Min poäng var inte att egenintresset är statiskt över tid utan att egenintressets föränderlighet på intet sätt negerar skillnaden mellan en politik som drar åt gemensamma lösningar och en politik som lämnar det upp till var individ att för sig skapa en lösning.
Jordbruksindustrin har centraliserats en hel del ja, särskilt under 1950-70-talen (i Sverige gick vi då från nästan 50% av befolkningen sysselsatta i jordbruk till blott 4% i slutet av 1970-talet. I år kom det nya data att bara 1,27% av befolkningen sysselsatta i jordbruk för, vilket iofs inneburit att vi bland annat har 60000 fler hästar i Sverige än mjölkkor, och att våra importer av just mjölkbaserade produkter från andra europeiska länder ökat med nästan 100% sedan 2009 medan våra exporter har den något blygsammare ökningen 40%. Lägg också märke till att ostpriserna i Sverige - ett område där vi importerar betydligt större kvantiteter nu än förr, men exporterar mindre än tidigare - gått upp en hel de under 2000-talet. Enligt Jordbruksverkets statistiska årsbok från 2011). Från ett miljöperspektiv behöver det dock inte vara bra. Användningen av kemikalier i jordbruket har till exempel ökat med mer än 100% i alla kategorier - för herbicider (gift som dödar andra växter) är ökningen nästan 200% (Naturskyddsföreningen). Det är svårt att gå runt som bonde. Många mindre jordbruk måste läggas ned, det blir svårare att få tag på närproducerad mat och kvaliteten på både jordarna vi brukar (jämför salix-fälten som används för energitillverkning) och maten vi får ut från den sjunker (det märks extra tydligt om man åker till länder som t ex Rumänien, där jordbruket visserligen är mindre effektivt än i Sverige och där effektiviteten är lägre och småjordbruken fler, men där kvaliteten på de livsmedel som produceras där också är märkbart högre - i grönsaksdiskarna t ex).
Nåväl - den stora frågan för mig är i de här fallen vem det är man tänker sig ska producera råvarorna. Råvaror är ju ingenting som kommer fram och knackar på dörren direkt. Idag har vi en alldeles blomstrande elektronikindustri som länge levt gott på att sällsynta jordarter bryts på ett miljö- och människoförstörande sätt i Kina. Dessa glada dagar är förmodligen över (jag skrev lite bloggposter om detta i våras, under taggen "mineraler" för den som är nyfiken). EU:s jordbrukssubventioner behöver nog också ses som ett tecken på att de extremt låga priser vi har i unionen på framför allt proteiner i form av kött nog inte är hållbara (det vore nämligen en förenkling att säga att det bara är franska viner vi subventionerar, även om det ofta kan tyckas så). En brist i Reprap-visionen för samhället är också att ju mer decentraliserad produktionen blir, desto mindre effektivitet kan man förvänta sig i hanteringen av råvaror - och att vi spiller bort naturresurser är ju redan ett problem idag, trots att vi egentligen borde vara så rationaliserade i vår produktion att sådant slöseri helt utplånats!
Dessutom är det också så, att oavsett hur rationaliserade produktionsprocesserna är, behöver vi ändå slutkonsumenter med tillräcklig köpkraft för att ta del av resultaten från produktionen för att rationaliseringen ska vara något värd. För ett samhälle, men även förstås i marknadsekonomin, kan det vara mer värt att ha kvar arbetstillfällen (och konsumtionskraft) än att rationalisera bort all arbetskraft med arbetslöshet och bristande köpförmåga som resultat. Olyckligtvis är minskad köpkraft någonting som märks enbart på lite längre sikt, och kanske därför inte alltid en del av rationaliseringsbesluten i stora företagskoncerner (till exempel).
Min poäng var inte att egenintresset är statiskt över tid utan att egenintressets föränderlighet på intet sätt negerar skillnaden mellan en politik som drar åt gemensamma lösningar och en politik som lämnar det upp till var individ att för sig skapa en lösning.
Jordbruksindustrin har centraliserats en hel del ja, särskilt under 1950-70-talen (i Sverige gick vi då från nästan 50% av befolkningen sysselsatta i jordbruk till blott 4% i slutet av 1970-talet. I år kom det nya data att bara 1,27% av befolkningen sysselsatta i jordbruk för, vilket iofs inneburit att vi bland annat har 60000 fler hästar i Sverige än mjölkkor, och att våra importer av just mjölkbaserade produkter från andra europeiska länder ökat med nästan 100% sedan 2009 medan våra exporter har den något blygsammare ökningen 40%. Lägg också märke till att ostpriserna i Sverige - ett område där vi importerar betydligt större kvantiteter nu än förr, men exporterar mindre än tidigare - gått upp en hel de under 2000-talet. Enligt Jordbruksverkets statistiska årsbok från 2011). Från ett miljöperspektiv behöver det dock inte vara bra. Användningen av kemikalier i jordbruket har till exempel ökat med mer än 100% i alla kategorier - för herbicider (gift som dödar andra växter) är ökningen nästan 200% (Naturskyddsföreningen). Det är svårt att gå runt som bonde. Många mindre jordbruk måste läggas ned, det blir svårare att få tag på närproducerad mat och kvaliteten på både jordarna vi brukar (jämför salix-fälten som används för energitillverkning) och maten vi får ut från den sjunker (det märks extra tydligt om man åker till länder som t ex Rumänien, där jordbruket visserligen är mindre effektivt än i Sverige och där effektiviteten är lägre och småjordbruken fler, men där kvaliteten på de livsmedel som produceras där också är märkbart högre - i grönsaksdiskarna t ex).
Nåväl - den stora frågan för mig är i de här fallen vem det är man tänker sig ska producera råvarorna. Råvaror är ju ingenting som kommer fram och knackar på dörren direkt. Idag har vi en alldeles blomstrande elektronikindustri som länge levt gott på att sällsynta jordarter bryts på ett miljö- och människoförstörande sätt i Kina. Dessa glada dagar är förmodligen över (jag skrev lite bloggposter om detta i våras, under taggen "mineraler" för den som är nyfiken). EU:s jordbrukssubventioner behöver nog också ses som ett tecken på att de extremt låga priser vi har i unionen på framför allt proteiner i form av kött nog inte är hållbara (det vore nämligen en förenkling att säga att det bara är franska viner vi subventionerar, även om det ofta kan tyckas så). En brist i Reprap-visionen för samhället är också att ju mer decentraliserad produktionen blir, desto mindre effektivitet kan man förvänta sig i hanteringen av råvaror - och att vi spiller bort naturresurser är ju redan ett problem idag, trots att vi egentligen borde vara så rationaliserade i vår produktion att sådant slöseri helt utplånats!
Dessutom är det också så, att oavsett hur rationaliserade produktionsprocesserna är, behöver vi ändå slutkonsumenter med tillräcklig köpkraft för att ta del av resultaten från produktionen för att rationaliseringen ska vara något värd. För ett samhälle, men även förstås i marknadsekonomin, kan det vara mer värt att ha kvar arbetstillfällen (och konsumtionskraft) än att rationalisera bort all arbetskraft med arbetslöshet och bristande köpförmåga som resultat. Olyckligtvis är minskad köpkraft någonting som märks enbart på lite längre sikt, och kanske därför inte alltid en del av rationaliseringsbesluten i stora företagskoncerner (till exempel).