SOU 2008:63 om Förstärkt skydd för företagshemligheter.
Det finns många anledningar till att företagshemlighetslagen är dålig som sådan:
Maktbalans
Företagshemligheter är hemligheter som företag vill ha. Företag är i bättre ställning att skydda sina egna hemligheter än privatpersoner. Trots det har svenska regeringen sedan början av 1990-talet ansett att t ex personuppgiftsskydd, som hjälper dig och mig att ha makt över vem som får våra personuppgifter och hur de behandlas, skickas vidare till tredje parter, osv, förmodligen är en förlegad lagstiftning som man egentligen inte vill ha. Justitiedepartementets nuvarande förhållningssätt till dataskyddsförordningen i EU är t ex att man inte vill ha den. Företag som tappar sina hemligheter eller sin information till tredjeparter utanför ett avtalsrättsligt arrangemang får däremot massa hjälp. Straffrättsliga bestämmelser innebär att utredningskostnaden hamnar på det allmänna (polisen och allmänna domstolsväsendet).
Företagshemligheter går inte att definiera exakt
Om man bortser från att det är inkonsekvent och dåligt att vårt allmänna inte tycker att det är fel att skydda ofta odefinierbara mängder information från privata företag med skattebetalarnas pengar, samtidigt som man inte är villig att skydda det allmänna från företag som utsätter allmänheten för privatlivskränkande behandling, är det nog också så att man inte vill ha någon allmän skyldighet på det allmänna att gå in och skydda odefinierbara objekt.
Finns redan annan lagstiftning
I den mån man behöver skydda företag från avtalsbrott kan vi ju redan göra det via avtalslagen. I Tyskland, Belgien och Nederländerna räknas otillbörligt givande av information till konkurrent som "illojal konkurrens", men i Kalifornien där sådant givande i stort sett alltid är lagligt (konkurrensklausuler i arbetstagaravtal är ogiltiga) har man fått ett stort kunskapsflöde mellan stora och små företag (istället för tvärtom - från de små till de stora, som ofta händer i Europa).
Skapar otrygghet på arbetsmarknaden
Företagshemlighetslagen skapar alltså otrygghet i anställningssituationer eftersom anställda själva har svårt att bedöma skillnaden mellan när de befattar sig med normal livserfarenhet som man erhåller i egenskap av yrkesarbetande och när deras företag vill hålla dem straffrättsligt ansvariga för att ha brukat odefinierad information på ett för företaget oönskvärt sätt.
Inget ömsesidigt utbyte mellan det allmänna och företaget
I t ex patenträtten har man en form av ömsesidigt utbyte: företaget ger oss, det allmänna, information om sin upptäckt/uppfinning och vi belönar företaget med att vi börjar allokera resurser till företagets fördel. I företagshemlighetslagen finns inget sådant utbyte: företaget håller sin information hemlig, eller försöker, så vi vet inte vilken informationen är, och sen plötsligt ska vi börja allokera resurser till företaget när det har misslyckats med att göra detta. En rå och ganska kass form av subvention, som bäst löses via annan lagstiftning.
Allmänhetens intressen krockar med statens
I den mån staten (som jag inte nödvändigtvis ser som samma sak som "det allmänna", trots att staten tar mycket ansvar för att allokera det allmännas gemensamma resurser) tycker att vissa saker behöver skyddas av militära skäl, t ex, anser jag att staten då först får expropriera informationen från företaget (dvs ta över ägandeskapet eller förfoganderätten) och sedan sekretessbelägga. Det kan vara fallet när t ex SAAB har ritningarna på Gripen - det finns ingen allmän anledning att subventionera alla företag i alla sammanhang på odefinierbara, icke ömsesidiga grunder bara för att ett företag råkar ha vissa dokument som staten tycker är skyddsvärda.
SOU 2008:63 om Förstärkt skydd för företagshemligheter.
Det finns många anledningar till att företagshemlighetslagen är dålig som sådan:
Maktbalans
Företagshemligheter är hemligheter som företag vill ha. Företag är i bättre ställning att skydda sina egna hemligheter än privatpersoner. Trots det har svenska regeringen sedan början av 1990-talet ansett att t ex personuppgiftsskydd, som hjälper dig och mig att ha makt över vem som får våra personuppgifter och hur de behandlas, skickas vidare till tredje parter, osv, förmodligen är en förlegad lagstiftning som man egentligen inte vill ha. Justitiedepartementets nuvarande förhållningssätt till dataskyddsförordningen i EU är t ex att man inte vill ha den. Företag som tappar sina hemligheter eller sin information till tredjeparter utanför ett avtalsrättsligt arrangemang får däremot massa hjälp. Straffrättsliga bestämmelser innebär att utredningskostnaden hamnar på det allmänna (polisen och allmänna domstolsväsendet).
Företagshemligheter går inte att definiera exakt
Om man bortser från att det är inkonsekvent och dåligt att vårt allmänna inte tycker att det är fel att skydda ofta odefinierbara mängder information från privata företag med skattebetalarnas pengar, samtidigt som man inte är villig att skydda det allmänna från företag som utsätter allmänheten för privatlivskränkande behandling, är det nog också så att man inte vill ha någon allmän skyldighet på det allmänna att gå in och skydda odefinierbara objekt.
Finns redan annan lagstiftning
I den mån man behöver skydda företag från avtalsbrott kan vi ju redan göra det via avtalslagen. I Tyskland, Belgien och Nederländerna räknas otillbörligt givande av information till konkurrent som "illojal konkurrens", men i Kalifornien där sådant givande i stort sett alltid är lagligt (konkurrensklausuler i arbetstagaravtal är ogiltiga) har man fått ett stort kunskapsflöde mellan stora och små företag (istället för tvärtom - från de små till de stora, som ofta händer i Europa).
Skapar otrygghet på arbetsmarknaden
Företagshemlighetslagen skapar alltså otrygghet i anställningssituationer eftersom anställda själva har svårt att bedöma skillnaden mellan när de befattar sig med normal livserfarenhet som man erhåller i egenskap av yrkesarbetande och när deras företag vill hålla dem straffrättsligt ansvariga för att ha brukat odefinierad information på ett för företaget oönskvärt sätt.
Inget ömsesidigt utbyte mellan det allmänna och företaget
I t ex patenträtten har man en form av ömsesidigt utbyte: företaget ger oss, det allmänna, information om sin upptäckt/uppfinning och vi belönar företaget med att vi börjar allokera resurser till företagets fördel. I företagshemlighetslagen finns inget sådant utbyte: företaget håller sin information hemlig, eller försöker, så vi vet inte vilken informationen är, och sen plötsligt ska vi börja allokera resurser till företaget när det har misslyckats med att göra detta. En rå och ganska kass form av subvention, som bäst löses via annan lagstiftning.
Allmänhetens intressen krockar med statens
I den mån staten (som jag inte nödvändigtvis ser som samma sak som "det allmänna", trots att staten tar mycket ansvar för att allokera det allmännas gemensamma resurser) tycker att vissa saker behöver skyddas av militära skäl, t ex, anser jag att staten då först får expropriera informationen från företaget (dvs ta över ägandeskapet eller förfoganderätten) och sedan sekretessbelägga. Det kan vara fallet när t ex SAAB har ritningarna på Gripen - det finns ingen allmän anledning att subventionera alla företag i alla sammanhang på odefinierbara, icke ömsesidiga grunder bara för att ett företag råkar ha vissa dokument som staten tycker är skyddsvärda.