Ser man ekonomi i sig självt som rättvisa kan man så klart vifta bort sin förvåning med att det bara är en externaliserad kostnad (som man då upplever är svår att åtgärda på grund av parternas incitament att inte åtgärda den varpå man inte hittar något sätt att förändra det man inte var förvånad - men eventuellt upprörd - över). Problemet är väl där att ekonomin som rättvisa är inbördes motstridig.

Ska man driva en diskurs om vad som är rätt och fel, förvånande och inte förvånande, i samhället utefter ekonomisk logik måste man också ta sig an logikens inneboende problem (som drabbar områden även utanför ekonomin, iofs), eftersom logik i sig inte är något fullkomligt system. Rättare sagt, det beror på.

Och eftersom det beror på så blir det ett val för varje oförvånad eller förvånad person vid varje gång man antingen väljer att se något som normalt eller onormalt. Tycker man alltså att det är rimligt och normalt att vi inte lyckas hantera det kända problemet att industrin inte utvecklar bra routrar eftersom vi misslyckas med att skapa rätt incitament för detta på marknadens parter - då kan man givetvis leva i total oförvåning över de osäkra, hackade hemroutrarna och situationen i övrigt. Är man däremot av åsikten att det är orimligt och onormalt att vi inte lyckas lösa ganska enkla problem med riskfördelning mellan marknadens parter så blir man förvånad över att politiker inte lyckas angripa ens de enklaste och uppenbaraste av problem, samtidigt som politiker ägnar sig i väldigt hög utsträckning åt att grubbla över problem de inte vet om de känner till.

Visst är detta i slutändan bara en åsikt jag har - en magkänsla som jag menar varken uppstår av naivitet eller okunskap utan av min inre känsla för vad som är rätt och rättvisa. Men om detta är den åsikten jag har och den andra, oförvånade åsikten är en annan, börjar man ju fundera på t ex Anna Trobergs närmast blaserade oförvåning över hur dåligt läget är i en lång rad av hennes paradfrågor.