Sökformulär

@Elin: Fast på samma sätt som vi inte riktigt litar på män med barn och hushållsarbete, har vi också en stark misstro mot kvinnliga ledarfigurer. Kulturella föreställningar om de respektive könens positiva och negativa färdigheter är djupt rotade.

Vi tenderar också att värdera traditionellt manliga egenskaper som positivare än kvinnliga. Att ha bra hand om barn, kunna diska och ha stor empati och förmåga att lyssna till folk gör en lite mjäkig och mjuk, inte någon man direkt beundrar men som man gärna tyr sig till om man har problem. Att kunna leda, äventyra och ta gott om initiativ gör en till en stark och beundransvärd person. Någon man vill vara.

Om Simons senaste kommentar kan väl sägas att även om det naturligtvis (enligt mig) är önskvärt att sociala könsroller suddas ut i förhållanden och att båda parter kan ta ett aktivt ansvar för både hushåll och karriär, så är det nästan ett större problem i samhället med den könssociala segregation som finns utanför hemmet.

Varför känner män mest män? Varför känner kvinnor mest kvinnor?

Jag känner till flera skolor och debattörer som leker med tanken att dela upp klasserna i killklasser och tjejklasser "för att tjejer som tar större ansvar för sina studier ska slippa de bråkiga killarna". Vart leder det oss? Tillbaka till 50-talet?