Nej, någon glidning finns inte i att först säga “handel aldrig varit ett direkt hinder för krig, tvärtom i vissa fall”, sen säga "handelsunioner kan leda till handelskrig som i sin tur kan leda till regelrätt krig". Det jag säger med dessa meningar är helt och hållet i linje med varandra. Någon motsägelse eller glidning existerar inte, även om du haft olika tolkningar av de meningarna. Tolkningen att handelsunioner skulle skapa krig medlemsländerna emellan var alltså DIN TOLKNING, inte vad jag skrev eller vad hag hade för avsikt med det jag skrev. Återigen kommer vi till det här med läsförståelse...
Och nej, USA och Sovjetunionen var inte handelspartners, varför fortsätter du påpeka det som att jag skulle påstått något annat? Däremot var de överstatliga unioner, USA som fortfarande är en union mellan de nordamerikanska staterna och Sovjetunionen som då var en union mellan sovjetrepublikerna, precis som EU är en överstatlig union för Europa idag. Det "kalla krig" som USA och Sovjetunionen förde mot varandra är som sagt exempel på hur unioner kan vara minst lika fredshotande som fredsbevarande. De finns de som hävdar att EU redan idag är på väg in i ett handelskrig med USA och om EU nu även ska börja upprusta en gemensam militärstyrka så har vi snart ett fredshotande kallt krig igen. Hur fredsbevarande vore det, tycker du? So what om vi hamnar i ett kärvapen krig med USA, vi har ju i alla fall fred mellan Frankrike och Tyskland, eller?
Någon reflektion över hur mycket beslut som tas i Bryssel i förhållande till de enskilda medlemmarnas parlament har jag för övrigt inte gjort. När jag pratade om en maktkoncentration så syftade jag till antalet beslutsfattande representanter i parlamentet i förhållande till folkmängden, inte hur många beslut man tar eller ens vad de berör. Det handlar alltså om skillnaden mellan en diktatur, en direktdemokrati och skalan där emellan.
Du tycks tro att demokrati handlar om självbestämmanderätt för individen och att sådant som man ändå måste komma överens med andra om bryr du dig mindre om hur det sker eller till vilken grad den enskilde ska få påverka. Då verkar du tycka att man lika gärna kan minska ner antalet beslutsfattare så att man inte längre behöver "partipiskor", debatter eller annat demokratiskt tjafs för att uppnå enighet. Fast sen säger du emot dig själv och menar att när för många får bestämma så tar någon sorts flockmentalitet över. Vore det så skulle väl inga partipiskor, debatter eller annat demokratiskt tjafs behövas? Kontentan av ditt resonemang tycks hur som helst vara att det inte är bra om för många får bestämma, kanske det bästa vore om det bara var en person som bestämde? Din syn på demokrati är oerhört skrämmande.
Du återkommer hela tiden till individens självbestämmanderätt, som om det var en motsats till demokrati. Problemet är att ditt synsätt, om den delas av en majoritet, är en självuppfyllande profetia som genom sitt underminerande av demokratin skapar ett motsatsförhållande individens självbestämmanderätt och den demokratiska ordningen. Vem tror du ska skydda din självbestämmanderätt när Sverige underordnat sig superstaten EU och ingen brytt sig om att åtgärda de demokratiska underskotten? Faktum är att svensk grundlag redan idag är underordnad beslut fattade i Bryssel. Det enda som håller EU ifrån att ta beslut om precis allt i våra liv är den egna författningen och de fördrag den bygger på. Det finns alltså inget hinder för EU att helt ta över makten i Sverige, inklusive makten att ta ifrån dig din självbestämmanderätt, annat än EU självt.
I min mening är frågan om hur mycket beslutsfattarna ska kunna bestämma över den enskildes liv en separat fråga från de demokratiska principerna. Oavsett om politikerna inte ska få bestämma om mer än storleken på bananer eller om de ska få bestämma allt i våra liv in i minsta detalj så bör folkets vilja alltjämt vara utgångspunkten för alla politiska beslut, inklusive frågan om hur mycket politiken ska kunna bestämma över den enskildes liv. Det gör den demokratiska ordningen till en viktigare fråga och antagligen den absolut viktigaste.
Med god demokratisk ordning och folkets fulla stöd går inte de politiska besluten längre än vad folket är beredda att låta dem göra. Utan god demokratisk ordning och folkets fulla stöd går ALLTID de politiska besluten längre än vad folket är beredda att låta dem göra.
