Skillnaden mellan konservativt och liberalt är inte detsamma som skillnaden mellan "gemensamma lösningar" och att lämna saken till varje individ. Konservativa tenderar att ta politiska beslut utifrån en rädsla för det nya, liberaler tvärt om gällande just det nya.
Men fundera samtidigt kring vem som kallas radikal när förändringens vind blåser. När allt går sin gilla gång och utvecklingen sker enligt känt mönster i en känd miljö, ses folk som åstadkommer något som pragmatiker, medan de som fantiserar iväg ses som radikala. Så ser det inte ut under ett distruptivt skifte. De som bara torrt konstaterar vad de ser, ses under ett disruptivt skifte som så radikala att de ofta ignoreras. Medan de som navigerar efter den gamla kartan ses som pragmatiker. I backspegeln kan det ses som idioti, men de tog rationella beslut, utifrån den gamla kända kartan.
De som har modet att påstå att det som händer utanför fönstret faktiskt _är_ det som händer, skuffas undan i små utvecklingsgrupper utan varken medel eller reellt inflytande, blir i stort ignorerade. Ett billigt pris för att slippa de där som säger så obekväma saker. De som däremot föreslår saker som bättre stämmer överens med den där gamla kartan, blir betraktade som räddande änglar och höjs till skyarna. Det spelar ingen roll om vi talar om industri, politik eller tjänstesektor, samma handlingsmönster upprepas. Företag, organisationer eller politiker ser ofta tidigt förändringen komma, eller hotet från den nya tekniken. Men att det nya verkligen skall ta över på det vis de har mardrömmar om, sorteras under avdelningen otänkbart. Det blir för obekvämt. Kognitiv dissonans fungerar så, vi letar argument som stämmer överens med våra befintliga uppfattningar, det är så vi intuitivt sorterar sant från falskt.
Inom politiken görs precis samma sak. IT-råd och strategigrupper skapas där det obekväma skuffas undan, gärna utan medel och resurser. Sådana här grupper är ingen lösning, det är ett symptom. Vi ser det också som symptom när alternativ till rådande lösningar efterfrågas. De som ropar på alternativ när det gamla slutat fungera, begär att vi skall ljuga för dem. Förändringen sker inte förrän det har tagit slut på folk som kan ljuga trovärdigt. Vi har aldrig tidigare vetat på förhand vad som skall komma när det gamla slutar fungera. Inte var det någon som visste vad Facits 10-tusen anställda skulle syssla med när det gick omkull, samma med teko-industrin när den rämnade, eller varvsindustrin på 70-talet.
Fundera lite i sas. Marx termer. Vilka blir det digitala samhällets proletärer? Förr handlade detta om alla "löneslavar" utan kontroll över produktionsmedlen. Under den industriella revolutionen blev utbildning som passade industrisamhället viktigt och nu talar jag inte om högre utbildning, snarare folkbildning, mycket för att ge folk i alla fall lite kunskap som gav dem möjlighet att inte bara använda produktionsmedlen utan även kunna kontrollera dem. Vi har lärt barnen i grunden industriell teknik, kugghjul, elektricitet lite kemi osv.. men hur ser det ut idag? Vilka allra mest grundläggande kunskaper för förståelse lär skolan ut idag, som berör ett mer digitalt samhälle? Jag tror det är viktigt att i alla fall beröra den allra mest basala programmeringen, på "hello world" nivå, redan i lågstadiet, precis som vi gjort gällande det mest basala som grundlagt industrisamhället. Detta är troligen oerhört viktigt för att mota datormysticism så att inte breda folklager blir till lallande får som låter sig styras av de få som kontrollerar produktionsmedlen i framtiden och till viss del redan idag (behöver jag nämna Facebook?).
Eller se hur de rakt av köper att nedladdning av av sånd som bara påminner om barnporr skulle stödja pedofiler, samtidigt som nedladdning av av andra verk skulle få upphovsmännen att svälta.. hilarious.
Ähh, nu svävar jag iväg. Konservativa värnar om det gamla i rädsla för det nya och att lägga till "ny" handlar bara om att skilja på den konservatism som rådde när förändringens vindar blåste sist. Mer liberalt sinnade agerar inte på rädslor, utan väntar tills det finns något mer konkret än mardrömmar som inte är mer sanna än förhoppningar. Men gamelliberaler blir lätt konservativa när förändrings vind blåser, de är fortfarande liberaler enligt den gamla kartan, men inte enligt den nya. Konservativa blir i dess ny-form sådana som vill stanna kvar i det som rådde tidigare, vilket ofta går på tvärs med gammelkonservativa som var emot det som långt tidigare var nytt men nu är det som de nykonservativa vurmar om. Det är på det viset det gått när moderater kallar sig arbetarparti, gårdagens samhälle som nu försvinner alltmer var fokuserat på klassisk industri och i stora drag färgat av Marx tankevärld genom socialdemokratin.
Skillnaden mellan konservativt och liberalt är inte detsamma som skillnaden mellan "gemensamma lösningar" och att lämna saken till varje individ. Konservativa tenderar att ta politiska beslut utifrån en rädsla för det nya, liberaler tvärt om gällande just det nya.
