några direkta risker med en sådan lag. De som åker dit passar nog rätt bra bakom lås och bom.

Lägg till ny kommentar