Nej, någon glidning finns inte i att först säga “handel aldrig varit ett direkt hinder för krig, tvärtom i vissa fall”, sen säga "handelsunioner kan leda till handelskrig som i sin tur kan leda till regelrätt krig". Det jag säger med dessa meningar är helt och hållet i linje med varandra. Någon motsägelse eller glidning existerar inte, även om du haft olika tolkningar av de meningarna. Tolkningen att handelsunioner skulle skapa krig medlemsländerna emellan var alltså DIN TOLKNING, inte vad jag skrev eller vad hag hade för avsikt med det jag skrev. Återigen kommer vi till det här med läsförståelse...
Och nej, USA och Sovjetunionen var inte handelspartners, varför fortsätter du påpeka det som att jag skulle påstått något annat? Däremot var de överstatliga unioner, USA som fortfarande är en union mellan de nordamerikanska staterna och Sovjetunionen som då var en union mellan sovjetrepublikerna, precis som EU är en överstatlig union för Europa idag. Det "kalla krig" som USA och Sovjetunionen förde mot varandra är som sagt exempel på hur unioner kan vara minst lika fredshotande som fredsbevarande. De finns de som hävdar att EU redan idag är på väg in i ett handelskrig med USA och om EU nu även ska börja upprusta en gemensam militärstyrka så har vi snart ett fredshotande kallt krig igen. Hur fredsbevarande vore det, tycker du? So what om vi hamnar i ett kärvapen krig med USA, vi har ju i alla fall fred mellan Frankrike och Tyskland, eller?
Någon reflektion över hur mycket beslut som tas i Bryssel i förhållande till de enskilda medlemmarnas parlament har jag för övrigt inte gjort. När jag pratade om en maktkoncentration så syftade jag till antalet beslutsfattande representanter i parlamentet i förhållande till folkmängden, inte hur många beslut man tar eller ens vad de berör. Det handlar alltså om skillnaden mellan en diktatur, en direktdemokrati och skalan där emellan.
Du tycks tro att demokrati handlar om självbestämmanderätt för individen och att sådant som man ändå måste komma överens med andra om bryr du dig mindre om hur det sker eller till vilken grad den enskilde ska få påverka. Då verkar du tycka att man lika gärna kan minska ner antalet beslutsfattare så att man inte längre behöver "partipiskor", debatter eller annat demokratiskt tjafs för att uppnå enighet. Fast sen säger du emot dig själv och menar att när för många får bestämma så tar någon sorts flockmentalitet över. Vore det så skulle väl inga partipiskor, debatter eller annat demokratiskt tjafs behövas? Kontentan av ditt resonemang tycks hur som helst vara att det inte är bra om för många får bestämma, kanske det bästa vore om det bara var en person som bestämde? Din syn på demokrati är oerhört skrämmande.
Du återkommer hela tiden till individens självbestämmanderätt, som om det var en motsats till demokrati. Problemet är att ditt synsätt, om den delas av en majoritet, är en självuppfyllande profetia som genom sitt underminerande av demokratin skapar ett motsatsförhållande individens självbestämmanderätt och den demokratiska ordningen. Vem tror du ska skydda din självbestämmanderätt när Sverige underordnat sig superstaten EU och ingen brytt sig om att åtgärda de demokratiska underskotten? Faktum är att svensk grundlag redan idag är underordnad beslut fattade i Bryssel. Det enda som håller EU ifrån att ta beslut om precis allt i våra liv är den egna författningen och de fördrag den bygger på. Det finns alltså inget hinder för EU att helt ta över makten i Sverige, inklusive makten att ta ifrån dig din självbestämmanderätt, annat än EU självt.
I min mening är frågan om hur mycket beslutsfattarna ska kunna bestämma över den enskildes liv en separat fråga från de demokratiska principerna. Oavsett om politikerna inte ska få bestämma om mer än storleken på bananer eller om de ska få bestämma allt i våra liv in i minsta detalj så bör folkets vilja alltjämt vara utgångspunkten för alla politiska beslut, inklusive frågan om hur mycket politiken ska kunna bestämma över den enskildes liv. Det gör den demokratiska ordningen till en viktigare fråga och antagligen den absolut viktigaste.
Med god demokratisk ordning och folkets fulla stöd går inte de politiska besluten längre än vad folket är beredda att låta dem göra. Utan god demokratisk ordning och folkets fulla stöd går ALLTID de politiska besluten längre än vad folket är beredda att låta dem göra.