Mitt under VM anordnade Globala IP-centret en temadag om immaterialrätter i fotboll. Mer rätt i fotboll ligger inte så långt bort som man kan tro.
Hela fotbollen vimlar av avtal och juridik. De mest synliga rättigheterna är förstås varumärkesrättigheterna. Mindre uppenbara men ändå ungefärligt kända är utsändarrättigheterna, en sorts upphovsrätt för sport-arrangörer och tv-kanaler.
Sen har man förstås designrättigheter på tröjorna spelarna bär. Skorna. Sedan EU-domstolen klokt beslutat att användargränssnitt kan vara upphovsrättsskyddade lär också framställningen i varje tv-kanal av matchuppsättningen kunna åtnjuta visst konstnärligt skydd. Det är ett virrvarr av olika rättigheter och privilegier som avtalsrättsligt kan användas för att skyffla runt pengar mellan olika aktörer.
För inte alls länge sedan, 2013, kom det faktiskt upp en diskussion i Världshandelsorganisationen om det inte i själva verket är så att just sport behöver extra starka rättigheter. För det finns tydligen inga rättigheter i sporten. Särskilt EU oroar sig för de svaga rättigheterna i sporten: vadslagningsfirmor behöver inte betala för att slå vad som matcher, spelarna har inga rättigheter i sina framträdanden, och många andra problem. En studie utförd åt EU-kommissionen av Asser och IViR innan februari 2014 om rättigheter i sporten indikerar istället att det finns en uppsjö av olika rättigheter kring sport. Läs gärna sammanfattningen - den är intressant.
Den som tycker card-sharing och online-streaming är kul borde dock oroa sig över resultaten: det visar sig nämligen att åter-utsändning av just sportmatcher är extra dåligt för starka kommersiella intressen och därför ingenting man ska ägna sig åt. I Sverige blev det för övrigt nyligen olagligt att göra detta ens i privat syfte. Och med det blev livet plötsligt lite sämre, lite dyrare och lite svårare för alla som är svenska fotbollsfans men samtidigt inte har råd - eller lust - att stödja någon av de stora TV-drakarna för sportevenemang. Notera i detta att Asser/IViR-studien specifikt hanterar konkurrensproblem och vertikal integration i sportsändningar: konsumenter ges ofta inte ens i teorin möjligheten att välja mellan olika leverantörer, men är i Sverige (om än inte i hela EU) brottslingar om de tar sig friheten att välja ändå.
Någonstans handlar allt lagstiftande arbete i den här sektorn bara om att lagstiftaren ska fundera på vem som ska ha rätt att få mer av någon annans pengar. Lite grann som bolagsskatt, fast istället för att statskassan blir segrande är det den som av lagstiftaren satts i främsta rummet. Undanträngd sitter teknikanvändaren och medborgaren som normalt får sina rättigheter beskurna och indragna utan att ges hänsyn. Av uppenbara skäl kan ett normalt fotbollsfan i Sverige inte pimpla drinkar med FN:s sportimmaterialrättsombud på Jamaica, och detta gör dem också rättsligt svaga.
Lägg till ny kommentar