Men fundera samtidigt kring vem som kallas radikal när förändringens vind blåser. När allt går sin gilla gång och utvecklingen sker enligt känt mönster i en känd miljö, ses folk som åstadkommer något som pragmatiker, medan de som fantiserar iväg ses som radikala. Så ser det inte ut under ett distruptivt skifte. De som bara torrt konstaterar vad de ser, ses under ett disruptivt skifte som så radikala att de ofta ignoreras. Medan de som navigerar efter den gamla kartan ses som pragmatiker. I backspegeln kan det ses som idioti, men de tog rationella beslut, utifrån den gamla kända kartan.
De som har modet att påstå att det som händer utanför fönstret faktiskt _är_ det som händer, skuffas undan i små utvecklingsgrupper utan varken medel eller reellt inflytande, blir i stort ignorerade. Ett billigt pris för att slippa de där som säger så obekväma saker. De som däremot föreslår saker som bättre stämmer överens med den där gamla kartan, blir betraktade som räddande änglar och höjs till skyarna. Det spelar ingen roll om vi talar om industri, politik eller tjänstesektor, samma handlingsmönster upprepas. Företag, organisationer eller politiker ser ofta tidigt förändringen komma, eller hotet från den nya tekniken. Men att det nya verkligen skall ta över på det vis de har mardrömmar om, sorteras under avdelningen otänkbart. Det blir för obekvämt. Kognitiv dissonans fungerar så, vi letar argument som stämmer överens med våra befintliga uppfattningar, det är så vi intuitivt sorterar sant från falskt.
Inom politiken görs precis samma sak. IT-råd och strategigrupper skapas där det obekväma skuffas undan, gärna utan medel och resurser. Sådana här grupper är ingen lösning, det är ett symptom. Vi ser det också som symptom när alternativ till rådande lösningar efterfrågas. De som ropar på alternativ när det gamla slutat fungera, begär att vi skall ljuga för dem. Förändringen sker inte förrän det har tagit slut på folk som kan ljuga trovärdigt. Vi har aldrig tidigare vetat på förhand vad som skall komma när det gamla slutar fungera. Inte var det någon som visste vad Facits 10-tusen anställda skulle syssla med när det gick omkull, samma med teko-industrin när den rämnade, eller varvsindustrin på 70-talet.
Det viktiga är att inte fastna mentalt i det gamla och se realister som obekväma tokradikaler. Nätet som fungerande idé är 40 år gammalt och bara 10 år sedan som vi allmänt började ha tillgång. Det är en mycket kort tid av samhällsomdaning. Vem som helst kan i backspegeln inse att inte ens de mest insatta hade en aning vad som skulle komma när förbränningsmotorn bara var 20 år gammal och bilen knappt påkommen.
Fundera lite i sas. Marx termer. Vilka blir det digitala samhällets proletärer? Förr handlade detta om alla "löneslavar" utan kontroll över produktionsmedlen. Under den industriella revolutionen blev utbildning som passade industrisamhället viktigt och nu talar jag inte om högre utbildning, snarare folkbildning, mycket för att ge folk i alla fall lite kunskap som gav dem möjlighet att inte bara använda produktionsmedlen utan även kunna kontrollera dem. Vi har lärt barnen i grunden industriell teknik, kugghjul, elektricitet lite kemi osv.. men hur ser det ut idag? Vilka allra mest grundläggande kunskaper för förståelse lär skolan ut idag, som berör ett mer digitalt samhälle? Jag tror det är viktigt att i alla fall beröra den allra mest basala programmeringen, på "hello world" nivå, redan i lågstadiet, precis som vi gjort gällande det mest basala som grundlagt industrisamhället. Detta är troligen oerhört viktigt för att mota datormysticism så att inte breda folklager blir till lallande får som låter sig styras av de få som kontrollerar produktionsmedlen i framtiden och till viss del redan idag (behöver jag nämna Facebook?).
Tänk bara på hur regering nyligt skrev om "självradikalisering" i kontext av internet och folk som hänger på forum osv.. De är farligt nära att förorda något i stil med digital bokbränning. En rädsla för att folk skall läsa saker som ger dem idéer och kognitiv som inte stämmer med den gamla kartan, en rädlsa för att de skall titta ut genom fönstret och därigenom bli radikala gentemot det konservativa. Eller se hur terrorism används dels retoriskt för att få andra att gå med på saker de annars inte gått med på och för att mota den egna kognitiva dissonansen. Något direkt problem med terrorism har vi ju inte, och även om vi hade det så bekämpas inte den sortens uttryck för desperation på det viset. Det är snarare så den skapas.
Eller se hur de rakt av köper att nedladdning av av sånd som bara påminner om barnporr skulle stödja pedofiler, samtidigt som nedladdning av av andra verk skulle få upphovsmännen att svälta.. hilarious.
Ähh, nu svävar jag iväg. Konservativa värnar om det gamla i rädsla för det nya och att lägga till "ny" handlar bara om att skilja på den konservatism som rådde när förändringens vindar blåste sist. Mer liberalt sinnade agerar inte på rädslor, utan väntar tills det finns något mer konkret än mardrömmar som inte är mer sanna än förhoppningar. Men gamelliberaler blir lätt konservativa när förändrings vind blåser, de är fortfarande liberaler enligt den gamla kartan, men inte enligt den nya. Konservativa blir i dess ny-form sådana som vill stanna kvar i det som rådde tidigare, vilket ofta går på tvärs med gammelkonservativa som var emot det som långt tidigare var nytt men nu är det som de nykonservativa vurmar om. Det är på det viset det gått när moderater kallar sig arbetarparti, gårdagens samhälle som nu försvinner alltmer var fokuserat på klassisk industri och i stora drag färgat av Marx tankevärld genom socialdemokratin.