Både datalagring och identifiering av wifi-användare är gammalt. Datalagring har avslagits tidigare av Rumäniens konstitutionsdomstol (en av fyra fem konstitutionsdomstolar i EU som underkänt lagstiftning till följd av det numera universellt avfärdade direktivet[1]) och identifiering av wifi-användare var lagkrav i Italien mellan 2005 och 2010.

I dagarna har rumänska konstitutionsdomstolen ännu en gång avslagit datalagringslagar, men Rumäniens president är i färd med att granska en lag som kräver identifiering av användare av hotspots.

Det är som en ständig kamp politiker för mot de regler för nationalstater som satts upp för att få ett anständigt samhälle.

Identifiering av wifi-användare är ett mycket underligt och kontraproduktivt krav från den rumänska lagstiftaren. År 2010, när man i Italien efter fem år tog bort det så kallade Pisanu-dekretet som också påbjöd obligatorisk identifiering av hotspot-användare i terroristbekämpande syfte, hade italiensk utveckling av trådlösa nätverk halkat rejält efter det europeiska snittet. Man hade mindre än 5000 hotspots i hela landet 2009, trots att jämförbara länder i EU hade fem- eller tiofaldigt fler. Jämför detta med Chișinăus öppna trådlösa nätverk mitt i en central park 2012 (snabbt dessutom) eller Helsingborgs satsningar på gratis wifi i hela staden 2013.

När jag var i Rumänien 2011 höll man på att bygga ut gratis trådlösa nätverk på alla tunnelbanestationer. Hur ska man hindra fortsatt användning av dessa nätverk eller verifiera resenärernas identiteter? Nej, det är ett märkligt val politikerna i Rumänien gör. Med sin starka programmeringstradition och många unga driftiga personer som gärna hittar nya lösningar för samhället tjänar Rumänien ännu mindre på att begränsa sig på det här viset än vad Italien en gång gjorde.

Lär av Italien, Rumänien, gå vidare och låt medborgares rättigheter och samtidigt innovation blomstra.

[1] Tyskland, Irland, Tjeckien, Österrike och Rumänien.