Peter, att en människa inte är arbetsför under precis hela livet är nog en faktor som vi får räkna med förblir oförändrad, även om gränserna för "arbetsför ålder" har förskjutits både uppåt och nedåt (människans livslängd har ju också ändrats).
Jag förutsätter alltså att historiens uppgift om åtta miljarder kreatörer (eller om det var musiker) på sin höjd inkluderar kreatörernas barn, inte alla ännu ej arbetande barn och ungdomar som likväl kan traktera något musikinstrument. Deras försörjningsbörda ligger helt enkelt på deras anhöriga, som kan ha andra yrken. Att en viss andel av den ej arbetsföra befolkningen saknar anhöriga och därför i stället försörjs genom olika socialförsäkringssystem saknar betydelse för ekvationen som helhet; det är lika mycket pengar som flyttas runt.
Att vara barn, studerande, arbetslös eller pensionär är inte "yrken" som någon annan betalar mig för att utöva, utan skeden i livet som de flesta någon gång passerar, och tanken är att jag under mina arbetsföra år skall tjäna ihop tillräckligt för att finansiera de övriga åren (av mitt eget liv, eller av någon annans). Om en utövande musiker har barn, då betalar hans publik indirekt även för barnens uppväxt, på samma sätt som tågresenären betalar för att lokförarens barn skall gå i skolan. Barnen kan och bör välja helt andra yrken än föräldrarna, vilket är en förutsättning för dynamik på arbetsmarknaden.
Den arbetslöse eller pensionären byter däremot inte yrkeskategori; om vi vill lyssna på musik, då går i praktiken en väsentlig del av betalningen för musiken till mat och husrum åt arbetslösa eller pensionerade musiker. Varje yrkeskår måste i det långa loppet vara självförsörjande, och inte parasitera på andra yrkeskårer (som exempelvis sker när skivbolagen kräver att datorindustrin täcker deras uteblivna försäljning med "privatkopieringsersättning").
Syftet med denna invändning är nu inte att kritisera Robinson i litterärt avseende, utan att ge Amelia tips om vad i denna sf-novell som är användbart i en diskussion med ekonomer eller jurister om upphovsrättens framtid.
Andra detaljer som författaren beskriver - lagförslag om oändlig skyddstid, systematisk kontroll av all musik gentemot redan registrerade verk, ackumulerandet av alla rättigheter i ett fåtal bolags ägo - är fullt realistiska och har i viss mån redan inträffat.
Peter, att en människa inte är arbetsför under precis hela livet är nog en faktor som vi får räkna med förblir oförändrad, även om gränserna för "arbetsför ålder" har förskjutits både uppåt och nedåt (människans livslängd har ju också ändrats).
Jag förutsätter alltså att historiens uppgift om åtta miljarder kreatörer (eller om det var musiker) på sin höjd inkluderar kreatörernas barn, inte alla ännu ej arbetande barn och ungdomar som likväl kan traktera något musikinstrument. Deras försörjningsbörda ligger helt enkelt på deras anhöriga, som kan ha andra yrken. Att en viss andel av den ej arbetsföra befolkningen saknar anhöriga och därför i stället försörjs genom olika socialförsäkringssystem saknar betydelse för ekvationen som helhet; det är lika mycket pengar som flyttas runt.
Att vara barn, studerande, arbetslös eller pensionär är inte "yrken" som någon annan betalar mig för att utöva, utan skeden i livet som de flesta någon gång passerar, och tanken är att jag under mina arbetsföra år skall tjäna ihop tillräckligt för att finansiera de övriga åren (av mitt eget liv, eller av någon annans). Om en utövande musiker har barn, då betalar hans publik indirekt även för barnens uppväxt, på samma sätt som tågresenären betalar för att lokförarens barn skall gå i skolan. Barnen kan och bör välja helt andra yrken än föräldrarna, vilket är en förutsättning för dynamik på arbetsmarknaden.
Den arbetslöse eller pensionären byter däremot inte yrkeskategori; om vi vill lyssna på musik, då går i praktiken en väsentlig del av betalningen för musiken till mat och husrum åt arbetslösa eller pensionerade musiker. Varje yrkeskår måste i det långa loppet vara självförsörjande, och inte parasitera på andra yrkeskårer (som exempelvis sker när skivbolagen kräver att datorindustrin täcker deras uteblivna försäljning med "privatkopieringsersättning").
Syftet med denna invändning är nu inte att kritisera Robinson i litterärt avseende, utan att ge Amelia tips om vad i denna sf-novell som är användbart i en diskussion med ekonomer eller jurister om upphovsrättens framtid.
Andra detaljer som författaren beskriver - lagförslag om oändlig skyddstid, systematisk kontroll av all musik gentemot redan registrerade verk, ackumulerandet av alla rättigheter i ett fåtal bolags ägo - är fullt realistiska och har i viss mån redan inträffat.
Idén om en värld där hälften av befolkningen yrkesmässigt underhåller den andra hälften med musik är däremot för mig surrealistisk och fullkomligt verklighetsfrämmande, och jag skulle inte nämna den för någon ekonom utan att omgående ta avstånd från den.
Amelia torde dock ha studerat mer ekonomi än jag har, så jag predikar nog för kören här...