Ja, visst. Men problemet är att konkurrensrättslig verkan tar tid. Konkurrensmyndigheterna kan inte alls agera snabbt på någonting, och därför är det inget effektivt sätt att hålla tillbaka de väldigt utbredda monopol vi har tilldelat kommersiella aktörer via patent- och upphovsrätten. De kan åtgärda vissa skador i stor skala, men ha svårt att fånga den mindre skadan som sker i vissa lokala miljöer.
Konkurrensmyndigheterna vill naturligtvis kunna minska skadan av missbruk av monopol, men det är också en fråga om på vilket sätt de gör det. Till exempel är det inte uppenbart att en administrativ institution på unionsnivå kan köra över en högsta domstol från ett medlemsland bara så där: det måste vara den europeiska domstolen som kör över den nationella domstolen, för annars tar administration överhand över rättvisan. Det är inte nödvändigtvis bra. Men vi avvaktar ett mål som refererats till CJEU av en domstol i Mannheim/Düsseldorf så snart kommer vi få ett utlåtande också från europeiska domstolen.
I EU har vi ju också problem med många olika jurisdiktioner: patenträtten bedöms i nationella domstolar, medan konkurrensrätten har en lång tradition av att bedömas på europeisk nivå och på nationell nivå. Det gör att beslut i Nederländerna kan påverka hela unionen i patenträtten, och det är inte uppenbart att vi skapat rätt institutionella system för att hantera sådan påverkan från Nederländerna - vår stadga tillåter alltså inte den typen av balans, kan man säga. Det försökte man lösa med t ex enhetspatentet, men misslyckades brutalt med. Politiskt är det jättesvårt att åtgärda patentpolitiska problem eftersom politiker ofta inte förstår vad de håller på med.
Det andra argumentet som framfördes i fredags, och av mig här, är att det kan vara konkurrensbegränsande också på andra sätt än under artikel 102. Dvs, att missbruka ett konkurrensbegränsande medel behöver inte nödvändigtvis bara vara missbruk av dominerande ställning (trots att immaterialrätter per definition ger en dominerande ställning för den produkt som skyddats), utan också kan ge upphov till konkurrensbegränsande samarbeten (artikel 101, TFEU), särskilt när det gäller patentpooler och standardsättande organisationer.
Ja, visst. Men problemet är att konkurrensrättslig verkan tar tid. Konkurrensmyndigheterna kan inte alls agera snabbt på någonting, och därför är det inget effektivt sätt att hålla tillbaka de väldigt utbredda monopol vi har tilldelat kommersiella aktörer via patent- och upphovsrätten. De kan åtgärda vissa skador i stor skala, men ha svårt att fånga den mindre skadan som sker i vissa lokala miljöer.
Konkurrensmyndigheterna vill naturligtvis kunna minska skadan av missbruk av monopol, men det är också en fråga om på vilket sätt de gör det. Till exempel är det inte uppenbart att en administrativ institution på unionsnivå kan köra över en högsta domstol från ett medlemsland bara så där: det måste vara den europeiska domstolen som kör över den nationella domstolen, för annars tar administration överhand över rättvisan. Det är inte nödvändigtvis bra. Men vi avvaktar ett mål som refererats till CJEU av en domstol i Mannheim/Düsseldorf så snart kommer vi få ett utlåtande också från europeiska domstolen.
I EU har vi ju också problem med många olika jurisdiktioner: patenträtten bedöms i nationella domstolar, medan konkurrensrätten har en lång tradition av att bedömas på europeisk nivå och på nationell nivå. Det gör att beslut i Nederländerna kan påverka hela unionen i patenträtten, och det är inte uppenbart att vi skapat rätt institutionella system för att hantera sådan påverkan från Nederländerna - vår stadga tillåter alltså inte den typen av balans, kan man säga. Det försökte man lösa med t ex enhetspatentet, men misslyckades brutalt med. Politiskt är det jättesvårt att åtgärda patentpolitiska problem eftersom politiker ofta inte förstår vad de håller på med.
Det andra argumentet som framfördes i fredags, och av mig här, är att det kan vara konkurrensbegränsande också på andra sätt än under artikel 102. Dvs, att missbruka ett konkurrensbegränsande medel behöver inte nödvändigtvis bara vara missbruk av dominerande ställning (trots att immaterialrätter per definition ger en dominerande ställning för den produkt som skyddats), utan också kan ge upphov till konkurrensbegränsande samarbeten (artikel 101, TFEU), särskilt när det gäller patentpooler och standardsättande organisationer.