"Det stora problemet är att vi män är så duktiga
på att kamouflera en av våra mest naturliga känslor.
Sorgen.
Vi lyfter bort den från klaviaturen som kallas människa. En emotionell könsstympning utfärdad av tradition och hans undersåtar. Stympningen börjar redan när man som spädbarn med penis får höra att ”Inte ska väl du gråta, du som är så stor och stark”, av någon satans jävla faster som inte fattar att det gör ont att inte få gråta.
Att man, och då menar jag man, blir utbränd i vuxen ålder eftersom man, och då menar jag man igen, saknar kunskap om känslan som vissnat inuti hjärtat. Grannen med skrattet.
Ett barn föds inte med skrattet i halsen. Det är gråten som kommer först. Men på grund av traditionens regim och den där satans jävla fastern blir
det manliga släktet sjukt. Man börjar kriga. Man våldtar.
Man får cancer."
-- Hjälp jag heter Zbigniew
Visst är det så att folk har ett behov av att diskutera mansrollen, och särskilt männen. Det jag upplevt bemöts av aggressivitet (däribland från mig) är när män pratar om hur synd det är om dom, att också dom diskrimineras, ofta som ett argument för att kvinnofrågor inte skulle vara viktiga eller att det patriarkala förtrycket inte är strukturellt betingat. Jag må vara liberal och icke-essentialist, men någonstans får en gräns gå för hur mycket kvinnor kan osynliggöras och förlöjligas.
Jag har inte läst "pittstim" men ser skapandet av boken (vars namn är en parafras av svenska feministiska journalistklassikern "fittstim") som en reaktion på detta behov att diskutera mansfrågor, av män. Zanyar Adami (gringo) b la har flera gånger offentligt uttalat sig om detta behov, om mansgrupper och separatistiska sammanslutningar.
"Det stora problemet är att vi män är så duktiga
på att kamouflera en av våra mest naturliga känslor.
Sorgen.
Vi lyfter bort den från klaviaturen som kallas människa. En emotionell könsstympning utfärdad av tradition och hans undersåtar. Stympningen börjar redan när man som spädbarn med penis får höra att ”Inte ska väl du gråta, du som är så stor och stark”, av någon satans jävla faster som inte fattar att det gör ont att inte få gråta.
Att man, och då menar jag man, blir utbränd i vuxen ålder eftersom man, och då menar jag man igen, saknar kunskap om känslan som vissnat inuti hjärtat. Grannen med skrattet.
Ett barn föds inte med skrattet i halsen. Det är gråten som kommer först. Men på grund av traditionens regim och den där satans jävla fastern blir
det manliga släktet sjukt. Man börjar kriga. Man våldtar.
Man får cancer."
-- Hjälp jag heter Zbigniew
Visst är det så att folk har ett behov av att diskutera mansrollen, och särskilt männen. Det jag upplevt bemöts av aggressivitet (däribland från mig) är när män pratar om hur synd det är om dom, att också dom diskrimineras, ofta som ett argument för att kvinnofrågor inte skulle vara viktiga eller att det patriarkala förtrycket inte är strukturellt betingat. Jag må vara liberal och icke-essentialist, men någonstans får en gräns gå för hur mycket kvinnor kan osynliggöras och förlöjligas.
Jag har inte läst "pittstim" men ser skapandet av boken (vars namn är en parafras av svenska feministiska journalistklassikern "fittstim") som en reaktion på detta behov att diskutera mansfrågor, av män. Zanyar Adami (gringo) b la har flera gånger offentligt uttalat sig om detta behov, om mansgrupper och separatistiska sammanslutningar.