Simon: Att utifrån befintliga saker mixa något nytt är själva kärnan i skapandet. Vi har väl alla lekt med legoklossar, och där har vi skapandets lekfulla kärna.
Det kräver även en del arbete att stapla klossar och det arbetet har varit värt något ända sen vi började byta tjänster med varandra.
Historiskt har kloka makthavare alltid slagits om att få kunnigt folk att bosätta sig i ett visst område för att därmed öka sin egen rikedom eller nationens välstånd. Vill man ha något så kan man antingen köpa det eller göra det själv, och i ett större perspektiv köpa saker från andra länder eller göra det själv inom landet.
Överskottet från det man gör själv har man traditionellt sålt till andra länder och fått deras produkter tillbaka. Salt mot tjära. Skinn mot guld.
Det här vet vi alla.
Vad har då en makthavare att erbjuda de personer som ska producera ett överskott av något nytt?
Traditionellt har man erbjudit en marknad för producentens produkter. Det är något som inte kostar makthavaren något initialt och är därför rätt tilltalande. Det har tagit sig olika skepnader genom åren. Städernas skråväsende. Kungliga privilegier, ofta tidsbestämda - du har ensamrätt att sälja den typen av produkter i mitt land om du bygger en fabrik här.
Utifrån detta kan sedan producenten göra sin kalkyl - om jag lånar en miljon kronor idag så kommer jag att om två år ha tjänat två miljoner. Systemen bygger som du var inne på att man tar ett överpris utöver den rena produktionskostnaden, i musikfallet är numera produktions eller kopieringskostnaden 0 kr, men i vår kalkyl ingår ett överpris.
Denna kalkyl kan man ta till banken och bankens första fråga kommer att vara hur ens marknad ser ut. Du vill alltså låna en miljon kronor för att ta fram den här produkten och sedan ska du sälja den för två miljoner? Bankens och riskkapitalisternas nästa fråga är alltid - vad har du för garantier för att få in de två miljonerna? Som alla förstår, ska banken satsa en miljon så vill de ha igen det. Säger du då att någon annan kan ta din produkt, kopiera och sedan sälja den gratis så får du inte låna den miljonen du behöver. Tro mig, jag har försökt.
Det här är inte en sammhällsekonomisk vinst, för saker som kostar en miljon att ta fram men som sedan kan kopieras gratis av alla kommer inte att kunna motiveras utifrån ekonomiska termer. Den som ger sig in i ett sådant projekt kommer att straffas hårt ekonomiskt. Det kommer med andra ord inte att produceras saker som kräver dyra investeringar.
För att det ska bli en samhällsekonomisk vinst så behöver vi faktiskt avsätta resurser innan något kan komma oss alla till del och vi behöver mekanismer som i rimlig mån tillser att den som avsätter resurserna får tillbaka det han satsat, och till och med lite mer.
För att staten ska bygga en Öresundsbro så räknar de på det ökade utbytet, de samhällsekonomiska effekterna av detta och ser att de kommer att få ökade skatteintäkter.
... långt, men finns en hel del kvar att skriva om kontrollmekanismerna vad gäller IPR, men det får bli senare. Som exemplet för Öresundsbron ligger intjäningen och kontrollmekanismerna i skattesystemet.
Simon: Att utifrån befintliga saker mixa något nytt är själva kärnan i skapandet. Vi har väl alla lekt med legoklossar, och där har vi skapandets lekfulla kärna.
Det kräver även en del arbete att stapla klossar och det arbetet har varit värt något ända sen vi började byta tjänster med varandra.
Historiskt har kloka makthavare alltid slagits om att få kunnigt folk att bosätta sig i ett visst område för att därmed öka sin egen rikedom eller nationens välstånd. Vill man ha något så kan man antingen köpa det eller göra det själv, och i ett större perspektiv köpa saker från andra länder eller göra det själv inom landet.
Överskottet från det man gör själv har man traditionellt sålt till andra länder och fått deras produkter tillbaka. Salt mot tjära. Skinn mot guld.
Det här vet vi alla.
Vad har då en makthavare att erbjuda de personer som ska producera ett överskott av något nytt?
Traditionellt har man erbjudit en marknad för producentens produkter. Det är något som inte kostar makthavaren något initialt och är därför rätt tilltalande. Det har tagit sig olika skepnader genom åren. Städernas skråväsende. Kungliga privilegier, ofta tidsbestämda - du har ensamrätt att sälja den typen av produkter i mitt land om du bygger en fabrik här.
Utifrån detta kan sedan producenten göra sin kalkyl - om jag lånar en miljon kronor idag så kommer jag att om två år ha tjänat två miljoner. Systemen bygger som du var inne på att man tar ett överpris utöver den rena produktionskostnaden, i musikfallet är numera produktions eller kopieringskostnaden 0 kr, men i vår kalkyl ingår ett överpris.
Denna kalkyl kan man ta till banken och bankens första fråga kommer att vara hur ens marknad ser ut. Du vill alltså låna en miljon kronor för att ta fram den här produkten och sedan ska du sälja den för två miljoner? Bankens och riskkapitalisternas nästa fråga är alltid - vad har du för garantier för att få in de två miljonerna? Som alla förstår, ska banken satsa en miljon så vill de ha igen det. Säger du då att någon annan kan ta din produkt, kopiera och sedan sälja den gratis så får du inte låna den miljonen du behöver. Tro mig, jag har försökt.
Det här är inte en sammhällsekonomisk vinst, för saker som kostar en miljon att ta fram men som sedan kan kopieras gratis av alla kommer inte att kunna motiveras utifrån ekonomiska termer. Den som ger sig in i ett sådant projekt kommer att straffas hårt ekonomiskt. Det kommer med andra ord inte att produceras saker som kräver dyra investeringar.
För att det ska bli en samhällsekonomisk vinst så behöver vi faktiskt avsätta resurser innan något kan komma oss alla till del och vi behöver mekanismer som i rimlig mån tillser att den som avsätter resurserna får tillbaka det han satsat, och till och med lite mer.
För att staten ska bygga en Öresundsbro så räknar de på det ökade utbytet, de samhällsekonomiska effekterna av detta och ser att de kommer att få ökade skatteintäkter.
... långt, men finns en hel del kvar att skriva om kontrollmekanismerna vad gäller IPR, men det får bli senare. Som exemplet för Öresundsbron ligger intjäningen och kontrollmekanismerna i skattesystemet.